SÄG NEJ TILL PROPAGANDA FÖR MORD!

Förra veckan publicerade Aftonbladet mitt inlägg som motsatte sig att rapparen Yasin Byn prisbelönades på SR P3s guldgala. Debatten har förts vidare på olika håll. I Dagens Nyheter har kulturdebattören Saga Cavellin försvarat priset medan kultursidans Björn Wiman har motsatt sig det. Vi som motsatt oss priset har av Aftonbladets Karin Petterson fått höra att vi är populister. Jag publicerar här min ursprungliga text för de som missade den i Aftonbladet.

Efter radio P3s guldgala har många reagerat på att den för människorov misstänkte rapparen Yasin Byn nominerades och sedan prisbelönades. I media har programredaktionen försvarat detta med att man måste skilja på Yasins musik och hans person, det vill säga hans tidigare kriminalitet, och särskilt det brott han är häktad men inte dömd för. 

  Efter att ha arbetat med ungdomar som lever i en kriminell livsstil i över 20 år, och sett och hört hur gangsterkulturen växt fram i det som brukar kallas ”utsatta” områden och bidragit till och förstärkt en utslagning och en våldsam kriminalitet så undrar jag i vilken verklighet programmets ledning lever i. Det är givetvis så att de främsta orsakerna till denna kriminalitet har orsaker som går långt djupare än gangsterrapen. Men första gången jag, som lever i en ganska skyddad förortsvärld, riktigt förstod vad den betydde var när ungdomsledare och föreningsaktiva i Malmös utsatta områden undrade om jag hört vad det var ungdomarna lyssnade på och sjöng med i. Det var då nytt för mig att höra texter som:

När femtio skott avlossas aina vågar inte störa
Om du skjuter, vi skjuter för att döda  (Yasin Byn)

  Ungdomsledarna, som själva har samma invandrarbakgrund som Yasin, såg denna musik som ett sabotage av allt deras arbete för att hjälpa ungdomarna att inte fastna i en kriminell livsstil. De frågade mig om vi inte borde förbjuda sådan musik. Och mitt svar då och nu är: Nej. Då hamnar vi på ett sluttande plan – vem ska avgöra det? Var ska gränsen gå? Var slutar det?

  Men det behöver inte betyda att vi ska hjälpa de kriminella att sprida sitt budskap. Sveriges Radio har här ett särskilt ansvar och ett regelverk att följa. Sveriges Radio har gett ut en handbok som säger: 

”Enligt denna demokratiparagraf ska vi i programutbudet också värna principen om alla människors lika värde. Dessa principer ska alltså vara utgångspunkten i alla våra program. Det innebär också att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande. Det kan till exempel gälla rasistiska uttalanden eller åsikter mot jämställdhet mellan könen. På samma sätt ska vi i radio ta avstånd från uttalanden som förespråkar våld, brutalitet och diskriminering.  

  Sveriges Radio har alltså  till och med en skyldighet att ingripa i en direktsändning som strider mot dessa principer.  

  Att något inte är förbjudet betyder inte heller att någon medieproducent är skyldig att marknadsföra budskapet. Donald Trump är oförhindrad att uppmana till våld och rasism, men plattformen Twitter är inte skyldig att hjälpa honom med det. 

  Det ska förstås vara med stor försiktighet man ska börja stänga av artister eller andra konstnärer på grund av deras livsföring. Det är ingen enkel fråga. Blir Michael Jacksons musik sämre av pedofilavslöjandena? Förändras synen på Woody Allens filmer efter vad som framkommit kring hans relationer till sin adoptivdotter? Det finns många artister som saknar moralisk kompass och som inte utgör föredömen i sitt privatliv. Men trots det kan vi njuta av deras artisteri och konstnärskap -och så bör det vara.

  Men det finns en avgörande skillnad i fallet Yasin Byn som jag tycker debattörerna hittills helt bortsett från. Det är det faktum att han i sin musik gör reklam för sin (och andras) kriminalitet. Han gör själv ingen skillnad mellan sin person och sin musik. 

  Hur skulle redaktionen för P3 Guld ställa sig till en välgjord, konstnärligt betydande musik som hyllade rasism? Som förespråkade fascism? Det här är alltså en del av det budskap som fick pris på galan:

Jag har fullt med vapen under sängen (Brr)
Om jag känner för det då jag mördar (Död)

  Om detta säger musikchefen på Sveriges Radio Anna-Karin Larsson ”Det är musiken som räknas för oss.”.  LO-ekonomen Torbjörn Hallö pekade i Twitter mycket riktigt på att

”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ”stark berättelse”…

  Att vända utvecklingen bort från utanförskap och kriminalitet kräver en stor social upprustning av samhällets insatser i dessa områden och samtidigt ett bestämt bemötande av den kriminella livsstil som fått breda ut sig i många år, och som med hjälp av gangsterrappen och dess försvarare, fått megafoner.

Jag anmäler idag SVT2, P3  och SVTPlay till granskningsnämnden gällande denna sändning. 

säga hans tidigare kriminalitet, och särskilt det brott han är häktad men inte dömd för. 

  Efter att ha arbetat med ungdomar som lever i en kriminell livsstil i över 20 år, och sett och hört hur gangsterkulturen växt fram i det som brukar kallas ”utsatta” områden och bidragit till och förstärkt en utslagning och en våldsam kriminalitet så undrar jag i vilken verklighet programmets ledning lever i. Det är givetvis så att de främsta orsakerna till denna kriminalitet har orsaker som går långt djupare än gangsterrapen. Men första gången jag, som lever i en ganska skyddad förortsvärld, riktigt förstod vad den betydde var när ungdomsledare och föreningsaktiva i Malmös utsatta områden undrade om jag hört vad det var ungdomarna lyssnade på och sjöng med i. Det var då nytt för mig att höra texter som:

När femtio skott avlossas aina vågar inte störa
Om du skjuter, vi skjuter för att döda  (Yasin Byn)

  Ungdomsledarna, som själva har samma invandrarbakgrund som Yasin, såg denna musik som ett sabotage av allt deras arbete för att hjälpa ungdomarna att inte fastna i en kriminell livsstil. De frågade mig om vi inte borde förbjuda sådan musik. Och mitt svar då och nu är: Nej. Då hamnar vi på ett sluttande plan – vem ska avgöra det? Var ska gränsen gå? Var slutar det?

  Men det behöver inte betyda att vi ska hjälpa de kriminella att sprida sitt budskap. Sveriges Radio har här ett särskilt ansvar och ett regelverk att följa. Sveriges Radio har gett ut en handbok som säger: 

”Enligt denna demokratiparagraf ska vi i programutbudet också värna principen om alla människors lika värde. Dessa principer ska alltså vara utgångspunkten i alla våra program. Det innebär också att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande. Det kan till exempel gälla rasistiska uttalanden eller åsikter mot jämställdhet mellan könen. På samma sätt ska vi i radio ta avstånd från uttalanden som förespråkar våld, brutalitet och diskriminering.  

  Sveriges Radio har alltså  till och med en skyldighet att ingripa i en direktsändning som strider mot dessa principer.  

  Att något inte är förbjudet betyder inte heller att någon medieproducent är skyldig att marknadsföra budskapet. Donald Trump är oförhindrad att uppmana till våld och rasism, men plattformen Twitter är inte skyldig att hjälpa honom med det. 

  Det ska förstås vara med stor försiktighet man ska börja stänga av artister eller andra konstnärer på grund av deras livsföring. Det är ingen enkel fråga. Blir Michael Jacksons musik sämre av pedofilavslöjandena? Förändras synen på Woody Allens filmer efter vad som framkommit kring hans relationer till sin adoptivdotter? Det finns många artister som saknar moralisk kompass och som inte utgör föredömen i sitt privatliv. Men trots det kan vi njuta av deras artisteri och konstnärskap -och så bör det vara.

  Men det finns en avgörande skillnad i fallet Yasin Byn som jag tycker debattörerna hittills helt bortsett från. Det är det faktum att han i sin musik gör reklam för sin (och andras) kriminalitet. Han gör själv ingen skillnad mellan sin person och sin musik. 

  Hur skulle redaktionen för P3 Guld ställa sig till en välgjord, konstnärligt betydande musik som hyllade rasism? Som förespråkade fascism? Det här är alltså en del av det budskap som fick pris på galan:

Jag har fullt med vapen under sängen (Brr)
Om jag känner för det då jag mördar (Död)

  Om detta säger musikchefen på Sveriges Radio Anna-Karin Larsson ”Det är musiken som räknas för oss.”.  LO-ekonomen Torbjörn Hallö pekade i Twitter mycket riktigt på att

”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ”stark berättelse”…

  Att vända utvecklingen bort från utanförskap och kriminalitet kräver en stor social upprustning av samhällets insatser i dessa områden och samtidigt ett bestämt bemötande av den kriminella livsstil som fått breda ut sig i många år, och som med hjälp av gangsterrappen och dess försvarare, fått megafoner.

Jag anmäler idag SVT2, P3  och SVTPlay till granskningsnämnden gällande denna sändning. 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Rädda 12-stegsprogrammet i kriminalvården

Innan pandemin tog över medias innehåll diskuterades den våldsamma kriminaliteten intensivt bland politiker och debattörer. Det finns olika inriktningar och olika betoningar om vad man bör satsa på för att bryta en negativ utveckling, men alla har förespråkat  att vi ska hjälpa de som hamnat snett att lämna en kriminell livsstil.

Oroande uppgifter när mig nu från olika håll. Uppgifterna säger att kriminalvården är på väg att lägga ned ett av sina mest framgångsrika behandlingsprogram – 12stegsprogrammet. Nedläggningen tycks redan ha påbörjats på vissa platser med intagningsstopp och halverad personal.

Kriminalvården har ett svårt och dubbelt uppdrag – man ska se till att utdömda påföljder genomförs, det vill säga att intagna  inte rymmer och att de som döms till frivård sköter sig. Samtidigt ska man försöka påverka de dömda så att de inte återfaller i brott.  Uppdraget har blivit allt svårare. Det beror dels på att antalet dömda ökat kraftigt och trängseln i fängelserna är påtaglig, dels på att en del av brottsligheten blivit grövre och att en del av de unga vuxna som döms för grova brott ofta är svåra (men inte omöjliga) att nå med behandlingsprogram.

Men med en nedläggning av ett av de mest välfungerande behandlingsprogrammen, 12-stegsprogrammet, skjuter kriminalvården sig själv i foten.  Det är ingen enkel uppgift att bedriva behandling av människor som inte alltid är motiverade till förändring till en början. 12-stegsprogrammet, som används världen över, är ett av de mest beprövade programmen och ett av de framgångsrikaste, och det var en av orsakerna till att kriminalvården en gång startade detta program inom sin verksamhet. Beslutet är extra märkligt eftersom kriminalvården i sin egen utvärdering från 2014 skriver:

Endast ett program, 12-stegsprogrammet, kunde påvisa  statistiskt säkerställda minskade återfall efter behandling när man tittade på alla klienter som påbörjat behandling. [1]

12-stegsprogrammet riktar sig främst till de som har ett drogberoende. Antalet drogberoende på våra anstalter är minst 60 % enligt kriminalvårdens statistik. Det är alltså ett framgångsrikt behandlingsprogram som riktar sig mot en stor del av de intagna som man nu tänker lägga ned.

 Men varför?

Kriminalvården har ännu inte offentliggjort planerna på nedläggning av 12-stegprogrammet men uppgifterna kommer från olika och tillförlitliga källor. På frågan om varför man skulle vilja göra detta finns spekulationer om att det handlar om pengar. Om det är orsaken har man tänkt kortsiktigt – klienterna finns ju kvar och kostar pengar både nu och efter frigivningen. Kriminalvården skrev själv 2014:

Det visar sig att även blygsamma resultat snabbt inte bara ger investeringen tillbaka utan betalar sig med råge. 

Andra skäl som nämnts, och som kan hänga samman med den höga belastningen på anstalterna, är att man vill kunna blanda klienter lite hur som helst i stället för att ha speciella behandlingsplatser, som ju riskerar att korta stunder stå tomma innan en ny behandlingsmotiverad klient kunnat fylla platsen. Men att blanda klienter skapar svårigheter för behandlingsprogrammen. Det verkar också som man vill koncentrera sig på så kallade kognitiva program, vilket i huvudsak är bra, men inte om man tappar bort mer långsiktig behandling av drogberoendet. Och 12-stegsprogrammet är delvis kognitivt, men innehåller också andra delar. Det är detta som gör programmet krävande att driva, men också det som gör det framgångsrikt.

Det finns många som blivit hjälpta av 12-stegsprogrammet och som nu hör av sig till kriminalvården för att stoppa dessa planer. Likaså finns det många anhöriga som fått ett nytt liv när deras anhöriga blivit drogfria. Alla som vill höra av sig till kriminalvården och protestera kan höra av sig  via kommentarsfältet här i bloggen eller via mail (gunnar.bergstrom@pedagogkonsult.se)

De som arbetar för att stoppa detta är av kriminalvården belagda med tystnadsplikt och därför lägger jag inte ut namn eller kontaktuppgifter här utan vidarebefordrar det till dem. I sin tur kommer de att sammanställa protesterna och föra vidare till kriminalvårdens ledning

Gunnar Bergström


[1] https://www.kriminalvarden.se/globalassets/publikationer/forskningsrapporter/utvardering-av-kriminalvardens-behandlingsprogrampdf

Publicerat i Kriminalitet | 3 kommentarer

Kriminalpolitik med två tankar i huvudet samtidigt behövs

I Dagens Nyheter den 9 september publicerade kriminologen och polisen Fredrik Kärrholm en artikel under rubriken ”Knäck gangsterkulturen med avsevärt skärpta straff”. Den förespråkar långa fängelsestraff, stoppad invandring och förklarar att sociala insatser inte behövs. Nedanstående artikel skickades till DN som replik men togs inte in. Ni kan läsa DN-artikeln här: https://www.dn.se/debatt/knack-gangsterkulturen-med-avsevart-skarpta-straff/

Efter sommarens skjutningar blossar debatten om vad som ska göras åt gängkriminaliteten upp. På DN debatt 9/9  kräver nu  polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm kraftigt skärpta straff, stopp för invandring och nej till sociala insatser.  

I den kriminalpolitiska debatten  verkar många ha svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.  Den borgerliga sidan talar nästan bara om höjda straff och andra repressiva åtgärder.  Samtidigt rustade de under sin tid vid makten ned det sociala arbetet med över 100 miljarder per år. På andra sidan har vi en vänster  som vill tala om sociala insatser, men har svårt att hantera den växande kriminaliteten i utsatta bostadsområden. Av rädsla för att underblåsa främlingsfientliga krafter har man varit ovillig att diskutera hedersförtryck och brottslighet i invandrargrupper.  Det har förblindat delar av vänstern och handlingsförlamat och förblindat socialdemokratin. ”Vi såg det inte komma”  sade statsminister Stefan Löfven om den ökande grova kriminaliteten. 

All kriminologisk forskning pekar på samma sak. Misslyckad skolgång, utanförskap, negativa förebilder och andra socioekonomiska faktorer är riskfaktorer  för att en person utvecklar en kriminell livsstil. 

I polisens så kallade utsatta områden lever 6 procent av Sveriges befolkning.    Arbetslösheten är  hög. Inkomsterna ligger  långt under medelinkomsten i Sverige. I vissa områden går mer än 50 % av eleverna ur årskurs 9 utan fullständiga skolbetyg.  

De som rör sig i de utsatta områden som våra skjutande pojkar kommer ifrån känner inte igen sig i Kärrholms bild av det fungerande Välfärdssverige där inga sociala insatser behövs. 

En mycket stor del av den grova kriminaliteten, utförs av  och drabbar unga pojkar med invandrarbakgrund.  Oviljan att ta upp problemet med integrationen har i stället gett rasismen plats att växa.

Från det främlingsfientliga hållet, med Sverigedemokraterna i spetsen, har man velat förklara alla problem genom att man anlagt ett rasistiskt perspektiv på problemet. Människor sägs vara kriminella på grund av sitt ursprung. Lösningen blir utifrån denna världsbild, att problemen är själva invandringen, inte den dåliga integrationen. Kärrholm sällar sig till denna destruktiva världsbild.  

Vad behöver göras?

De flesta av de skjutande pojkarna har varit kända av socialtjänsten i många år utan att de insatser som gjorts har hjälpt. Den nedrustning socialtjänsten utsatts för, har tillsammans med okunskap och ett alltför  tillbakalutat förhållningssätt, gjort hittillsvarande insatser verkningslösa. Ibland behöver dessa ungdomar omhändertas med hjälp av Lagen om Vård av Unga. Vården av tvångsomhändertagna ungdomar lider dock av kvalitetsbrister och behöver ses över.

Några straffskärpningar kan dock ha effekt. Den så kallade ungdomsrabatten, då yngre kriminella får lägre straff, har i sin nuvarande form ibland motverkat sitt syfte då ungdomar rekryteras för att utföra brott åt äldre. Att utdöma längre straff för brott som utförts som del av ett medlemskap i ett kriminellt gäng som i Danmark kanske också kan vara en framkomlig väg – om det går att avgöra detta på ett rättssäkert sätt och utan att inskränka  föreningsfriheten. 

Tålmodigt behandlingsarbete och sociala insatser enda långsiktiga lösningen.

Skola och socialtjänst behöver återfå sina ekonomiska resurser och få andra muskler lagstiftningsmässigt så man kan ingripa tidigt när en ung människa börjar utvecklas åt fel håll.

Vad gäller de som redan hamnat snett finns det framgångsrika insatser. Kärrholm påstår, utan belägg, att ” de flesta kriminella är helt enkelt oförbätterliga”. Med den människosynen är det begripligt att han vill låsa in människor i åratals förvaring, för att så småningom släppa ut dem som tickande bomber.

Som tur är har han fel. En studie gjordes av doktorand Sophia Lindblom gällande behandlingsprogrammet Kriminalitet som Livsstil (Karlstad Universitet, 2018). Där minskade det kriminella tankesättet och återfallen i brott efter genomgånget program. 

Det är bara ett exempel på en rad studier som visar på att behandling fungerar när den utförs på rätt sätt. Tor Andreassen visade (2003) på en rad fungerande behandlingsinsatser.

Vad vi behöver nu är politiker som är villiga att satsa på mer än en sak samtidigt och skärpa viss lagstiftning, ge polisen resurser att öka upptäcktsrisken och genomföra en omfattande upprustning av socialtjänsten och skolan.

Gunnar Bergström

(författare till boken ”Kriminalitet son Livsstil 4.0) och behandlingsprogrammen med samma namn). 

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer

Corona, narkotika och politiskt ansvar

Coronapandemin gav mig en påtvingad lång semester. Jag har personligen ingen anledning att beklaga mig. Covid-19 slår mot alla, men de som fått bära den tunga bördan är samma grupper som brukar drabbas värst  både vid naturkatastrofer och vid katastrofer som människan skapat. Det är världens fattiga som saknar möjlighet att distansera sig från smittade, som saknar rent vatten och inte har tillgång till sjukvård. I vår del rikare del av världen drabbas de som bor trångt, som inte kan arbeta hemifrån, som måste åka kollektivt och som inte alltid kan sjukskriva sig. 

Denna betraktelse/blogg innehåller funderingar över Sveriges vägval i Coronakrisen, och som en följd av det, framför allt funderingar kring den svenska hållningen att låta ansvarig myndighet helt ansvara för politiken.  Det heter ju att vi Sverige inte har ministerstyre och att våra oberoende myndigheter är självständiga. Till vardags finns det fördelar och en poäng med det. Men fungerar detta i krissituationer när någon måste fatta svåra beslut som inte är självklara?  Och vem är ansvarig om något går fel? I Coronaepidemins  fall är det Folkhälsomyndigheten som i praktiken fått ansvaret för att utforma politiken och riktlinjerna. Vem ska senare ställas till svars om den utlovade Coronakommissionen finner att Sverige i vissa avseenden gjorde stora misstag?

Det finns andra frågor där Folkhälsomyndigheten (FHM) också har ett ansvar och en sådan är narkotikapolitiken. Där har regeringen inte på samma sätt lämnat över dirigentpinnen till Folkhälsomyndigheten.  Man har tvärtom gått mot myndighetens önskemål om att utreda förbudet mot konsumtion av narkotika och inte svarat på deras önskan om att inrätta injektionsrum där narkomaner kan ta sina sprutor i fred.

 Inom narkotikapolitiken finns olika uppfattningar. På samma sätt finns andra uppfattningar av expertis om smittskydd än de som torgförs av Folkhälsomyndigheten. Alla experter har inte alltid samma uppfattning. I detta fall har ett 40-tal experter samlats under namnet Vetenskapsforum covid-19 och presenterat en  annan möjlig strategi än den Sverige hittills valt. 

Argumentet för att låta smittskyddet hanteras av myndigheten är att de ska styra utifrån sin expertis, och detta ska inte politiker lägga sig i. Men vad händer om experterna inte är överens? Vem ska politikerna lyssna på? Vem eller vilka ska ta det slutgiltiga beslutet?

Det finns onekligen förfärliga exempel på en politiserad Coronapolicy. Det värsta exemplet är USA och Brasilien. I USA har kravet på munskydd blivit politiserat. Det har för många blivit en frihetsfråga att vägra bära munskydd. I Brasilien har många med kunskap om epidemin, och med sunt förnuft i behåll, blivit avskedade av den högerextrema presidenten Bolsonaro. 

Vii har också haft olyckligt politiserade smittskyddsbeslut på närmare håll. I England har Boris Johnson rekommenderat besök  på puben. I Danmark  fattades beslutet att stänga skolorna mot hälsomyndighetens rekommendationer. 

Vem ska styra?

Så det är inte självklart bra att politiker tar över. De ska inte lägga sig  i vardagsskötseln av frågor som experter är tillsatta för att sköta. Men vem ska göra de stora vägvalen när experterna inte är överens?

Debatten i Sverige om Coronastrategin har tidvis varit väldigt polariserad. På ena sidan har funnits anhängare av Folkhälsomyndighetens strategi. På andra sidan finns Vetenskapsforum Covid-19. Det finns också många kritiker inom media. Mellan de olika åsiktslägren har tonläget ibland varit hårt. Båda lägren har övertygade anhängare i olika diskussionsgrupper på sociala media.

Den kritiska gruppen anser att Sverige valde fel väg från början. Folkhälsomyndigheten å sin sida inte varit benägna till någon större självkritik utan vidhåller att man valde rätt väg.  

När man som jag diskuterar smittskydd utan att vara expert kan man lätt bli avfärdad med att inte veta vad man pratar om.  Och det stämmer om man ger sig in i detaljer om virus, smittspridning m.m. Jag kommer i denna artikel hävda att man, på grund av resultaten hittills, behöver fundera över vad som var rätt. Men jag är inte smittskyddsexpert, så jag vet inte. Det verkar på en amatör som mig att kritiken mot Folkhälsomyndigheten främst handlar om handlandet i inledningen av pandemin, medan skillnaderna mellan vad kritikerna kräver idag och vad Folkhälsomyndigheten säger och kräver idag är mindre. Men det finns fortfarande skiljelinjer som  utgörs av skillnaden mellan en försiktig linje och ett mer proaktivt förhållningssätt. 

Alla Sveriges medborgare är inte smittskyddsexperter, men vi är alla är medborgare i ett land där vi har all rätt att ha synpunkter på de vägval regeringen gjort genom att lämna över hela frågan till tjänstemännen. 

Det finns som redan nämnts en annan fråga, narkotikapolitiken, där jag anser mig väl insatt, och där jag haft förståelse för att det inte är lätt som politiker att välja väg eftersom alla ”experter” ger olika och motstridiga råd till politikerna. Är förbudet mot narkotikakonsumtion skadligt? Ska vi dela ut ersättningsdroger till narkomaner? Ska vi legalisera cannabis? Ska vi fortsätta ha en restriktiv narkotikapolitik eller slå in på en mer defensiv skademinskningspolitik? Ska vi inrätta så kallade injektionsrum där narkomaner får ta sina droger i fred? På alla dessa frågor får en politiker olika svar från olika experter. I det läget måste politikern göra sitt val. Regeringen har där handlat helt annorlunda än i epidemifrågan. Så här svarade socialminister Lena Hallengren på varför hon inte vill följa myndighetens önskemål (Svt 8 maj/20):

 – Det är definitivt politik i vilka signaler man vill skicka. Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan.

I flödet av synpunkter från experter i narkotikafrågan har regeringen gjort ett politiskt val. Det finns inte en entydig vetenskapligt grundad hållning i narkotikapolitiken som alla experter är eniga om.  Då får politikerna välja väg. Och det har regeringen gjort i narkotikafrågan men inte vad gäller smittskyddet gällande Covid-19.

Ministern fick frågan om varför hon helt följer myndighetens linje i en fråga, smittskyddet,  men inte i en annan, narkotikapolitiken,  och hade svårt att svara redigt:

– Nu tycker jag du ställer den frågan liksom på ett löst formulerat sätt, det beror naturligtvis helt på vad du syftar på, säger Lena Hallengren

Brutala siffror

Efter att till en början ansett att vi bör överlåta bekämpningen till de experter vi anställt på Folkhälsomyndigheten anser jag som efterklok att verkligheten kommit ikapp den bedömningen. En kunnigare person än jag som ändrat uppfattning är förre statsepidemiologen Annika Linde.

”Med facit i hand hade det varit bättre om Sverige efterliknat sina nordiska grannländer och stängt gränsen och satsat på testning och smittspårning i mycket högre utsträckning, säger Linde. Det finns länder som lyckats hålla smittan nere under en längre tid genom att just testa och spåra. Kan man fortsätta så fram tills nästa år när det finns ett vaccin sparar man liv och tillåter en hyfsat fungerande samhällsfunktion.” (Linde i Svt 28/5-20)

 Den verklighet som kommit ifatt oss är de höga dödstal vi har i Sverige jämfört med jämförbara länder. Vi har 7 gånger fler döda per miljoner invånare än våra grannländer. Har vi bara haft otur och fått en smittspridning som beror på mängder av skidresenärer och andra utlandsresenärer som våra nordiska grannländer inte haft? Det kan hända att det är så, och det är vad många anhängare till Folkhälsomyndighetens strategi påpekar. Bland annat har professor Måns Rosén pekat på skillnader mellan Sverige och Norge befolkningsmässigt som skulle kunna förklara skillnaderna i utfall (Svd 20/7). Men kan man verkligen förklara så stora skillnader på detta sätt? Och vill han hävda samma befolkningsskillnader gentemot Danmark, Finland och Tyskland?

Det kan också vara som en norsk politiker påpekade: Det skulle krävas ett omfattande utbrott i Norge under lång tid, och utan verkningsfulla motåtgärder, för att de någonsin skulle komma i närheten av våra dödstal.  Norge hade, när detta skrivs, drygt 9000 smittade och 255 döda. Sverige hade drygt 70.000 smittade och 5639 döda. 

Under vissa veckor under våren hade vi bland de högsta dödstalen per 100.000 invånare och vi ligger ännu högt uppe på listan. Idag, den 20 juli, ligger vi på plats 7 i världen. (https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality).

Det är inte så att det finns ett självklart svar på vad som är rätt att göra. Belgien stängde ner men fick högre dödstal än vi fick. Tyskland, Norge, Finland och Danmark stängde ner och fick ett bättre utfall än oss. Skillnaderna beror säkert på flera faktorer som framtida kommissioner och forskning får reda ut. Vi kommer att uppleva flera pandemier.

Det går att förstås förklara en del av skillnaderna med olika sätt att räkna och med att vi är i olika faser i epidemin och en del av skillnaderna mot andra länder kommer att minska med tiden. Det kan vara så att Folkhälsomyndighetens strategi i vissa avseenden varit den rätta. Det kan jag inte avgöra. Men siffrorna på döda manar ändå  till eftertanke. 

Tillbakalutad politik

Det finns mängder av belägg för att Folkhälsomyndigheten underskattade Covid-19 i början. Man sade att smittan inte skulle komma till Sverige och att viruset inte var särskilt smittsamt. Det är inte konstigt att felbedömningar görs i början. Det var en ny sjukdom och all kunskap fanns inte. Så en del av kritiken mot myndigheten handlar om efterklokhet. Men denna underskattning av epidemin har fortsatt i form av en policy av att ofta göra minsta möjliga.  

Myndigheten har bland annat tidigare avrått från smittspårning av hemvändande resenärer, kom sent med besöksförbud på äldreboenden, sagt nej till krav på munskydd i vissa situationer och sagt nej till krav på att sätta sammanboende med smittade i karantän tills provsvar kommer. Man förnekade länge att symptomfria kunde smitta. Nya rön om smitta från människor utan symptom har inte förändrat strategin.

”Trots att det nu är helt klarlagt att covid-19 smittar innan symptom — studier visar att symptomfria står för mellan 40 och 45 procent av smittöverföringen  (https://www.acpjournals.org/doi/full/10.7326/M20-3012)

— så står det alltjämt på Folkhälsomyndighetens hemsida: ”Om en person i familjen är sjuk — måste alla stanna hemma då? Nej, så länge syskon eller andra familjemedlemmar inte har några symtom kan de göra som vanligt och gå till skolan, förskolan eller jobbet”. (GP 9./7-20) Vetenskapsforum Covid-19)

Förklaringen till Sveriges höga dödstal sägs av myndighetens chef Johan Carlsson vara en slump. (Svd 9/7).  Vi fick in en mängd smittade på kort tid som våra skandinaviska grannar slapp.  Det är egentligen inget fel på strategin. Det kan vara på det sättet. Det finns tecken på sista tiden att man ändå överväger ändringar av policyn vad gäller karantän och munskydd, samt verkar för en mer proaktiv smittspårning.

Folkhälsomyndighetens linje har stöd av många i Sverige, kanske för att den för de flesta innebär mindre begränsningar i livet än en striktare politik skulle ha gjort i början. Men den innebär i stället att de som är över 70 år eller tillhör en riskgrupp får leva länge med oerhört starka begränsningar i sina liv, medan motsvarande riskgrupper i andra länder nu har ett friare liv. Detta beskriver Gina Gustavsson så här: (DN 19/7)

”denna generation går strax in i en femte månad av isolering. Nästan överallt i övriga Europa har alla generationer tillsammans utstått tuffa nedstängningar. Och tillsammans kan de nu njuta av friheten igen. Italienska och finska 70-plussare kan numera gå på restaurang och åka kollektivtrafik, eftersom man delat på bördan av att trycka ned smittan. I Sverige är däremot klyftan mellan äldres ofrihet och yngres frihet avgrundsdjup. Och den växer för varje restriktion som lyfts.”

Åldringsvården

En överväldigande del av de döda är äldre. De flesta av dem har dött i åldringsvården. Ansvaret för detta delas mellan politiker från båda sidor av de gamla politiska blocken. Ett misstag som kanske ingen riktigt insåg vidden av, var beslutet att  ta ifrån åldringsvården sjukvårdsresurser eftersom man ville betrakta människor som äldre, men inte sjuka.  Förslag om utbildning av personal, fasta anställningar med mera, har i många kommuner avvisats i åratal. 

Konsekvenserna av detta och av bristen på skyddsutrustning borde inte kommit som en överraskning men tycks ha gjort det. Detta är i huvudsak inte Folkhälsomyndighetens ansvar, men man underskattade problemet, och gav rekommendationer om skyddsutrustning som också följde linjen ”så lite som möjligt”.  Inom åldringsvården skedde också en del  olyckliga beslut som man inte kan lasta Folkhälsomyndigheten för. Gina Gustavsson igen:

”De som fått betala priset, även om det inte varit direkt avsiktligt, är alla som haft oturen att födas före 1950. Runt 5.000 av 70-plussarna har mist livet. En del trots att de varit pigga. Ändå tycks de ha blivit bortprioriterade från intensivvårdsplatserna, som skulle sparas åt de yngre. I vissa fall har äldreboenden satt in palliativ vård även för patienter som hade kunnat räddas. Av dessa har några haft anhöriga som lyckats bråka sig fram till mer åtgärder. Men sådana har inte alla.” /DN 19/7)

Men det ska erkännas att det är svårt att hindra smittspridning in på åldringsboenden och samma andel av de döda är åldringar i Norge såsom i Sverige. Men den norska folkhälsomyndigheten har påpekat att om man har en hög spridning i samhället får man en hög spridning hos de äldre. Så den generella politiken är viktig, och Folkhälsomyndigheten och regeringen kan inte på ett hållbart sätt hävda att politiken i övrigt var bra, men misslyckad vad gäller de äldre. Det hänger ihop.

Politisk ledning

Medan Världshälsorganisationen förespråkade testning, och medan flera länder testade i stor skala, hade Sverige svårt att komma  till skott och olika instanser skyllde på varandra. I en krissituation fungerar det inte att ha 290 kommuner och 21 regioner som agerar på egen hand. Folkhälsomyndigheten kan inte beordra dem, utan bara önska sig mer handlingskraft. Den som ska agera då och sätta ner foten, peka med hela handen, undanröja alla politiska hinder och gå till handling är regeringen. Det skedde inte. 

Vad är alternativet?

Som redan nämnts kanske vi skulle ha stängt ner mer, använt den pausen till att skaffa skyddsutrustning och börjat bygga upp testkapacitet och sedan så småningom om öppnat upp till de restriktioner vi har idag. Det är lätt att vara efterklok, men en del fakta talar för det. Och det fanns också kloka beslut som Sverige var ganska ensamt om, till exempel att inte stänga skolorna.

Jag är inte smittskyddsexpert och vet inte vilka som har rätt i alla avseenden.  Jag är medborgare i ett demokratiskt land där vi alla kan bilda oss en uppfattning i frågor som berör oss. Och det råder ett demokratiskt underskott i denna fråga där vår regering, och många andra politiker, gömt sig bakom ett antal  tjänsteman som gör så gott de kan, men som också ibland kan göra felbedömningar.

Vi kan inte vrida klockan tillbaka. En nedstängning, om den nu skulle ha hjälpt, är nu för sent att införa. Det finns fortfarande ändå ett möjligt strategibyte som andra experter utanför Folkhälsomyndigheten föreslår:

  • Sätt anhöriga och sammanboende till smittade i karantän tills provsvar kommit
  • Inför eventuellt munskydd i trånga miljöer och kollektivtrafik föreslår flera experter medan Folkhälsomyndigheten tvekar. Jag skriver ”eventuellt” eftersom forskningen visar att det har effekt om det används rätt men att invändningar rests mot hur det används i praktiken där det inte sköts så att det bidrar till smittspridning. Finland har klarat sig utan munskydd som allmänt krav. WHO och europeiska smittskyddsmyndigheten rekommenderar munskydd. Kravet kanske ska begränsas till specifika miljöer som kollektivtrafik. Som det nu är avstår jag min arbetsresa till Skåne i höst eller tar bilen. Med munskyddskrav hos SJ tar jag tåget.
  • Inför en omfattande testning och smittspårning över hela landet. Detta tycks delvis vara på gång, men inte landsomfattande.

Eftersom det inte finns en samsyn mellan alla experter inom virusbekämpning och smittskydd behöver man undvika att regeringen får ensidig information genom att inrätta ett brett sammansatt vetenskapligt råd.

Vad gäller en pågående epidemi kan vi inte utvärdera helheten ännu. Men vi måste förhålla oss till kända fakta, och då tänker jag främst på den enorma skillnad i dödsfall vi har mellan de nordiska länderna.  Ingen vet hur det kommer att gå i framtiden. Folkhälsomyndigheten laborerar med 3 olika scenarier där antalet ytterligare döda varierar mellan 1100 och 4500 (DN 21/7) I det läget är det regeringens ansvar att ta kommandot och vara just det – en regering. Lyssna på experter från olika åsiktsläger och fatta sedan nödvändiga beslut.

Ansvar kan sedan utkrävas bland annat i nästa val.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Denna text finns publicerad i Flamman 17/2020 i förkortad form.

Vad ska hända efter Coronaepidemin?

Nu samlas alla goda krafter för att möta en epidemi som när detta skrivs, tagit livet av över 100000 människor. Åtgärderna kommer att kosta enorma summor och ska betalas av i många år efteråt. Många hoppas att den kraftsamling vi ser nu, och den solidaritet som uppvisas i svåra tider, ska leva kvar efter krisen.

I DN 14/4 hoppas Lena Andersson på motsatsen. Hon hyllar i stället en återgång till individualismen:

”Kampen mot faran, inklusive faran i att alla inte äger lika mycket, kan aldrig på ett fruktbart sätt göras till samhällets mening eftersom det individuella livet då berövas sin mening.”

Det har sagts, med rätta, att den nuvarande krisen gör nästan alla till socialister. Nu ropar även borgerliga partier på statligt ingripande och statligt stöd. Nu har också förre chefen för svenskt Näringsliv Leif Östling fått svar på sin fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”

Marknadsekonomiska lösningar fungerar inte vid en kris som denna. Tydligast har det visat sig i bristen på beredskap att tillhandahålla mediciner och sjukvårdsutrustning, vilket den tidigare borgerliga regeringen förväntade sig skulle lösas av marknaden. Extra paradoxalt blir det i USA, kapitalismens högborg. En republikansk senator, svuren motståndare till offentligt finansierad sjukvård, erkände att de åtgärder som man tvingats till har fört situationen till ett läge som han liknar vid ”Danmark” – ett skräckexempel för en marknadsliberal som tror att offentlig sjukvård är lika med kommunism. 

Men i Lena Anderssons värld illustrerar det som hänt socialismens problem:

”Att nöden sägs göra alla till socialister illustrerar så gott som något socialismens inneboende problem. Att de koldioxidgynnsamma beteendeförändringarna är knutna till reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning säger oss också något.”

Är det alltså så att vi ska återgå till det gamla vanliga när krisen är över? Och måste en god miljöpolitik leda till misär?

Solidaritet i framtiden?

Vi samlas nu för att möta ett hot. Och det är nödvändigt eftersom det är en epidemi som annars riskerar att slå ut sjukvården i både rika och fattiga länder. Men vi har redan sett att inte ens detta virus drabbar lika. Liksom andra sjukdomar och sociala missförhållanden drabbar det de redan utsatta. Det syns i statistiken över smittade,  både i Sverige och USA. 

Tuberkulos, mässling, diarréer, malaria, hunger och fattigdom dödar många fler än Covid 19 varje år. Vi är trots det tvungna just nu att stoppa Covid 19 eftersom viruset slår till med full kraft överallt samtidigt och eftersom bot saknas.

Men det är ändå nödvändigt  att fundera över varför det inte tidigare skett någon som helst liknande kraftsamling mot alla dessa andra dödliga sjukdomar och missförhållanden. Svaret blir att marknadsekonomin (d.v.s. kapitalismen) inte  sett det som nödvändigt eller lönsamt. De stora resurserna för att lösa problemen finns i den rika västvärlden, vars styrande skikt är ointresserad av detta så länge man inte drabbas själv.

Om förnuft och solidaritet får styra så återgår vi inte till en tro på att marknaden kan lösa driften av samhällsnödvändiga verksamheter. Vi accepterar att betala höjda skatter om det krävs för en nödvändig samhällsservice, bland annat vård skola och omsorg. 

Man kan också hoppas att vardagssolidariteten mellan människor som visat sig i dessa tider kan bevaras. 

En återgång till en fungerande ekonomi, när skadeskjutna företag ska byggas upp igen, måste ta hänsyn till miljön och ett hållbart samhälle. Man kan till exempel inte lägga ned all flygverksamhet på en gång, men man  kan passa på att bygga upp något som är mer hållbart än det vi hade, och sätta upp en plan för ett långsiktigt avvecklande av det mesta av inrikesflyget.

De koldioxidförbättringar som nedsläckningen av samhället oavsiktligt medfört kan vi uppnå genom ett metodiskt miljöarbete. Det behöver inte leda till det som Lena Andersson pekar på: 

”reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning”

Men det ska sägas att en hållbar miljöpolitik kommer att kräva förändringar. Det kommer inte att gå att årligen semesterpendla till Thailand. Vi kommer att behöva göra förändringar – i solidaritet. Den individualismens lov som Lena Andersson prisar kommer inte att kunna lösa våra utmaningar. Det räcker inte med att enstaka individer fattar kloka ekologiska beslut. Det kommer att krävas kollektiva åtgärder.

Vi behöver en försiktig utopi

Lena Andersson varnar för alla kollektiva och gemensamma lösningar:

Alla strävar mot detta mål i endräkt. Allas mentala kraft upptas av en enda sak. Ingen differentiering finns utom med avseende på den grupp som är samhällets räddare. Det följer mönstret från alla totalitära samhällen.

Hennes varning är inte helt obefogad.  En del utopier har lett till totalitära samhällen.. Människor har ibland ställt upp orealistiska utopier som mål och resultaten har oftast blivit förfärliga. Dessa ohyggligheter har vi bevittnat i historien många gånger: Stalins Sovjet, Hoxhas Albanien, Maos Kina, Kim Il Sungs Nordkorea och Pol Pots Kambodja. Betyder det att vi ska överge alla målbilder om ett jämlikare och rättvisare samhälle än det vi har?

Vi behöver något att sträva mot som ger oss hopp och en drivkraft framåt.  Utan den drivkraften dör vi själsligen. Statsvetaren Leif Lewin uttrycker det väl:

”Många förbättringar och uppfinningar har faktiskt en gång börjat just som utopier……. .. Utopierna återkommer lika regelbundet i mänsklighetens historia som de blommande körsbärsträden, som slår ut varje år. Och fredsutopierna leder ibland till resultat. Cynismen, däremot, förblindar. Den hindrar oss från att se att människor i vissa avseenden och på vissa platser faktiskt har lyckats göra världen en smula bättre” (DN 22/7 2019),

Det kanske är så som Ronny Ambjörnson säger i Dagens Nyheter (12/4 2020) att utopier behövs, men att utopister som fått makt kan bli farliga. Det betyder att vi får sluta skapa omfattande utopier om det perfekta samhället och bygga in hinder för diktatur i målbilden. I begreppet demokrati,  som behöver vara en del av vår målbild,  ingår alla människors lika värde, yttrande och åsiktsfrihet och att staten är en rättsstat med boskillnad mellan dömande makt och regeringsmakten.

En tänkbar målbild att uppnå tillsammans.

  • Ett klimatvänligt samhälle som tar hänsyn till vad planeten klarar. Detta bör genomsyra alla beslut på alla nivåer och skulle innebära stora förändringar jämfört med dagens samhälle. Det innebär en omställning till väsentligt utökad kollektivtrafik, en begränsning av rätten att flyga, ett förbud mot fossila bränslen, en köttskatt och över huvud taget kollektiva generella beslut som gäller alla, inte bara privata insatser mot klimathotet.
  • Ett medvetet arbete mot klassorättvisor. Alla beslut tas med ökad jämlikhet som mål.
  • En välfärd utan vinstintressen. En generell välfärd betald genom skattsedeln och där vårdbehovet avgör och inte plånboken
  • En sammanhållen skola utan religiösa inslag och utan vinstintresse. Det finns inga kristna eller muslimska barn, det finns bara barn till religiösa föräldrar. Det är ett värde att barn från alla slags bakgrunder möts i samma klass.
  • Infrastrukturen som järnvägar och vägar ägs gemensamt. Verksamheter som är så stora att de är centrala för hela landets ekonomi måste ägas av samhället och underställas demokratiskt styre och kontroll.  

Är detta en beskrivning av ett socialistiskt samhälle? Det beror på vem som definierar socialism.  När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i utfrågningen inför valet 2018 fick frågan om det finns ett socialistiskt samhälle som varit lyckat hänvisade han inte till det gamla vänsterpartiets modellsamhällen såsom Sovjetunionen,  utan till det gamla Folkhemssverige. Det kan sägas vara en blygsam vision. Vi kanske kan åstadkomma mera. Men det är en vision som inte leder till diktatur.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Om Corona, livets faror och tvärsäkerhet

I dessa Coronatider fylls mina sociala medier, och förstås även andra vanliga nyhetsmedier, med en ström av nyheter, tankar, förslag och osäkerhet kring hur man bör förhålla sig till det som händer.

De högerextrema framgångarna de senaste åren och framväxten av intolerans och rasism även i Sverige utmanar den som ändå vill tro att samhället på lång sikt går mot det bättre. Nu utmanas samhället av en virusepidemi som sätter den politiska ledningen på prov. Inom högerextrema kretsar har man försökt vifta undan hotet från Coronaviruset. Brasiliens president Bolsonaro kallade hotet en ”fantasi” och USAs president förklarade för en vecka sedan att det var som en vanlig influensa men inte särskilt dödligt.  Det visste han på grund av sin särskilda begåvning. Båda dessa herrar har sedan fått epidemin rakt i sitt knä. Men de är inte kompetenta att handskas med krisen. 

Är oron för Corona överdriven?

Jag möter i Facebookflödet många som tycker att reaktionen på Corona är överdriven. Andra vill slå på stora larmet och vill därför också ha drastiska åtgärder, även sådana som det inte finns anledning att tro att de hjälper.

Konsten är att vara lagom bekymrad. Jag mötte igår en person som uttryckte sig så här: ”Det här kommer att kosta ett hack i bruttonationalprodukten i år. Om några månader har epidemin nått sin kulmen och de flesta blir inte särskilt sjuka. De som dör är gamla och skröpliga och skulle dött snart ändå”.

Jag ryste när jag hörde detta. Är vi över 60 försumbara? Själv tillhör jag riskgruppen, både genom ålder (69) och sjukdom (diabetes). Jag har  troligen, utan Corona, cirka 10 år kvar på jorden. Och jag känner mig inte färdig än, det är en del kvar att göra.  Så jag försöker ta eget ansvar, undviker en del situationer, tvättar händerna och planerar om mitt liv. Men jag är beroende av att andra, som själva inte blir så sjuka, tar ansvar och. så gott de kan, undviker att sprida smittan. Dödligheten i min riskgrupp tycks variera mellan 5 och 8 %. Det är inte lätt att bara avfärda. Och jag har mött avfärdanden i sociala media.

De som avfärdar hela frågan som överdriven och de som agerar alarmister och har egna lösningar hjälper oss inte att lösa situationen

Utmaningen att behålla hoppet i en bekymmersam tid

Det som fått mig att skriva ned dessa tankar är främst de tvärsäkra uttalanden som görs av människor om hur epidemin bäst ska bekämpas utan att de har någon som helst utbildning i epidemibekämpning. Men det första man behöver säga att detta inte är enkla frågor. Var går gränsen mellan vad som ska överlåtas åt experterna och vad som är politiska beslut? 

Oro är befogad, alarmism och hysteri skapar nya problem

Att stänga länder, införa reseförbud och mötesförbud är politiska beslut – men de behöver grunda sig på fakta

Nu cirkulerar alla möjliga förslag om åtgärder på nätet. Jag har, som många andra, fått ”råd” från påstått kinesiska ”läkare” och sprids okritiskt vidare. Minsta källkritik skulle stoppat denna spridning tidigt, till exempel påstods viruset dö vid cirka 27 grader. Hur skulle det vara möjligt då det sprids i kroppen som har 37 grader?

Den kinesiska regeringen passar nu också på att försöka bättra på sin allmänna image genom att rekommendera helt verkningslösa örtmediciner mot Corona.

Vad är det då de som slår larm man vill? Och är kraven rimliga? Det är inte enkelt att orientera sig här eftersom alla experter inte alltid gör samma bedömning av läget eller vad som är effektivt. Men det vore ju konstigt om regeringen gick in och plötsligt blev smittskyddsexperter. I huvudsak måste man följa vad de som är kunniga rekommenderar.  

Den första frågan handlar om provtagning. Kina har kritiserat Sverige för att inte längre ha aktiv generell provtagning utan bara av riskgrupper. Denna kritik kommer från ett land som mörkade epidemin i en månad och sedan skickade polisen på läkare som slog larm om sjukdomen. Detta är bara politik, och förmodligen en hämnd för Sveriges agerande för Gui Minhai. Man behöver inte hjälpa Kina med att sprida detta.De flesta experter hävdar nu att smittspridningen i flera länder i Europa har gått så långt att allmän provtagning och smittspårning är verkningslös och omöjlig.  Det kan ha varit ett misstag att inte sätta alla hemvändande från riskområden i karantän, men det tåget har gått nu. När insatsen i efterhand kommer att utvärderas kan man försöka bedöma vad som var rätt. 

Nu föreslår alla olika grader av social isolering, d.v.s. att vi undviker folksamlingar, arbetar hemma om det går och undviker resor. Men så kommer vi till reseförbuden och stängda gränser. Där verkar de flesta kunniga inom området vara eniga om att detta nu är verkningslöst. Smittspridningen finns inom länderna. Smittspridning finns i både Danmark och Norge (troligen mer än i Sverige) och om någon korsar en gräns saknar betydelse nu. Men det kan verka handlingskraftigt – och det är av den orsaken vi ser åtgärderna i Danmark, USA med flera länder. Det är inte vetenskap utan politik. Till och med den ansvarige smittskyddsläkaren i Danmark har motsatt sig landets åtgärder – men han har blivit överkörd.

– Jag tror inte att det hjälper. Dessutom avråder WHO skarpt från den typen av reserestriktioner. Och där ligger bevisbörden på dem som gör det. Då ska man gå till Världshälsoorganisationen med ett underlag som förklarar vilken bevisning som ligger bakom beslutet. Jag har inte sett något sådant vare sig från Danmark eller Norge hittills– Det är den uppenbart att det är den politiska nivån som tagit besluten. Det är helt uppenbart.– Det är ett politiskt beslut i många avseenden. Det finns inga betydande vetenskapliga belägg. ”

I Dagens Nyheter driver Peter Wolodarski en egen linje på ledarsidorna om att stänga Sveriges gränser medan hans egen vetenskapsredaktion publicerar motsatsen som framgår av länken nedan (vet inte om alla kommer åt den).

Nya datorsimuleringar visar hur liten effekt reserestriktioner har

https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/lokala-insatser-mycket-viktigare-an-reseforbud-for-att-hejda-smittspridning/

Om Peter Wolodarskis text har Professor i global katastrofmedicin Johan von Schreeb vid Karolinska institutet skrivit en artikel. Ur den citerar jag:

Min bestämda uppfattning är att man måste spara på resurskrävande insatser och sätta in dem vid rätt tid, annars står man tomhänt när det verkligen gäller. En fråga jag ställde till Wolodarski var vad han egentligen ville uppnå med sin text: Ska vi låta politik och oro styra snarare än den kunskap och erfarenhet som finns bland de tjänstemän som jobbat med smittskydd och utbrott i tiotals år?

Den här helgen har Peter Wolodarski skrivit ytterligare en artikel där han – till synes utan någon som helst tveksamhet – svepande slår fast en mängd olika ”sanningar”. Han skriver om arrogans från ansvariga, om senfärdigt agerande, felaktiga bedömningar av läget och om att varningar till riskgrupper kommit för sent. Han hänvisar till en expert och låter bli att berätta om alla experter som inte delar hans åsikter. Han pekar på vissa länder, men bryr sig inte om att berätta om andra. Han kräver drastiska insatser, men bryr sig inte om att lyfta fram deras nackdelar.

Men framför allt – och det är det som gör mig så frustrerad – fungerar han återigen som en förstärkande och legitimerande megafon för alla de som på lösa, grumliga och i hög grad tveksamma grunder nu tvärsäkert skriker ut våldsam kritik. Att på så lösa boliner desavouera en i det närmaste samlad svensk expertis, som under årtionden byggt upp gedigen kunskap, är både skrämmande och obehagligt.

Sammanfattningsvis säger alla forskare jag hittat att reseförbud inte har stor betydelse, utan att det är det lokala arbetet som är avgörande. Vi behöver skjuta upp epidemin så att inte alla blir sjuka samtidigt och knäcker sjukvården.

Ödmjukhet eller tvärsäkerhet?

 Ingen har facit vad gäller Corona. Alltså kommer en del experter också göra olika bedömningar. Det behöver inte leda till de övertoner som nu sköljer in i mina flöden. Jag har sett uttryck som ”pajas” om statsepidemiolog Anders Tegnell. Han kan haft fel, han kan ha rätt – men hur vet tyckarna vilket som är rätt? I utvärderingarna som kommer kan han ha visat sig ha gjort stora felbedömningar eller visat sig ha berömvärd integritet som stått på sig mot förenklade populistiska förslag- vem vet idag? Vi behöver mer politik som bygger på kunskap, vetenskap och en human människosyn. Det finns gott om konspirationsteoretiker, vetenskapsförnekare och andra som Björn Wiman i DN (15/3) kallar ”grälsjuka hånskrattare och tillbakalutade lustigkurrar”. Hjälp dem inte med att sprida konspirationsteorier och negativism.

 Utvärdering kommer att ske

När epidemin är över kommer en utvärdering av alla åtgärder att behövas. Dessutom kommer vi att behöva se över den naiva uppläggningen av vår beredskap. Den kan inte i framtiden bygga på marknaden, privata lösningar, transporter från Kina eller lokala lösningar i varje region. Detta är ett samhällsansvar för staten.

Publicerat i konspirationer, pseudovetenskap, Uncategorized | Lämna en kommentar

Nu får socialminister Lena Hallengren ett brev och en bok, liksom politikerna i socialutskottet

När socialministern och socialutskottets politiker öppnar posten i veckan får de ett brev och en bok i sin hand. Just nu handlar det mesta om Corona, men andra politiska frågor försvinner inte. Narkotikapolitiken ska utredas och utvärderas. Det är i den frågan så att hur man frågar avgör vad man får för svar. Och det beror också på vem man frågar.

I kuvertet ligger ett följebrev och boken Narkotikapolitik på Villovägar. Här kan du läsa samma brev. Några rader kan du känna igen från tidigare inlägg – varför uppfinna hjulet igen?

Narkotikapolitik på villovägar

Detta brev, med bifogad bok, skickas till politiker och beslutsfattare som engagerat sig i narkotikapolitiken och vill vara ett bidrag med ett kunskapsunderlag inför kommande översyn av narkotikapolitiken. Brevet och boken kommer från Gunnar Bergström, som arbetat med missbruksvård sedan 1974.  Kontaktuppgifter finns i slutet av brevet och jag har gärna kontakt med den som är intresserad för fortsatta samtal, via nätet eller personligen (med anpassning till smittskyddsregler)

Narkotikadödligheten

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Socialutskottet och Folkhälsomyndigheten begär nu av regeringen en översyn av Sveriges narkotikapolitik. Oenigheten kring var problemet ligger kvarstår. Det har blivit tydligt i frågan om ”avkriminalisering” av missbruket. Det finns de som hävdar att kriminaliseringen av narkotika för eget bruk kan ligga bakom höga dödstal.  Fakta talar mot detta. Folkhälsomyndigheten har även önskat att man utreder inrättande av det som brukar kallas ”injektionsrum” där missbrukare får hjälp att inta sina droger. Även där finns forskning som talar mot detta. Mer om detta finns i bifogad skrift. Detta brev och medföljande skrift vill visa på en alternativ bild till den som kommit att dominera i media de senaste åren.

Avkriminalisering eller legalisering?

Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats. 

Andra länder

Portugal har ofta framhållits som föredöme för de som talat om avkriminalisering, men man har inte alltid klargjort att man där inte legaliserat narkotikan och inte heller undanröjt  samhällets reaktioner på innehav.  Portugal har låga dödstal men nu har missbruket tyvärr ökat och dödstalen stiger igen. I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande den omfattande dödligheten där visar inte på att avkriminalisering har någon verkan.  I Estland avkriminaliserade man användning året efter Portugal. Estland har nu Europas högsta narkotikadödlighet. Att resultatet av liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet.  

Dödstalen i Sverige har en annan orsak än kriminaliseringen

År 2006 sker i Sverige en dramatisk ökning av dödsfallen i missbruk. Detta kan inte bero på den svenska narkotikapolitiken, som då varit gällande i närmare 30 år. Det som skedde var att reglerna för förskrivning av ersättningsdroger till heroinmissbrukare ändrades i liberalare riktning. Antalet personer som fick metadon och buprenorfin (LARO) ökade rejält. Dödssiffrorna går alltså 2006 upp när förskrivningen av ersättningsdroger utökas, och inte på grund av den svenska narkotikapolitiken som varit densamma sedan länge. Sett över flera år har det faktiskt varit så att det är fler som avlidit i överdoser av LARO-preparat än av heroin. 

I British Columbia i Kanada har alla skademinskningsåtgärderna som efterfrågas i Sverige införts, inklusive injektionsrum. Resultatet är en förskräckande dödlighet bland missbrukarna, högre än i Sverige.

Narkotikalagstiftning

För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att, när vi nu i Sverige tillsätter en utvärdering, så lägger vi om politik. Det skulle kunna innebära att

Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård.

Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri. Detta kan kallas avkriminalisering om man vill – det viktiga är inte vad det heter  utan att de som är beroendesjuka får vård. Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.

Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården på grund av mer omfattande försäljning av droger. 

Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård

Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

Missbruksvården måste bygga på tanken att alla människor har rätt till och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.

Den drogfria missbruksvården, som alltså bör vara ryggraden i vården, ska erbjuda insatser för den som söker hjälp. Så är det inte alltid idag. Många får också avslag om de misslyckats med en behandling. Så behandlar man inte människor med andra sjukdomar. Av detta skäl behöver missbruksvården delvis finansieras av staten.  Så sker i Norge och så skedde i Sverige tidigare genom statsbidrag. Staten kan tillskjuta medel för kommunerna så att en kommun inte tvingas avstå en nödvändig behandling av ekonomiska skäl. 

Tonläget har varit högt i narkotikadebatten, bland annat för att det bokstavligen handlar om liv och död i många fall. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan.  Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Jag hävdar att en del av de förslag som kommer från ”skademinskarna” innebär att de överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

Gunnar Bergström  

Här kan du beställa boken politikerna fått_:

BOKBESTÄLLNING

Publicerat i Kriminalitet | Märkt , | Lämna en kommentar

Narkotikapolitik på villovägar

Narkotikapolitik på villovägar

Denna artikel finns även publicerad i nättidningen Paragraf. Den skrevs med anledning av den kommande utvärderingen av narkotikapolitiken och är en kort sammanfattning av delar av en kommande bok: Narkotikapolitik på villovägar – en motbok. Boken utkommer i slutet av mars. Den kan förbeställas – se slutet av artikeln för beställning

|Narkotikapolitik på villovägar

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Socialutskottet begär nu av regeringen en översyn av Sveriges narkotikapolitik. Detta välkomnas av de flesta, men oenigheten kring var problemet ligger kvarstår, vilket blev tydligt när socialminister Lena Hallengren klargjorde att frågan om så kallad ”avkriminalisering” av missbruket inte kommer att ingå i utvärderingen. Mot denna hållning har bland annat Centerpartiet reagerat. Vikarierande ordföranden Anders W Jonsson hävdar att kriminaliseringen av narkotika för eget bruk kan ligga bakom höga dödstal. Fakta talar dock inte för det som vi ska se.

De senaste åren har kritiker av den svenska narkotikapolitiken hävdat att de ganska höga dödstalen i Sverige beror på vår narkotikapolitik. Dödstalen har använts som skäl att föreslå allt möjligt under rubriken ”Skademinskning”:  legalisering av cannabis (eller av alla droger), avkriminalisering av missbruk, sprututbyte (vilket genomförts) och ökad förskrivning av ersättningsdroger för heroin, d.v.s. metadon och buprenorfin, vilket också genomförts – med ökad dödlighet som resultat.

Avkriminalisering eller legalisering?

Ibland talas det om avkriminalisering av narkotikabruk och ibland om legalisering av narkotika, vilket inte är samma sak.  

Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats. 

Under en avkriminalisering kan fortfarande samhället ingripa med sanktioner mot den som bryter mot regelverket. Så är det i Portugal, som inte legaliserat narkotikan, även om många tycks tro det 

Olika länder – olika erfarenheter

Den som i Portugals grips med droger och har ett missbruk uppmanas att ta mot vård redan efter första gången man grips, annars utdöms ibland sanktioner, framför allt vid återfall. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav. När Portugal framhållits som föredöme har de som vill genomföra liknande åtgärder talat om avkriminalisering, men inte alltid berättat att man samtidigt utökade budgeten för vår.  En av de som var med och utformade politiken, João Goulão, säger:

 ”De goda resultaten, menar João Goulão, beror på hela paketet med utökad vård och prevention. Det finns inget orsakssamband mellan avkriminalisering och minskade problem.” 

I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande den omfattande dödligheten i USA:s opioidepidemi visar inte på att avkriminalisering har någon verkan. (Drugnews 2 2020: Hübinette S: Kan en avkriminalisering minska narkotikadöden?)

I Estland avkriminaliserade man användning året efter Portugal. Estland har Europas högsta narkotikadödlighet. Ett annat land med en liknande utveckling är Slovakien, där användning och innehav för eget bruk avkriminaliserades 2015, men som därefter fått en ökning av antalet dödsfall. Intressant är ett diagram som visar på dödligheten i länder som avkriminaliserat jämfört med länder som inte gjort det.

Det tycks som om förklaringen i dödstal måste sökas någon annan stans än i frågan om avkriminalisering.  Att resultatet av liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet. Det tycks betyda att varje land måste utforma en egen politik, anpassad till sitt lands förutsättningar.

Dödstalen i Sverige har en annan orsak än kriminaliseringen

År 2006 sker i Sverige en dramatisk ökning av dödsfallen i missbruk. Detta kan inte bero på den svenska narkotikapolitiken, som då varit gällande i närmare 30 år. Det som skedde var att reglerna för förskrivning av ersättningsdroger till heroinmissbrukare ändrades i liberalare riktning. Dessutom började rätten till vård att stramas åt vid denna tid.

Antalet personer som fick metadon och buprenorfin (LARO) ökade rejält. Dödssiffrorna går alltså 2006 upp när förskrivningen av ersättningsdroger utökas, och inte på grund av den svenska narkotikapolitiken som varit densamma sedan länge. Sett över flera år har det varit så att det är fler som avlidit i överdoser av LARO-preparat än av heroin. Vad som hände 2006 framgår av diagrammet nedan (Källa: Anna Fugelstad, Ph D, Karolinska Institutet)

Den restriktiva narkotikapolitik vi haft i Sverige har bidragit till att bruket av narkotika ligger lågt i Sverige internationellt sett. Men dödsfallen är många även om de minskat de senaste åren.

Inför narkotikaläget kan man välja att kapitulera och försöka begränsa skadorna eller envist hävda att drogfrihet är möjlig för missbrukarna och att en kapitulation gör saken värre. Den politik som bedrivs just nu är uppgiven och ibland förmedlas budskapet ”Det är inte bra att du knarkar, men eftersom vi inte tror du kan sluta ska vi i alla fall hjälpa dig att knarka på ett bättre sätt”. 

Narkotikalagstiftning

För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att, när vi nu i Sverige tillsätter en utvärdering, så lägger vi om politik. Det skulle kunna innebära att

  • Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård. Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri. Detta kan kallas avkriminalisering om man vill – det viktiga är inte vad det heter  utan att de som är beroendesjuka får vård. Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.
  • Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården på grund av mer omfattande försäljning av droger. 
  • Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård
  • Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

Missbruksvården måste bygga på tanken att alla människor har rätt och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.

Den drogfria missbruksvården, som alltså bör vara ryggraden i vården, ska erbjuda insatser för den som söker hjälp. Så är det inte alltid idag. Många får avslag på ansökan. Ibland erbjuds man hjälp som är orealistisk, t.ex. öppen vård till en narkoman som har skulder på hemmaplan och är hotad till livet, eller till en missbrukare som aldrig haft egen bostad, aldrig haft ett arbete och levt ett kaotiskt liv i många år. 

Många får också avslag om de misslyckats med en behandling. Så behandlar man inte människor med andra sjukdomar. Men i dagens åtstramade ekonomi kan missbrukare nekas vård. Av detta skäl behöver missbruksvården delvis finansieras av staten.  Så sker i Norge och så skedde i Sverige tidigare genom statsbidrag. Staten kan tillskjuta medel för kommunerna så att en kommun inte tvingas avstå en nödvändig behandling av ekonomiska skäl. 

Tonläget har varit högt i narkotikadebatten, bland annat för att det bokstavligen handlar om liv och död i många fall. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan.  Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Jag hävdar att en del av de förslag som kommer från ”skademinskarna” innebär att de överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

Gunnar Bergström

Här kan du förbeställa boken Narkotikapolitik på villovägar – en motbok. Utkommer i mars.

BESTÄLLNING FÖRKÖP

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer

Utopin som blev en mardröm

NY UTKOMMEN BOK!

omslag kambodja

Efter att ha besökt Kambodja i augusti 1978 under Röda Khmerernas styre hade jag orsak att återvända till detta vackra men drabbade land. I november 2008 inbjöds jag att ställa ut mina gamla bilder från 1978 med ny text och att återkomma med ett nytt budskap.

Min nya bok handlar om vad som hände och hur vi var många som kunde stödja detta. Allt började för min del med att jag, och många andra, stödde de Röda Khmererna på 70-talet och försvarade dem. En del av denna bok handlar om hur detta kunde vara möjligt. Den handlar också om människan dröm om en utopi – de röda khmererna avskaffade all personlig frihet, tömde städerna och avskaffade penningsystemet – och skapade ett helvete på jorden. Leder utopier alltid dit? Eller behöver vi dem för att ha ett mål att sträva mot? Hur ska det målet se ut?

Idag anser jag att resan var ett misstag eftersom vi blev en del av röda khmerernas propaganda. Resan kan inte göras ogjord. Jag har personligen lärt mig mycket av min brist på omdöme på den tiden. Denna läxa kanske kan spridas till andra så att misstagen inte behöver upprepas. Det kanske också finns läxor jag inte lärt och slutsatser som jag inte dragit men som andra kan se.

Min erfarenhet har lärt mig att det finns grundläggande mänskliga rättigheter som inte är förhandlingsbara:

  • Tanke och yttrandefrihet
  • Religionsfrihet
  • Frihet att resa vart man vill

Jag har också lärt mig att vara skeptisk mot alla ”totala” lösningar, till alla ledare som säger sig ha sett ”sanningen” och till lösningar som påstår att man löser alla problem väldigt snabbt,

Jag har INTE tappat tron på en bättre värld för oss alla och men rättvisare världsordning än den vi har idag

KÖP GÄRNA BOKEN!  Du kan göra det på vanliga nätbokhandlare, men ännu enklare här:

WEBSHOP

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Var inte så uppgiven mot drogmissbruket!

I Aftonbladet den 15/6 publicerade Kristofer Andersson en lång artikel om drogmissbruket och att det är dags att ge upp motståndet. Den artikeln kan ni finna här: Aftonbladet. 

Aftonbladet tar inte mot repliker på artiklar på kultursidan. Därför publicerar jag ett kort svar här:

En ny solidarisk narkotikapolitik.

I Aftonbladet (15/6) funderar Kristofer Andersson över det ökande missbruket av olagliga droger. Andersson erkänner missbrukets baksidor av hemlöshet, misär och död, men tycks ändå föreslå en legalisering eftersom alternativen inte verkar fungera. Han skriver ”förtjänsterna med droger, inklusive alkohol, är i början så starka, att en nollvision på förhand är meningslös”.

Samhällen av olika slag har sedan urminnes tider försökt reglera användandet av sinnesförändrande substanser. Människan är förtjust att laborera med hjärnan. Men behovet av reglering beror på vad som hänt de många som inte kan hantera sitt användande och som blir kidnappade av drogen. Det är lätt att tala yvigt om legalisering och glömma bort offren, inklusive de anhöriga.

Men vad som sägs nu är att förbuden inte fungerar. Folk knarkar ändå och enligt Andersson jagas missbrukarna utan att få hjälp. Och det har han rätt i. Men vad beror det på? De ökande dödstalen kom när den restriktiva politiken funnits länge. Dödstalen började öka 2006 i samband med en stor utökning av förskrivning av legala droger till missbrukare. Dessutom började rätten till vård att stramas åt.

Hur har legaliseringen fungerat?

Dödstalen är oacceptabla. Många journalister och andra debattörer föreslår då legalisering. Men resultaten har inte blivit de förväntade där detta prövats i verkligheten. En rapport publicerades nyligen av organisationen SAM (smart approaches to marijuana). Studien är gjord bl.a. av forskare på universiteten i Colorado, Yale och Kansas. Man rapporterar bl.a. att

  • Beslagen av illegal marijuana har ökat i Colorado som haft legal marijuana längst
  • Missbruket bland ungdomar ökar mest där marijuana är lagligt
  • Mellan en tredjedel och hälften av ungdomar i missbruksvården i Colorado hade fått sin drog av vuxna som fått den som ”medicinsk” marijuana
  • Gripanden som är marijuanarelaterade har i staten Washington ökat med 114 % tre år efter legaliseringen.
  • Förgiftningar hos småbarn har i Colorado ökat med 271 %. De får i sig cannabisgodis som finns att köpa överallt
  • Brott med marijuana involverat ökade med 284 %
  • Ju närmare man bor en marijuanabutik, ju större risk att man råkar ut för brott – risken ökar med 84 %
  • Colorados brottslighet har stigit 11 gånger snabbare än i USA:s 30 största städer

En ny modern restriktiv narkotikapolitik

Legalisering skulle förvärra problemet. Vad vi kan göra är att lära av Portugal utan att kopiera vad man gjort där. Vi kan vända en katastrofal utveckling om narkotikapolitiken fick en ny inriktning:

  • Återupprätta rätten till vård som nu mest finns på papperet. Socialtjänsten har de senaste åren berövats miljontals kronor på grund av skattesänkningar. Omarbeta direktiven inom missbruksvård så att avancerade missbrukare kan få vård dygnet runt om öppen vård är utsiktslös. Vården ska styras av vetenskap och beprövad erfarenhet, inte av kommunala budgetar.
  • Återinför drogfrihet som målet för missbruksvården. Idag förskrivs livslång drogmedicinering till många. Dessa ”mediciner” läcker ut på den svarta marknaden. De kvarhåller människor i sin beroendesjukdom och förhindrar drogfri behandling och det är fler som dör av dessa legala droger från samhället än av illegala droger.
  • Avskaffa, som man gjort i Portugal, fängelse som påföljd för små innehav av narkotika. Kalla alla som grips med innehav till poliklinik för drogbedömning och erbjudande om hjälp. De som tackar nej och återfaller ådöms att genomgå vårdprogram.

Gunnar Bergström

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Kriminalitet | 4 kommentarer