Stoppa gängvåldet – ett 10-årsprojekt

I DN den 31 januari publicerade den moderate riksdagsmannen och f.d. polisen Fredrik Kärrholm en artikel om behovet av återupprätta en moral som bidragit till att historiskt minska dödligt våld. https://www.dn.se/kultur/fredrik-karrholm-unga-vill-bega-brott-for-att-vinna-social-status-som-kriminella/ DN artiklar går tyvärr inte att dela, de är låsta.

DN tog inte in mitt svar så jag publicerar det här i en något längre version.

Bryt utanförskapet

Efter den senaste tidens kriminella våld har en debatt uppstått om vad som kan göras åt det. Lättkränkthet och hämnd har av Jens Lapidus nämnts som starka drivkrafter för våldet. (DN 24-10.22) Fredrik Kärrholm fortsätter med att i DN 31/1 ta upp behovet av en ny moral., eller snarare ett återupprätttande av en gammal moral om rätt och fel.

Detta kommer att blir verkningslöst om arbetet inte i huvudsak inriktar sig på utanförskap och den kriminella livsstilen och dess tankemönster och drivkrafter. Att arbeta med moral och normer kan dock vara en uppgift främst för skolan – en skola som dock behöver organiseras om först och överge marknadstänkandet som ökar segregationen i våra eftersatta områden. Och att göra moral till huvudfrågan i bekämpandet av brottsligheten är att blunda för alla faktorer som utsatthet,segregation, narkotikahandel och allt som utmärker den kriminella livsstilen. De flesta svenskar har en hygglig moral och kriminalitet har djupare orsaker.

Inom partipolitiken är förstås frågan om kriminaliteten viktig och där har Kärrholm valt att ställa sig på den högra sidan med en rad förslag, några kloka, men också med en rad förslag som strider mot vad forskningen säger och mot rättssäkerhet. Den vänstra sidan av politiken har för sin del börjat delta i tävlingen om att låta tuffast men haft få egna förslag 

På den vänstra sidan av politiken har man betonat sociala och ekonomiska förklaringar till utvecklingen. Bland de misstänkta för skjutningarna är det exempelvis ungdomar från familjer med de lägre inkomsterna, boende i eftersatta områden, som dominerar. Forskningen kring socioekonomiska faktorer bakom kriminalitet visar entydigt på ett samband. Trots det hävdar Kärrholm i sin bok Gangstervåld att ”Socioekonomiska förhållanden och segregation kan alltså inte förklara brottsligheten.” Det synsättet gör Kärrholm och hans borgerliga kamrater ointresserade av sociala insatser och förebyggande arbete. Det saknas 47 miljarder i regeringens budget för att kommunerna ens ska kunna upprätthålla nuvarande låga nivå inom socialtjänsten.

Vänstersidan har å sin sida inte förstått att när en kriminell livsstil fått fotfäste så räcker det inte längre med socialpolitiskt förebyggande arbete. Man måste även ha ett arbete som som också utmanar den kriminella livsstilen och dess tankemönster och de drivkrafter som driver kriminaliteten. Man måste också acceptera en del åtgärder som kan kallas repressiva.

Man måste kunna arbeta med två tankar i huvudet samtidigt: både med en förståelse för hur en person kan hamna snett i livet men också med det faktum att det också finns ett personligt ansvar för de val man gör och att enda vägen till personlig förändring är att acceptera sitt eget ansvar. 

De drivkrafter man behöver komma åt är bland annat hämndtänkande, narkotikahandel, missbruk, utanförskap och destruktiva relationer. Här följer ett förslag på en del av de åtgärder som krävs och vilka aktuella förslag som behöver genomföras och vilka som behöver undvikas. Man måste vara beredd till långsiktiga och kostsamma insatser.

Vad vi inte ska införa:

Betydligt längre strafftider. Det finns brott där en strängare påföljd kan vara motiverat, men för kravet på generellt längre strafftider saknas vetenskapligt stöd. De pengar det kostar kan användas förebyggande.

Visitationszoner. Förslaget om att införa zoner där polisen får särskilda befogenheter att visitera personer utan brottsmisstanke riskerar att försvåra arbetet med att öka tilliten till myndigheter, och särskilt polisen, i eftersatta områden. Dessutom är förslaget onödigt. Polisen kan redan utföra de kontroller de behöver.

Kollektiv bestraffning. Förslaget om att straffa en hel familj för vad en enskild familjemedlem gjort innebär att man skulle börja straffa oskyldiga människor och att grundläggande principer för en rättsstat skulle överges. Här skulle man kunna straffas för vad någon annan gjort. Förslaget strider också mot Europakonventionen.

Sänkt straffbarhetsålder. I Danmark sänkte man straffbarhetsåldern till 14 år men fick backa från det på grund av negativa erfarenheter. 

Vad vi ska göra:

Tillåt viss avlyssning av mobil och datakommunikation. Det finns tyvärr anledning att acceptera ett avsteg från den grundläggande principen om att staten inte får övervaka sina medborgare utan brottsmisstanke. Domstolarna i Sverige har redan godtagit sådan avlyssning av mobilsamtal när de gjorts av utländsk polis. Besluten bör ligga hos svenska domstolar, inte hos andra länders domstolsväsende. Man kan införa detta under en prövotid på 3 år.

Förbud mot MC-gäng. MC-gängen syns mindre i media, men de är fortfarande aktiva och inblandade i flera våldsbrott. Det är inte oproblematiskt att införa förbud med tanke på föreningsfriheten, men det har gått att genomföra i andra demokratiska länder.

Inför en ny brottsrubricering mot barnrekrytering. Inför en särskild lagstiftning mot att rekrytera barn in i kriminalitet. Sådan särlagstiftning finns redan gällande sex mot barn. 

Förstärk och utbilda åklagarväsendet och domstolsväsendet. En förstärkning är nödvändig för att minimera tiden mellan brott, upptäckt och rättegång. Utbildning behövs för att förändra synen på bevisvärdering i indiciemål samt för att undvika domar där påföljden inte alls motsvarar problemets omfattning.

Förändra narkotikalagstiftningen och inriktningen på missbruksvården. Innehav av narkotika för eget bruk ska aldrig kunna leda till kriminalvård utan till behandling om det finns ett vårdbehov. Eftersom en del personer grips för innehav utan att vara beroende, och andra beroende personer kanske nekar att ta mot vård, behövs ett nytt system av påföljder. Hanteringen av påföljderna som kan vara aktuella överförs till en ny myndighet som man gjort i Portugal..

Inför en nationell avhopparstrategi och en nationell samordning för avhoppsinsatser. Som det är idag är insatserna för en avhoppare helt beroende av var denne är folkbokförd. Samordningen av insatserna behöver också innehålla ekonomiskt stöd till kommunerna för att finansiera insatserna.

Avskaffa ebo-lagen. Den försvårar integrationen och omöjliggör ett bra integrationsarbete.

Genomför en folk och bostadsräkning. Vår gemensamma välfärd och våra skattepengar behöver skyddas mot välfärdskriminalitet som möjliggörs av falsk folkbokföring som bidrar till ett skuggsamhälle med kriminella levnadsregler. 

Förändra sekretesslagen. Det behöver bli möjligt för skola och socialtjänst att samverka kring elever där det finns en oro. 

Förstärk socialtjänsten. Bemanningen i vissa kommuners socialtjänst är på en anorektisk nivå. Insatser får vänta tills de inte längre är relevanta och tar alldeles för lång tid att sättas in. Utöka fältarbetet med fler fältassistenter. Det behövs fler vuxna ute där ungdomar finns.

Satsa på olika föräldraprogram på barnavårdscentraler och starta familjecentraler där de saknas. I sådana program kan man ta tidigt nå familjer med behov av extra stöd. 

Avskaffa marknadsskolan. Det nuvarande skolsystemet, med aktiebolag som är skyldiga att tänka på sin vinst i första hand, och den nuvarande utformningen av skolvalet har skapat en segregerad skola där de största förlorarna är barn i de eftersatta områdena. Ge skolan också en förstärkning resursmässigt. 

Genomför en gigantisk satsning på de eftersatta områdena. Det finns en väl genomtänkt plan för hur en omfattande satsning på dessa områden under en 10-15 årsperiod skulle kunna se ut. Satsningen är delad i tre faser och skulle kosta stora summor. Kostnaden att inte göra detta är ännu större. Hela förslaget ryms inte här men redovisas i Ingvar Nilsson och Eva Nilsson Lundmark (2017) Orten bortom våldet. 

Lär gärna mer om detta mer ingående och om hela kriminalpolitiken i min nya bok ”Brott, straff och kriminalpolitik”. Finns här

Gunnar Bergström

Ny politik behövs i en tid av våldsam kriminalitet

Skjutningar och sprängningar

Ingen som öppnat en dagstidning eller följt nyheterna på radio och TV har kunnat undgå nyheterna om nya skjutningar, ofta med dödlig utgång.  

I detta läge har jag valt att ge ut en ny bok

Brott, Straff och Kriminalpolitik

Beställ boken här: BOKHANDEL PEDAGOGKONSULT (eller alla andra bokhandlare)

Vad hjälper? Hårda tag?

För att möta kriminaliteten har det framkastats en rad förslag, bra och dåliga. Några av dem strider mot dagens kunskap om vad som fungerar. Det viktiga är att brott upptäcks och att samhällets reaktion är snabb, tydlig och rättvis. Idag är det inte så. De flesta skjutningar klaras inte upp.

Vad är rimligt i kampen mot brottsligheten? Är alla medel tillåtna?

• Ska vi ha visitationszoner där alla kan kontrolleras utan misstanke om brott?

• Behöver vi införa avlyssning av mobiltelefoner utan misstanke om brott?

• Ska vi tillåta husrannsakningar utan brottsmisstanke?

• Hjälper längre straff?

• Vilka förebyggande insatser fungerar?

Tidiga insatser

Det förebyggande arbetet har försummats och skurits ned i många år.  De stora pengar som  mångdubbelt längre strafftider kostar kan med bättre resultat användas till tidiga insatser i förskolan, skolan och med stöd till utsatta familjer. 

Vad behöver göras?

Tillåt viss avlyssning av mobilkommunikation.

Utvecklingen av kriminaliteten gör  tyvärr detta avsteg från skyddet av privatlivet nödvändigt. Inför en omprövning av lagen efter till exempel vart 3:e år.

Förbjud MC-gäng.  

Det har genomförts i Holland, Tyskland, Finland. Det behöver utredas om det är möjligt att göra så även i Sverige

Avskaffa omedelbarhetsprincipen.

Inför samma regler som i  Danmark, där domstolen kan ta i beaktande även det som en misstänkt sagt i polisförhör.

Inför en ny brottsrubricering mot barnrekrytering. 

Inför en särskild lagstiftning, mot att rekrytera barn in i kriminalitet. Sådan särlagstiftning finns redan gällande sex mot barn. 

Förändra narkotikalagstiftningen och inriktningen på missbruksvården.  

Innehav av narkotika för eget bruk bör inte innebära kriminalvård utan leda till behandling om det finns ett vårdbehov.  Den nuvarande inriktningen att medicinera missbrukare behöver ersättas med en narkomanvård som har drogfrihet som huvudinriktning.

Inför en nationell avhopparstrategi och en nationell samordning för avhoppsinsatser. 

Idag är insatserna för avhoppare beroende av var denne är folkbokförd. Insatserna är också dyra  och kan avhålla en kommun från att göra det som krävs. Staten behöver ge ekonomiskt stöd till kommunerna för att finansiera insatserna.

Vad ska vi INTE göra?

Olämpliga förslag har kastats fram om hur kriminaliten  ska mötas.  Flera av dem strider mot grundläggande rättsprinciper och saknar stöd I forskning. 

Visitationszoner. 

Att införa zoner där polisen får särskilda befogenheter att visitera personer utan brottsmisstanke riskerar att försvåra arbetet med att öka tilliten till myndigheter i eftersatta områden. Polisen kan redan utföra de kontroller de behöver.

Möjlighet till husrannsakningar utan brottsmisstanke. 

Förslaget strider mot grundläggande principer för en rättsstat. 

Kollektiv bestraffning 

Förslaget om att straffa en hel familj för vad en enskild familjemedlem gjort innebär att man skulle börja straffa oskyldiga människor. Förslaget strider också mot Europa-konventionen.

Sänkt straffbarhetsålder              

I Danmark sänkte man straffbarhetsåldern till 14 år men fick backa från det på grund av negativa erfarenheter. 

Vad ska vi göra på längre sikt?

Förändra narkotikalagstiftningen och inriktningen på missbruksvården. Innehav av narkotika för eget bruk ska aldrig kunna leda till kriminalvård utan till behandling om det finns ett vårdbehov. Eftersom en del personer grips för innehav utan att vara beroende, och andra beroende personer kanske nekar att ta mot vård, behövs ett system av påföljder. Böter bör undvikas som påföljd, det kan vara ett hinder om man vill lämna missbruket. Hanteringen av påföljderna som kan vara aktuella överförs till en ny myndighet som man gjort i Portugal. Den nuvarande inriktningen att medicinera missbrukare behöver ersättas med en narkomanvård som har drogfrihet som huvudinriktning.

Inför en nationell avhopparstrategi och en nationell samordning för avhoppsinsatser. Som det är idag är insatserna för en avhoppare helt beroende av var denne är folkbokförd. Insatserna är också kostsamma, och kan avhålla en kommun från att göra det som krävs. Samordningen av insatserna behöver också innehålla ekonomiskt stöd till kommunerna för att finansiera insatserna.

Avskaffa ebo-lagen. Den försvårar integrationen och omöjliggör ett bra integrationsarbete.

Genomför en folk och bostadsräkning. Vår gemensamma välfärd och våra skattepengar behöver skyddas mot välfärdskriminalitet som möjliggörs av falsk folkbokföring. De mest utsatta i samhället behöver skyddas mot otryggheten i den svarta bostadsmarknaden. För att åtgärda problemet måste man börja med att ta reda på hur det ser ut.

Förändra instruktionerna till IVO. Inspektionen för vård och omsorg måste få nya direktiv vad gäller tillsynen för så kallade HVB-hem. Nuvarande regler omöjliggör en trygg behandlingsmiljö för de boende och personalen på hemmen.

Förändra sekretesslagen. Det behöver bli möjligt för skola och socialtjänst att samverka kring elever där det finns en oro. 

Förstärk socialtjänsten. Bemanningen i vissa kommuners socialtjänst är på en anorektisk nivå. De handläggare som återstår efter år av nedskärningar och efter en ökad inströmning av ärenden räcker inte till. Insatser får vänta tills de inte längre är relevanta och ärenden tar alldeles för lång tid att hantera.

Förslag som behöver genomföras nu för att få effekt på längre sikt

Satsa på olika föräldraprogram på barnavårdscentraler och starta familjecentraler där de saknas. I sådana program kan man ta tidigt nå familjer med behov av extra stöd. Inför en direktinskrivning av barn från 3 års ålder i förskolan. Det innebär en skyldighet för kommunerna att erbjuda tidig förskola .Direktinskrivning innebär att barnen skrivs in utan att föräldrarna begärt det. Så kan man nu barn som inte deltar i förskola idag. Dock ska vara ett erbjudande, inte obligatoriskt för föräldrarna att tacka ja.

Utöka fältarbetet med fler fältassistenter. Det behövs fler vuxna ute där ungdomar finns.

Ge ökat stöd till civilsamhällets aktörer. När det fungerar väl kan ideella organisationer vara ovärderliga för att nå ut till barn och ungdomar på glid. Det krävs dock att kommunerna, som bör stå för tillsynen av stöd som ges, har kontroll på att stödet går till föreningar som arbetar seriöst. Motsatsen har förekommit.

Förändringar som behöver genomföras på medellång sikt (eller som egentligen är akuta, men som tar tid att genomföra)

Avskaffa marknadsskolan. Det nuvarande skolsystemet, med aktiebolag som är skyldiga att tänka på sin vinst i första hand, och den nuvarande utformningen av skolvalet har skapat en segregerad skola där de största förlorarna är barn i de eftersatta områdena. Ge skolan också en förstärkning resursmässigt och innehållsmässigt. 

Ompröva den fria etableringen inom skattefinansierade verksamheter. Den organiserade brottsligheten använder välfärdssektorn för att roffa åt sig pengar och för att tvätta pengar. Lagen om Valfrihet (LOV) tillåter i sin nuvarande utformning en i det närmaste okontrollerad etableringsrätt för nystartade företag inom välfärdens verksamheter.

En omarbetning av socialtjänstlagen. Eftersom kriminalitet inte pekas ut som socialtjänstens arbetsområde är det många kommuner som nekar de som vill lämna kriminaliteten hjälp. Bland annat nekas avhoppare ibland tillgång till skyddade boenden. Detta måste förändras.

En ekonomisk förstärkning till kommunerna. De pengar som kommunerna mist och som orsakar nedskärningar måste återföras till kommuner och regioner.

Omarbeta socionomutbildningen. Den nuvarande utbildningen på socialhögskolorna är otillräcklig för att möta ungdomar och vuxna som lever i kriminalitet. Utbildningen gällande missbruk är likaså otillräcklig och har dessutom ofta en inriktning som är ensidig och inte motsvarar nuvarande kunskap om effektiv behandling.

Det behövs också ett nytt helhetstänk och framför allt ett familjetänk. För att kunna komma in med tidiga insatser i familjer behövs en utvidgad utbildning med familjeterapeutisk kompetens och kulturkompetens att arbeta i familjer från olika kulturer.

Inför programmet Communities that Care (CTC) eller motsvarande satsning i stor skala. CTC är ett väl utvärderat program som innebär att en hel kommun eller stadsdel kommer på fötter och mobiliseras för att arbeta förebyggande – innan problemet ens uppstått. 

Genomför en satsning på de eftersatta områdena. Det finns en väl genomtänkt plan för hur en omfattande satsning på dessa områden under en 10-15 årsperiod skulle kunna se ut. Satsningen är delad i tre faser och skulle kosta omfattande summor. Kostnaden att inte göra detta är ännu större. Hela förslaget redovisas i kapitel 9 i boken

Gunnar Bergström

Vänstern och demokratin

I Flamman den 20 oktober publicerade Göran Therborn en lång artikel om Vänsterpartiets historia. Jag skrev ett svar som tidningen ville att jag kortade ner, men inte heller då kom den in, den ansågs ändå för lång. Jag avstod från att korta ner den ytterligare. Publicerar den här i stället i ursprunglig version.

Vänstern behöver lära av sin historia

I Flamman den 20 oktober tar Göran Therborn upp den återkommande frågan om Vänsterpartiets historia och den eventuella skammen för den historien. Han tycker att partiet skall vara stolt över sin historia. Därför reagerar han på den partiledarintervju som gjordes med Nooshi Dadgostar den 28 augusti. Therborn anser att hon inte klarade av frågorna om kommunismen och historien. Så långt är vi överens. Men Therborn drar slutsatsen att hon bättre borde kunnat försvara kommunismen som ideologi. Min slutsats är närmast den motsatta. Dadgostar borde ännu tydligare tagit avstånd från alla de övergrepp som skett i kommunismens namn under åren. Men i Therborns värld är kommunismen som ideologi inte nerfläckad av det som skett i dess namn, utan det finns en ren kärna att återgå till. Det öppnar för en debatt om hur målet, socialismen, ska se ut och hur man ska undvika att vi aldrig når målet utan i stället skapar nya samhällssystem som förtrycker människor, kanske till och med under röda fanor och med slagord om frihet.

Det som lockade mig till vänstern under 1970-talet var förstås detsamma som lockat många andra under årtionden: En framtid fritt från klassförtryck, orättvisor och krig. Den visionen gjorde att många i min generation inte såg Sovjetunionen och den östeuropeiska kommunismen som ett alternativ. Där användes kommunistiska slagord och röda fanor, men systemet var totalitärt och orsakade många människors lidande och död.

Jag, och många med mig, såg den kinesiska kommunismen som ett alternativ. Vi ville tro att den var något annat. Det tog några år innan vi var många som insåg att vi maoister var lika vilseledda som våra vänner inom den sovjetvänliga vänstern. Den maoistiska kommunismen var lika totalitär som de andra varianterna. 

Många som var aktiva i olika vänsterrörelser lämnade politiken i besvikelse. En hel del övergav helt tanken på socialismen. Dessa personer återfinns nu ofta på den högra sidan av politiken och har bytt sida. Själv lämnade jag partipolitiken eftersom jag hade mina visioner kvar, men hittade inget parti som tycktes behålla en vision men som lärt av historien. För min del har historien och mina erfarenheter gjort mig övertygad om att det vi traditionellt kallar ”mänskliga rättigheter” som yttrandefrihet, mötesfrihet och vikten av att upprätthålla en rättsstat, inte är förhandlingsbara. Och så länge Vänsterpartiet behöll sina band till den östeuropeiska kommunismen var partiet därmed inget alternativ.

För ett tiotal år sedan anslöt jag mig sedan till Vänsterpartiet då jag ansåg att man gjort upp med sitt förflutna. Nu vill Therborn i stället att partiet ska var stolt över sin historia, även den del som avhållit många från att ge partiet sitt stöd. Det vore förödande om vi vill att partiet ska bli ett brett vänsterparti som når långt över dagens cirka 8 procent. Det finns delar av partiets historia som man inte behöver skämmas för. Men dessa goda insatser får inte användas för att bagatellisera det som ligger i den negativa vågskålen – stödet till massivt förtryck i stor skala. 

För Vänsterpartiet gäller det att göra upp med historien på ett trovärdigt sätt. Det gjorde Dadgostar inte i Tv-intervjun. I stället bjöd hon in till tolkningen att det finns oklarheter kvar. Där tappade Vänsterpartiet ett antal röster.

När rörelser som kallat sig kommunistiska kommit till makten har de hittills alla utvecklats till repressiva stater i olika grad. Detta har skett varje gång. En del av detta kan alltid delvis förklaras med olika omständigheter – kontrarevolution, utländska interventioner eller annat. 

I det tidiga Sovjetunionen gjorde man avsteg från utopins mål med olika ursäkter, som till exempel risken för kontrarevolutioner. Ibland var risken verklig, ibland överdriven och ibland inbillad. Åtgärderna gick långt utöver att motverka eventuella kontrarevolutioner och ofta var de som drabbades de egna kamraterna. Det var livsfarligt att sitta i centralkommittén under Stalin eller i partistyrelsen under Mao. Båda dessa herrar såg en kontrarevolution i varje opposition och varje synpunkt. Man inleder då, med dessa undantag från demokratin och från revolutionens principer, ett styrelseskick som man sedan har svårt att ta sig från. Mänskliga rättigheter blir inte en princip utan en fråga om vad som är gynnsammast för makthavarna i varje situation. Ett mönster har framträtt sedan länge. Ingenstans har den tillämpade kommunismen varit en demokratisk succé.

Finns det en ändå sund kärna i kommunismen som ideologi? Det hävdas ibland, så även av Therborn, att kommunismen som den hittills praktiserats på olika platser, måste skiljas från kommunismen som ideologi. Den ursprungliga versionen beskriver inte terror, avrättningar och förtryck. I Kommunistiska Manifestet, där ideologin beskrivs, hittar vi, som Therborn påpekar, inga mördade folk. I stället innehåller manifestet, och en del andra grundläggande skrifter av Marx, en vision om ett kommande samhälle. Att kalla sig kommunist, menar Therborn, är att behålla den visionen om ett klasslöst samhälle. 

Det är förstås sant att texterna av Marx inte förespråkar terror. Men något hände på vägen från det att dessa texter skrevs fram tills att den första framgångsrika revolutionen i Ryssland segrade. Bolsjevikerna under Lenin lade beslag på kommunismen och gav sig själva tolkningsföreträde i hur man skulle tolka begrepp som proletariatets diktatur. I Lenins anda har det sedan dess kommit att tolkas som att proletariatets diktatur är något som ska införas och innebära inskränkningar i åsiktsfriheten och yttrandefriheten. 

Kommunismen har sedan dess för många kommit att förknippas med förtryck. Vänsterpartiet, när det hette VPK, solidariserade sig under många år med förtryckarna och hade broderliga partirelationer med dem. Man solidariserade sig inte bara med den ursprungliga visionen i Kommunistiska Manifestet utan också med övergreppen som skedde därefter i kommunismens namn. Det är ingen historia att vara stolt över eller att försöka skyla undan. Men det kanske går att lära av misstagen och återgå till en vision om en annan slags socialism än den totalitära. 

Behöver vi en vision? Hur är det med drömmen om ett jämlikt samhälle där alla har samma chans till ett gott liv, där människors behov styr och inte marknaden? Behövs det något som kan kallas socialism? För att ett samhälle ska vara friskt och levande måste det finnas drömmar. Men det finns också faror med utopier: det kan skapas en intolerans mot de som inte delar utopins mål eller som har en annan syn på vägen till målet. Det är det som hände i de olika samhällen som kallat sig kommunistiska. Men trots en hel del förfärliga resultat fortsätter många människors dröm om ett rättvisare samhälle och förhoppningen om att det ska vara möjligt att nå dit utan de fasansfulla resultat vi sett i historien

Vi kan behålla utopin som en motor och drivkraft för förändring om vi bygger in hinder mot att utopin förvandlas till en mardröm. För att det inte ska bli ytterligare ett exempel på en avart behöver man slå fast vissa saker. Några av dem är:

A. Visionen bör inte utlova eller ens sträva mot ett fantastiskt och närmast perfekt samhälle utan nya problem. Det perfekta samhället går inte att förverkliga och tror man att det är möjligt leder det till svårigheter när nya uppdykande problem ska hanteras. Utopiska samhällen har haft svårt att hantera motsättningar och olika uppfattningar och de som förfäktat en annan uppfattning än ledningen har bemötts som sabotörer av visionen. I alla samhällsformer kommer det att finnas olika uppfattningar, olika intressen och nya problem.

B. Inga undantag för mänskliga rättigheter får göras i något skede. Mänskliga rättigheter handlar om sådant som yttrandefrihet, åsiktsfrihet, religionsfrihet, mötesfrihet och rättssäkerhet. Undantag då dessa rättigheter åsidosätts blir ofta långvariga eller eviga, och ledningen kan alltid hitta en ursäkt att införa dem. Den hittillsvarande historien kan vara domare, och vi kan se att ingen regim som gjort undantag från de mänskliga rättigheterna har frivilligt återinfört dem.

C. Makten måste delas. Det är nödvändigt att förebygga och förhindra maktmissbruk. En del av detta är att hålla den dömande makten och hela rättssystemet åtskild från regeringens inflytande. Regeringen ska inte kunna påverka domslut, polisutredningar eller andra juridiska processer.

Vad kan visionen handla om? Ett par exempel

• Ett klimatvänligt samhälle som tar hänsyn till vad planeten klarar
• Ett medvetet arbete mot klassorättvisor. Alla beslut tas med ökad jämlikhet som mål.
• En välfärd utan vinstintressen. En generell välfärd betald genom skattsedeln och där vårdbehovet avgör och inte plånboken
• En sammanhållen skola utan religiösa inslag. 
• Företag som är livsviktiga för samhället som hälsa, utbildning, bank och finans, infrastruktur, transporter och naturresurser måste vara i offentlig ägo och omfattas av ett öppet demokratiskt ledningssystem. Företag som är så stora att de är centrala för hela landets ekonomi ska ägas av samhället och underkastas demokratisk styrning och kontroll. Ekonomins stora linjer måste bestämmas genom demokratiska planeringsprocesser.

Är detta en beskrivning av ett socialistiskt samhälle? Det beror på vem som definierar socialism. När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i utfrågningen inför valet 2018 fick frågan om det finns ett socialistiskt samhälle som varit lyckat hänvisade han inte till det gamla Vänsterpartiets modellsamhällen såsom Sovjetunionen utan till det gamla Folkhemssverige. Det kan sägas vara en blygsam vision. Vi kanske kan åstadkomma mera. Men det är en vision som inte leder till diktatur.

Gunnar Bergström

Ukraina och demokratin

I dagens Flamman 17 mars har jag en artikel om försvaret av demokratin. Där rymdes bara en kortare version av artikeln. Här är den i sin helhet.

Vänsterpartiet röstade nej till att förse Ukraina med pansarskott vid riksdagens unika omröstning om att för första gången sedan finska vinterkriget skicka vapen till en pågående väpnad konflikt.

Detta beslut var ett misstag. Det egna förslaget om penningstöd åt Ukraina har också uppfattats som hyckleri – för de pengarna kan Ukraina ändå köpa vapen.

Dagen efter omröstningen korrigerade partiet dock beslutet vilket är bra. Men partiet har fått utstå en hel del kritik för sitt agerande. En del av kritiken är i viss mån ett hyckleri. Socialdemokraterna, där vissa nu vänder sig mot Vänsterpartiets agerande, förklarade genom utrikesminister Ann Linde strax före angreppet på Ukraina att ”Vi har väldigt starka regler mot vapenexport så det är inte aktuellt för vår del”. Även liberalerna avfärdade strax före riksdagsbeslutet tanken på att ge vapen till Ukraina.  

Men ibland måste man tänka om när verkligheten förändras. Och det var som skedde den 24 februari 2022. Rysslands överfall på Ukraina förändrar Europas säkerhetsordning i grunden. Den verklighet som rådde när linjen mot all vapenexport lades fast finns inte kvar. 

Hur kunde det bli så här? Det finns en förklaring att finna i en långvarig hållning att se partiet som en del av en fredsrörelse som motsätter sig vapenexport. Men man glömmer en annan hållning som också varit en del av vänsterns tradition. Jag var själv aktiv i FNL-rörelsen på 70-talet. Den rörelsen växte delvis fram ur en motsättning mellan de som hellre talade om ”Fred i Vietnam” och de som hävdade att den parollen var luddig. Fred på vilka villkor? I demonstrationerna förekom parollen ”Vapenhjälp åt FNL” och i stället för allmänt tal om fred lanserades parollerna ”USA ut ur Vietnam” och ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor”.

En pacifistisk hållning där man motsätter sig vapenanvändning i alla lägen ställs på sin spets i situationer som denna. Det fanns en pacifistisk hållning hos många inom Europas vänster under tiden Hitlers styre växte sig starkt. En sådan pacifist med starka vänstersympatier var filosofen Bertrand Russell som bötfälldes och fick reseförbud för sitt motstånd mot deltagande i första världskriget. Han kände sig tvungen att omvärdera sin hållning och ansåg att man var tvungen att bekämpa Hitler även med vapen. Ambulanser, hjälmar och matpaket räcker inte i det läget.

I debatter i sociala medier förekommer en hel del inlägg som vill blanda bort korten.  Man hyser förståelse för Putin eftersom Nato ”expanderat”. Nato är inte oskyldigt till allvarliga felsteg och är en del av USA:s strävande efter världsherravälde. Men den största medlemsvärvaren till Nato just nu är Putin. Det tidigare Sovjets agerande spelade också in när stater som tidigare lidit under sovjetiskt förtryck ivrigt anslöt sig till Nato efter murens fall. Nato behövde inte värva medlemmar. De kom ändå. 

Ett annat sätt att blanda bort korten är det som brukar kallas ”whataboutism”. Man vill tona ned kritiken mot Ryssland genom att säga ”men USA då”? Som om USA:s övergrepp förminskar det Ryssland gör nu. Man hörde sällan någon säga ”Men Ryssland då”? när USA invaderade Irak. 

Det tredje sättet att blanda bort korten är att anknyta till Rysslands försök att klistra på Ukrainas regering en fasciststämpel. Det är sant att det under Majdanupproret våren 2014 syntes en del fascistiska grupperingar. När de senare ställt upp i val har de fått minimalt stöd. Den nuvarande presidenten vann senaste valet med 73 % av rösterna. Fascisterna i Ukraina är ett problem för Ukrainas folkvalda parlament att ta hand om, inte Putins. Putin har annars inget problem med fascister, utan finansierar många sådana grupper, bland andra franska Nationell Samling. Fascism i Ukraina kan diskuteras men har inget med invasionen att göra.

Tyranni, demokrati och framtiden

Världen går nu in i en ny fas. I Ryssland (och i Kina) styr det man kan kalla tyranneri.  En tyrann är en härskare som bara styrs av sina egna impulser och begär. Han har inga skrupler, utan kan ta till vilka metoder som helst.  Sanning spelar ingen roll och avtal kan alltid brytas. Vi har idag två tyranner vid makten, en i Ryssland och en i Kina. Om Trump eller en av hans likar kommer till makten i USA 2024 har vi eventuellt tre tyranner vid makten i USA, Ryssland och Kina. 

För att hålla tyranneriet i schack krävs ett rättssamhälle. Det räcker inte med att ha ett formellt korrekt parlamentariskt system. Ibland kan demokratier spåra ur. Det behövs fria medier, yttrandefrihet, en opposition som kan verka fritt och minimal korruption. Makt korrumperar och det behövs andra institutioner som övervakar makten.  I slutändan måste man ha ett rättssamhälle där rättsväsendet är oberoende av regeringsmakten. Där är Polen och Ungern på väg åt fel håll och EU agerar hittills tafatt mot detta.

Inget av kraven på en demokratisk rättsstat finns i dagens Ryssland. Då kan tyrannen härja fritt och till och med börja tyrannisera sina grannländer eller sitt eget folk. I Kina går utvecklingen mot ett övervakningssamhälle vi aldrig skådat i historien parallellt med svåra övergrepp mot uigurer.

I USA har ett demokratiskt styre med en fri press och ett oberoende rättssystem hållit tyranner och andra antidemokratiska krafter i schack, men under långa perioder med stora demokratiska brister i form av systematisk rasism, ojämlikhet och förföljelser av oliktänkande, t.ex. under Mccarthytiden på 50-talet. Men fram tills nu har demokratiska grundprinciper räddat USA undan det fullständiga tyranneriet. Donald Trump visade under sin presidentperiod alla tecken på att vilja ha frihet att agera utanför sådana begränsningar som lagar utgör. Han föraktar sanningen, ljuger obehindrat, uttrycker beundran för diktatorer, försöker manipulera domstolar, uttrycker förakt för fria medier och uppmuntrar rasism och fascism. USA utsattes den 6 januari 2021 för ett försök till statskupp med stormningen av Kapitoleum, uppmuntrad av Donald Trump. Idag är USA ett djupt kluvet land, och där Republikanerna, ett av de stora partierna, alltmer närmar sig det antidemokratiska och överger grundläggande demokratiska principer. Detta parti tycks gå till val 2024 på denna högerextrema agenda och vara beredda att stödja en kandidat som inte respekterar grundläggande demokratiska värderingar.

I detta läge står världen inför ett vägskäl. Nu behöver demokratin försvaras. Vi har denna motsättning även i Sverige. Vi har ett parti, Sverigedemokraterna, vars ledare inte kan välja mellan en demokratiskt vald president som Macron eller tyrannen Putin. Samma parti har uttryckt sin beundran för Ungern och Polen och har hotat med en annan rättsordning när de får makten. SD behöver isoleras, inte erbjudas regeringsinflytande.

Just nu är det Ukraina som slåss för sin frihet. Men de slåss inte bara för sig själva. De slåss även för oss.

Gunnar Bergström

Vänstern, högern och kriminalpolitiken

Den omfattande gängkriminaliteten, och framför allt de många skjutningarna, har gjort att kriminaliteten kommit upp på den politiska dagordningen. Många väljare anger frågan som en av de viktigaste inför den kommande valrörelsen.

En del av brottsligheten i Sverige minskar. Men just skjutningar, och även personrån, ökar. När detta skrivs i december 2021 har 44 personer skjutits ihjäl i Sverige under 2021. Till detta kommer mängder av andra skjutningar och sprängningar.

Denna typ av brottslighet drabbar inte bara de som beskjuts utan de anhöriga och hela det omgivande samhället. Till bilden hör en omfattande drogförsäljning, utpressning mot affärsidkare och stöldraider mot butiker. Dessutom har kriminaliteten i en del områden tagit sig in i samhällets myndighetsutövning och i politiska organ.

Flera politiska partier har försökt övertrumfa varandra vad gäller att föreslå ”hårdare tag”. Förslagen är sällan grundade i någon forskning och det saknas oftast belägg för att åtgärderna är verkningsfulla.

Vänstern, ibland inklusive socialdemokraterna och miljöpartiet, har förtjänstfullt försökt höja en röst för förebyggande arbete och sociala insatser för att bromsa nyrekryteringen till de kriminella gängen. I den strävan har man dock delvis missat den förändring kriminaliteten genomgått de senaste 20 åren, och att gamla ståndpunkter kan behöva ses över i nya tider, och socialdemokraterna har ibland gått i högerns fälla och börjat tävla om att vara mest repressiva.

Det som den politiska vänstern behöver inse och förstå är att kriminaliteten, när den blivit en livsstil, delvis lever ett eget liv och kräver särskilda och riktade insatser. Den försvinner inte enbart av breda socialpolitiska insatser utan har antagit karaktären av ett eget problem. 

Vad den politiska högern behöver inse och förstå är att deras nuvarande ensidiga inriktning på straff och repression saknar stöd i forskningen och utgör en dyrbar, ineffektiv och inhuman kriminalpolitisk inriktning.

Lite schematiskt kan sägas att högerpartierna nästan enbart talar om längre straff och om förebyggande socialt arbete närmast lite pliktskyldigast. Partierna på vänstersidan har i stället med rätta pekat på det förebyggande, men ibland till priset att man lämnat walk over till partierna på högerkanten när det gäller det gäller frågor om straff, konsekvenser och den del av kriminalpolitiken som kan kallas den repressiva – att stoppa kriminaliteten här och nu. Bara 7 % av väljarna anser till exempel att Vänsterpartiet har den bästa kriminalpolitiken. Arbetet med att göra stora sociala insatser är fortfarande det grundläggande, men det behövs även insatser här och nu på det rent brottsbekämpande området. Över 60 % av invånarna i det som brukar kallas utsatta områden anger brottslighet som det mest negativa med området (Wierup: Gangsterparadiset).

Den förändring som skett i den kriminella världen gör att verktygen behöver förändras. De skjutningar och det våld vi ser drivs av narkotikahandel, men också av en kriminell livsstil som handlar om makt, status, revirtänkande, en kriminell hederskultur och släktlojaliteter. 

Förslag som behöver genomföras

• Förändra regelverket gällande vad som kan tas upp i rättegångar. En förändring gällande detta är på gång. Nu gäller den så kallade omedelbarhetsprincipen vilket innebär att rätten bara får ta hänsyn till det som sägs i rättssalen och inte något av vad som sagts i tidigare polisförhör. Andra länder som till exempel Danmark har inte denna regel. Förhör som görs tidigt i en utredning, där även de misstänktas advokater är med, ska kunna användas som bevisning senare under en rättegång. Som det nu är utsätts vittnen och brottsoffer ofta för hot med krav om att inte vittna eller att ändra sin berättelse. Berättelser som lämnats tidigt kan också vara mer tillförlitliga.
• Förändra socialtjänstlagen så att problematik runt kriminalitet skrivs in som ett av socialtjänstens ansvarsområden. Vad gäller kriminalitet förekommer det ofta att kommuner avslår stöd till avhopp, stödboende och andra insatser för personer som vill lämna en kriminell livsstil. Motiveringen uppges då vara att detta inte omfattas av socialtjänstlagen som alltså behöver ändras i detta avseende.
• Acceptera proaktiv avlyssning av mobil och datatrafik av personer med känd tillhörighet till kriminella gäng under förutsättning att lagen kan skrivas så precist att det inte kan riskeras att den i ett senare politiskt skede kan användas av extrema politiska krafter i syfte att avlyssna kritiska röster. Avlyssningen ska beslutas av domstol och tidsbegränsas. Flera personer har nu dömts i svensk domstol med bevis från fransk och amerikansk avlyssning. Man har alltså nu godtagit proaktiv avlyssning men som beslutats helt utanför det svenska rättssystemet. Besluten om avlyssning bör ske i svensk domstol med svenska rättsprinciper som grund. Man måste ibland ompröva gamla ståndpunkter.
• Verka för att en statlig utredning tillsätts för att utreda omfattningen av de kriminella nätverkens infiltration i samhällets myndigheter och i näringslivet. På vissa orter har kriminaliteten ätit sig in i samhällets myndighetsutövning och i det lokala näringslivet. Utredningen ska därefter föreslå åtgärder mot detta.
• Inför ”Sluta skjutprojekt” i flera städer som framgångsrikt används i Malmö. Stockholm stad måste sluta motarbeta spridningen av modellen till fler städer.
• Utred ett nytt vittnesskyddsprogram så att fler vågar vittna och brott kan utredas och dömas. Säg fortsatt nej till anonyma vittnen. De länder som infört det har knappt kunnat använda det i praktiken. Säg fortsatt nej till så kallade kronvittnen som kan få lägre straff mot att de vittnar mot andra.
• Omfattande insatser mot företag som enbart används för penningtvätt och som används som brottsverktyg för att förse kriminella nätverk med svarta pengar och kontanter.
• Storsatsa på avhopparverksamhet. Det finns idag stora juridiska och byråkratiska hinder som gör avhopparverksamheten svår att bedriva. Inför en nationell avhopparstrategi så kommuner kan få stöd och ekonomisk hjälp med kostsamma insatser.
• Säg fortsatt nej till högerpartiernas förslag om visitationszoner där polisen utan brottsmisstanke kan visitera vem som helst som befinner sig i området. Detta kan skapa ökade motsättningar mellan de boende i områdena och polisen och andra myndigheter.
• Säg nej till de allt vanligare kraven på en legalisering av cannabis eller andra droger. Siffrorna från de länder som gått den vägen har inte visat på någon positiv utveckling av kriminaliteten och i flera fall, bl.a. i Colorado, har den illegala odlingen och konsumtionen i stället ökat.

En strategi för förändring

Här presenteras en trestegs strategi för att bryta utanförskap, våld och kriminalitet. Strategin är i stora drag hämtad från rapporten ”Orten – bortom våldet” (Nilsson Lundmark E & Nilsson I (2017)^[1]. Det finns ingen snabb lösning på detta, utan det kommer att ta minst 10 år.

Fas 1:  Stoppa Våldet och bekämpa narkotikamissbruket samt Grundläggande trygghet (4-5 år)

Det handlar i fas 1 om att återerövra gator och torg. Trygghet behöver skapas för alla vanliga skötsamma medborgare i Orten. För att det ska vara möjligt måste tystnadskulturen brytas. Idag saknas tillit till samhället och rättsväsendet, men främst beror tystnadskulturen på hot och repressalier. Samhället måste kunna skydda de som vittnar mot detta. Vittnesskyddet måste förstärkas kraftigt.

För att det ska gå att uppnå tillit måste samhället också visa att de och deras bostadsområde inte har övergivits. I dag har flera utsatta områden förlorat vårdcentral, butiker och mötesplatser.  Dessa måste flytta tillbaka.

Skolan är viktig i denna fas och måste få möjlighet att öka trygghet, motverka mobbing och få igång en fungerande undervisning. Det nuvarande systemet med det så kallade fria skolvalet och skolor som drivs i vinstsyfte är särskilt destruktivt i de utsatta områdena. De kommunala skolorna dräneras på resurser och segregationen ökar.

Detta leder in på en förstärkning av socialtjänsten som de senaste åren rustats ned rejält. En del familjer kommer att behöva ett omfattande stöd med ett helhetstänk – att inte peka ut enskilda ungdomar som problemet, utan att arbeta med hela familjen och nätverket. Socialtjänsten behöver få resurser, inte bara till familjearbete, utan att ta hand om de ungdomar som kommer hem från behandlingshem och vuxna som friges från anstalt samt till en kraftigt upprustad avhopparverksamhet för ungdomar och vuxna.

Ett annat viktigt område är arbetstillfällen, för försörjning, men också för självkänsla och självrespekt.

Fas 2: Bygg tillit och relationer

I denna fas ska myndigheterna åter finnas på Orten med fysisk närvaro.  Det gäller allt från socialkontor till kommunkontor till försäkringskassa och vårdcentraler.

Vid det här laget måste polis och väktarinsatser skydda butiker så att handel och annan verksamhet fungerar och inte störs av kriminella personer. Svart ekonomi måste bekämpas vilket kräver ett mer omfattande samarbete mellan myndigheter.

Fas 3 Skapa förutsättningar för utveckling – 10 år

Målet är att nå en punkt då utvecklingen vänder och når en punkt där utanförskapets stämpel är borta, goda krafter flyttar tillbaka till Orten och där en positiv utveckling rullar vidare av egen kraft.  Att genomföra ovanstående projekt skulle i till exempel Rinkeby kosta 1 miljard.  Det innebär förstås enorma kostnader om det ska genomföras på många håll.  Har vi råd att inte göra det? Prislappen för utanförskapet för en gängkriminell person är under 10-15 år cirka 23 miljoner. Varje års förlängt fängelsestraff för en person kostar över en miljon kronor. Dessa pengar behövs i stället till de satsningar som kan göra skillnad på lång sikt.

Det långsiktiga arbetet

De satsningar som krävs de närmaste åren möjliggör inga skattesänkningar. Tvärtom behöver ytterligare resurser för att möta utvecklingen.

Att få bort vinstjakten i välfärden och det marknadsekonomiska tänkesättet inom skolan, sjukvården och återupprätta trygghetssystemen som underminerades främst under alliansens styre är grundläggande för en trygg framtid för alla medborgare i Sverige – inte bara för de välbeställda.

Gunnar Bergström

---

[1]. Nilsson Lundmark E & Nilsson I (2017) op.cit

För en human restriktiv narkotikapolitik

Den 21 maj publicerade Aftonbladet en opinionsartikel på sin kultursida av Carl-Michael Edenborg. Aftonbladet svarade på min replik att man inte tar in repliker på kulturartiklar. Därför publicerar jag den här. Det är förstås delvis argument som många känner igen från andra debatter. Dock skiljde sig Edenborgs artikel åt på så sätt att den gick till personangrepp på den numera avlidne Nils Bejerot som inte kan försvara sig. Angreppen var mycket osakliga. Så jag tycker de behöver bemötas. Edenborgs artikel kan ni hitta här:

https://www.aftonbladet.se/kultur/a/AlePbz/hans-totalitara-syn-pa-knarkare-styr-an-i-dag?fbclid=IwAR2C1E448CpJ2VYUBDHJG23mkwo60XDWIADn-BgszG18NxmYqpW0tvl3zYE

Över hela världen skördar drogmissbruket nya offer. Över hela världen sköljer samtidigt en våg av narkotikaliberalt tänkande som vill att vi överger kampen mot droger och nöjer oss med att begränsa skadorna. Till den skaran sällar sig Carl-Michael Edenborg i Aftonbladet 21/5. Han gör det genom att försöka att ta heder och ära av den avlidne narkotikadebattören Nils Bejerot som starkt  påverkade narkotikapolitiken i Sverige under 80-talet.  

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Edenborg hävdar dock felaktigt att den negativa utvecklingen började efter lagen om kriminalisering av eget bruk från 1988, innan dess låg Sverige på ett europeiskt genomsnitt.

I själva verket är det så att dödstalen bland svenska missbrukare var relativt konstant fram till 2006 – år då den restriktiva politik som nu ifrågasätts gällde.  År 2006 liberaliserades förskrivningen av legal narkotika till missbrukare så att det blev mycket lättare att få dessa preparat lagligt. 

Dödssiffrorna gick alltså upp när förskrivningen av ersättningsdroger utökas, alltså just den politik Edenborg efterfrågar och inte på grund av den svenska narkotikapolitiken som varit densamma länge. Under flera år har det dessutom varit så att det är fler som avlidit i överdoser av dessa ersättningspreparat än av heroin. 

En annan orsak till de stigande dödstalen är den omfattande nedrustningen av missbruksvården som ägt rum de senaste åren. Kostnaden för behandling läggs på kommunerna, som genom jobbskatteavdragen förlorat miljarder i skatteintäkter. Följden har blivit en avlövad, anorektisk  socialtjänst , som ofta anammat en myt som sprids: att drogfri behandling inte fungerar och inte lönar sig.  .

Det sägs att kriminaliseringen av bruket avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats.  

Erfarenhet från andra länder

Portugal har framhållits som föredöme för de som talat om avkriminalisering, men man har inte alltid klargjort att man där inte alls legaliserat.  Den som ertappas med droger för egen konsumtion kallas till en vårdkommitté. Den som har ett missbruk uppmanas att ta mot vård eller uppvisa drogfrihet efter första gripandet, annars utdöms ibland sanktioner. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav.  Portugal har haft låga dödstal men nu har missbruket tyvärr ökat och dödstalen stiger igen.

I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande dödligheten där visar inte på att avkriminalisering har någon verkan.  De länder som minskade sin narkotikadödlighet efter avkriminalisering var Belgien (37,1 procent), Tjeckien (23,6 procent), Italien (46,6 procent) och Luxemburg (55,6 procent). Å andra sidan ökade narkotikadödligheten i Kroatien (35,4 procent), Estland (27,9 procent), Slovenien (261 procent) och Spanien (245 procent).(Källa: Narkotikapolitiskt center 2020). I Estland avkriminaliserade man användning 2002, året efter Portugal. Estland har nu en av Europas högsta siffror för narkotikadödlighet.

I British Columbia i Kanada har alla skademinskningsåtgärder som efterfrågas i Sverige införts, inklusive så kallade injektionsrum. Resultatet är en förskräckande dödlighet bland missbrukarna, långt högre än i Sverige.

Att resultatet av en liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet. 

Förenklingar och missledande vinklingar

Edenborg argumenterar med grova argument, förenklingar och förfalskningar. Bejerot kallas ”kommunisten” utan att Edenborg berättar att Bejerot lämnade kommunismen när Sovjet invaderade Ungern 1956.  I ställer påstods han bli alltmer ”militant” och sägs utmåla missbrukaren som en brottsling till skillnad från synen på den humana synen på beroende som sjuk.  Inte heller detta stämmer. I början kallade Bejerot tillståndet för en sjukdom, övergav det begreppet fram till slutet av sitt liv, då han åter såg missbruket som en sjukdom. Han omprövade då och då sina ställningstaganden och vad han skulle hävdat om narkotikapolitiken idag vet ingen.   

Bejerot framställs i Edenborgs artikel som en omänsklig stalinist. Sanningen är att han, som alla vi andra hade rätt i somligt, fel om annat. Det kan vara intressant att kontrastera Edenborgs karaktärsmord med författaren Bodil Malmstens berättelse om mötet med Bejerot 

Nils Bejerot är borta, sägs det. Det är inte jag som säger det, jag säger att han är närvarande. Så länge jag lever och gör det jag lever för att göra – skriva. Vilket jag nästan kan leva på att göra – mirakel.  Mirakel som det var att jag mötte Bejerot. 

Han var socialläkare i Hägersten, jag var asocial. Nervös, nervlugnad, överviktig, onödig, självmördad, sjukskriven. Van vid psykologiskt bemötande, Rorschachplumpar och deltagande hmm från andra sidan receptblocken.  Bejerot tog inte fram receptblocket. Sa inte hmm. Verkade inte tycka att jag var ett ynkligt offer som måste bemötas psykologiskt. Frågade mig om det fanns något jag ville göra.   

Bejerot bad om det jag skrivit, sände till en litteraturkritiker, som sa att man inget kunde säga. Utom att jag var en ung människa som skrev. 

Punkt. Och punkt för mig som patient, det är det som är miraklet i Hägersten. Att Bejerot trodde mig om att ha en vilja, att dold någonstans i min späcksjäl fanns en vilja som var min. Att Bejerot trodde på den. ^” 

Narkotikalagstiftning

En modern restriktiv narkotikapolitik kan inte se ut som på 80-talet. För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att vi lägger vi om politiken i en modern restriktiv form.  Det skulle kunna innebära att

• Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård. 

• Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav. Detta kan kallas avkriminalisering om man vill – det viktiga är inte vad det heter  utan att de som är beroendesjuka får vård. 

• Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.

• Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården på grund av mer omfattande försäljning av droger. 

• Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård

• Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

 Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Jag hävdar att en del av de förslag som kommer från ”skademinskarna” innebär att de överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

Narkotikadödligheten, narkotikapolitiken och vänstern

I Flamman nr 16 i maj publicerades en artikel av Noa Soderberg som dömde ut den svenska narkotikapolitiken och lanserade i stället en så kallad skademinskningspolitik. Jag fick ett svar publicerat i nr 18, men det var starkt förkortat. Här publiceras artikeln i sin helhet.

Med växande styrka mobiliserar nu olika politiska krafter över världen för att överge en restriktiv drogpolitik till förmån för det som brukar kallas en skademinskningspolitik. Man vill i viss mån ge upp kampen mot narkotikan och begränsa sig till att minska dess skadeverkningar. 

Till denna brokiga skara av politiska krafter har Vänsterpartiet sällat sig sedan några år tillbaka. Frågan aktualiseras igen genom en artikel av Noa Söderberg i Flamman nr 16.

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Om det är de flesta forskare, behandlare, politiker och allmänhet överens. Vad det beror på och vad man ska göra åt det är frågor där det inte är lika lätt att komma överens. Tonläget har varit högt i narkotikadebatten, bland annat för att det bokstavligen handlar om liv och död i många fall. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan.  Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Detta synsätt återspeglas även i Söderbergs artikel.

Jag har i många år arbetat med missbrukare och narkotikapolitiskt till största delen hört till det restriktiva lägret. Jag har (liksom många andra) inom Vänsterpartiet försökt höja rösten för en moderniserad restriktiv politik och motsatt mig en del av partiets ställningstaganden inom narkotikapolitiken, till exempel stödet till en ökad utdelning av legala droger,  men ibland mötts av en direkt fientlig hållning där meningsmotståndaren ansett sig vara ensam om en human inställning till missbrukare.  I själva verket vill jag hävda att en del av skademinskningspolitiken överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sin beroendesjukdom.

Vad handlar det om?

I Sverige är själva bruket av droger kriminaliserat. Denna lagstiftning hålls av kritikerna som orsak till de svenska dödstalen.  Dödstalen bland svenska missbrukare var dock relativt konstant fram till 2006 då de började skjuta i höjden. Hela tiden från 80-talet och fram till 2006 var dödstalen ganska konstanta varje år – år då den restriktiva politik som nu ifrågasätts också gällde. 

Det som hände 2006 var att regelverket för utdelning av ersättningsmedel för heroin ändrades så att det blev lättare att få dessa medel. Tidigare krävdes att man var minst 25 år och hade flera misslyckade behandlingsförsök bakom sig. Det har gradvis liberaliserats så att det idag inte finns en åldersgräns och inga krav på försök med drogfri behandling. 

Dödssiffrorna går alltså upp 2006 när förskrivningen av ersättningsdroger utökas och inte på grund av den svenska politiken som varit densamma länge. Under flera år har det varit så att det är fler som avlidit i överdoser av dessa ersättningspreparat än av heroin. Den omfattande förskrivningen av narkotika till missbrukare är en del av skademinskningspolitiken men är inte den humana insats som den presenteras som i Söderbergs artikel. 

En annan bidragande orsak till de stigande dödstalen är den omfattande nedrustningen av missbruksvården som ägt rum de senaste åren. Kostnaden för behandling läggs på kommunerna, som genom jobbskatteavdragen förlorat miljarder i skatteintäkter. Följden har blivit en avlövad, anorektisk  socialtjänst , som ofta anammat en myt som sprids: att drogfri behandling inte fungerar och inte lönar sig. Huvudmålet för svensk missbruksvård har skiftat från att sträva efter drogfrihet till att begränsa skadorna.

Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats.  Utpekandet av den svenska lagen som ett stort problem är felaktigt, men jag kan ändå av helt andra skäl, tänka mig en ändring av påföljderna för mindre befattning med narkotika så att fängelse inte kan utdömas i de fallen, och det är ju en slags avkriminalisering. 

Erfarenhet från andra länder

Portugal har ofta framhållits som föredöme för de som talat om avkriminalisering, men man har inte alltid klargjort att man där inte alls legaliserat narkotikan och inte heller undanröjt  samhällets reaktioner på innehav.  Den som ertappas med droger för egen konsumtion kallas till en slags vårdkommitté. Den som har ett missbruk uppmanas att ta mot vård eller uppvisa drogfrihet efter första gripandet, annars utdöms ibland sanktioner. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav.  Portugal har haft låga dödstal men nu har missbruket tyvärr ökat och dödstalen stiger igen och är nu på ungefär samma nivå som innan avkriminaliseringen.  

I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande dödligheten där visar inte på att avkriminalisering har någon verkan.  De länder som minskade sin narkotikadödlighet efter avkriminalisering var Belgien (37,1 procent), Tjeckien (23,6 procent), Italien (46,6 procent) och Luxemburg (55,6 procent). Å andra sidan ökade narkotikadödligheten i Kroatien (35,4 procent), Estland (27,9 procent), Slovenien (261 procent) och Spanien (245 procent).(Källa: Narkotikapolitiskt center 2020)

I Estland avkriminaliserade man användning 2002, året efter Portugal. Estland har nu en av Europas högsta siffror för narkotikadödlighet.

I British Columbia i Kanada har alla skademinskningsåtgärder som efterfrågas i Sverige införts, inklusive så kallade injektionsrum. Resultatet är en förskräckande dödlighet bland missbrukarna, långt högre än i Sverige.

Att resultatet av en liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet.  

Narkotikalagstiftning

För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att vi lägger vi om politiken i en modern restriktiv form.  Det skulle kunna innebära att

Narkotikapolitiken måste bygga på tanken att alla människor har rätt till och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.

Den drogfria missbruksvården ska erbjuda insatser för den som söker hjälp. Så är det inte alltid idag. Många får också avslag om de en gång misslyckats med en behandling. Så behandlar man inte människor med andra sjukdomar. Av detta skäl behöver missbruksvården delvis finansieras av staten.  Så sker i Norge och så skedde i Sverige tidigare genom statsbidrag. Staten kan tillskjuta medel för kommunerna så att en kommun inte tvingas avstå att bifalla en nödvändig behandling av ekonomiska skäl. 

Gunnar Bergström  

SÄG NEJ TILL PROPAGANDA FÖR MORD!

Förra veckan publicerade Aftonbladet mitt inlägg som motsatte sig att rapparen Yasin Byn prisbelönades på SR P3s guldgala. Debatten har förts vidare på olika håll. I Dagens Nyheter har kulturdebattören Saga Cavellin försvarat priset medan kultursidans Björn Wiman har motsatt sig det. Vi som motsatt oss priset har av Aftonbladets Karin Petterson fått höra att vi är populister. Jag publicerar här min ursprungliga text för de som missade den i Aftonbladet.

Efter radio P3s guldgala har många reagerat på att den för människorov misstänkte rapparen Yasin Byn nominerades och sedan prisbelönades. I media har programredaktionen försvarat detta med att man måste skilja på Yasins musik och hans person, det vill säga hans tidigare kriminalitet, och särskilt det brott han är häktad men inte dömd för. 

  Efter att ha arbetat med ungdomar som lever i en kriminell livsstil i över 20 år, och sett och hört hur gangsterkulturen växt fram i det som brukar kallas ”utsatta” områden och bidragit till och förstärkt en utslagning och en våldsam kriminalitet så undrar jag i vilken verklighet programmets ledning lever i. Det är givetvis så att de främsta orsakerna till denna kriminalitet har orsaker som går långt djupare än gangsterrapen. Men första gången jag, som lever i en ganska skyddad förortsvärld, riktigt förstod vad den betydde var när ungdomsledare och föreningsaktiva i Malmös utsatta områden undrade om jag hört vad det var ungdomarna lyssnade på och sjöng med i. Det var då nytt för mig att höra texter som:

När femtio skott avlossas aina vågar inte störa
Om du skjuter, vi skjuter för att döda  (Yasin Byn)

  Ungdomsledarna, som själva har samma invandrarbakgrund som Yasin, såg denna musik som ett sabotage av allt deras arbete för att hjälpa ungdomarna att inte fastna i en kriminell livsstil. De frågade mig om vi inte borde förbjuda sådan musik. Och mitt svar då och nu är: Nej. Då hamnar vi på ett sluttande plan – vem ska avgöra det? Var ska gränsen gå? Var slutar det?

  Men det behöver inte betyda att vi ska hjälpa de kriminella att sprida sitt budskap. Sveriges Radio har här ett särskilt ansvar och ett regelverk att följa. Sveriges Radio har gett ut en handbok som säger: 

”Enligt denna demokratiparagraf ska vi i programutbudet också värna principen om alla människors lika värde. Dessa principer ska alltså vara utgångspunkten i alla våra program. Det innebär också att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande. Det kan till exempel gälla rasistiska uttalanden eller åsikter mot jämställdhet mellan könen. På samma sätt ska vi i radio ta avstånd från uttalanden som förespråkar våld, brutalitet och diskriminering.  

  Sveriges Radio har alltså  till och med en skyldighet att ingripa i en direktsändning som strider mot dessa principer.  

  Att något inte är förbjudet betyder inte heller att någon medieproducent är skyldig att marknadsföra budskapet. Donald Trump är oförhindrad att uppmana till våld och rasism, men plattformen Twitter är inte skyldig att hjälpa honom med det. 

  Det ska förstås vara med stor försiktighet man ska börja stänga av artister eller andra konstnärer på grund av deras livsföring. Det är ingen enkel fråga. Blir Michael Jacksons musik sämre av pedofilavslöjandena? Förändras synen på Woody Allens filmer efter vad som framkommit kring hans relationer till sin adoptivdotter? Det finns många artister som saknar moralisk kompass och som inte utgör föredömen i sitt privatliv. Men trots det kan vi njuta av deras artisteri och konstnärskap -och så bör det vara.

  Men det finns en avgörande skillnad i fallet Yasin Byn som jag tycker debattörerna hittills helt bortsett från. Det är det faktum att han i sin musik gör reklam för sin (och andras) kriminalitet. Han gör själv ingen skillnad mellan sin person och sin musik. 

  Hur skulle redaktionen för P3 Guld ställa sig till en välgjord, konstnärligt betydande musik som hyllade rasism? Som förespråkade fascism? Det här är alltså en del av det budskap som fick pris på galan:

Jag har fullt med vapen under sängen (Brr)
Om jag känner för det då jag mördar (Död)

  Om detta säger musikchefen på Sveriges Radio Anna-Karin Larsson ”Det är musiken som räknas för oss.”.  LO-ekonomen Torbjörn Hallö pekade i Twitter mycket riktigt på att

”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ”stark berättelse”…

  Att vända utvecklingen bort från utanförskap och kriminalitet kräver en stor social upprustning av samhällets insatser i dessa områden och samtidigt ett bestämt bemötande av den kriminella livsstil som fått breda ut sig i många år, och som med hjälp av gangsterrappen och dess försvarare, fått megafoner.

Jag anmäler idag SVT2, P3  och SVTPlay till granskningsnämnden gällande denna sändning. 

säga hans tidigare kriminalitet, och särskilt det brott han är häktad men inte dömd för. 

  Efter att ha arbetat med ungdomar som lever i en kriminell livsstil i över 20 år, och sett och hört hur gangsterkulturen växt fram i det som brukar kallas ”utsatta” områden och bidragit till och förstärkt en utslagning och en våldsam kriminalitet så undrar jag i vilken verklighet programmets ledning lever i. Det är givetvis så att de främsta orsakerna till denna kriminalitet har orsaker som går långt djupare än gangsterrapen. Men första gången jag, som lever i en ganska skyddad förortsvärld, riktigt förstod vad den betydde var när ungdomsledare och föreningsaktiva i Malmös utsatta områden undrade om jag hört vad det var ungdomarna lyssnade på och sjöng med i. Det var då nytt för mig att höra texter som:

När femtio skott avlossas aina vågar inte störa
Om du skjuter, vi skjuter för att döda  (Yasin Byn)

  Ungdomsledarna, som själva har samma invandrarbakgrund som Yasin, såg denna musik som ett sabotage av allt deras arbete för att hjälpa ungdomarna att inte fastna i en kriminell livsstil. De frågade mig om vi inte borde förbjuda sådan musik. Och mitt svar då och nu är: Nej. Då hamnar vi på ett sluttande plan – vem ska avgöra det? Var ska gränsen gå? Var slutar det?

  Men det behöver inte betyda att vi ska hjälpa de kriminella att sprida sitt budskap. Sveriges Radio har här ett särskilt ansvar och ett regelverk att följa. Sveriges Radio har gett ut en handbok som säger: 

”Enligt denna demokratiparagraf ska vi i programutbudet också värna principen om alla människors lika värde. Dessa principer ska alltså vara utgångspunkten i alla våra program. Det innebär också att medarbetare i sändning har en skyldighet att ta avstånd från eller bemöta uttalanden som strider mot dessa principer om det inte tydligt görs av någon annan medverkande. Det kan till exempel gälla rasistiska uttalanden eller åsikter mot jämställdhet mellan könen. På samma sätt ska vi i radio ta avstånd från uttalanden som förespråkar våld, brutalitet och diskriminering.  

  Sveriges Radio har alltså  till och med en skyldighet att ingripa i en direktsändning som strider mot dessa principer.  

  Att något inte är förbjudet betyder inte heller att någon medieproducent är skyldig att marknadsföra budskapet. Donald Trump är oförhindrad att uppmana till våld och rasism, men plattformen Twitter är inte skyldig att hjälpa honom med det. 

  Det ska förstås vara med stor försiktighet man ska börja stänga av artister eller andra konstnärer på grund av deras livsföring. Det är ingen enkel fråga. Blir Michael Jacksons musik sämre av pedofilavslöjandena? Förändras synen på Woody Allens filmer efter vad som framkommit kring hans relationer till sin adoptivdotter? Det finns många artister som saknar moralisk kompass och som inte utgör föredömen i sitt privatliv. Men trots det kan vi njuta av deras artisteri och konstnärskap -och så bör det vara.

  Men det finns en avgörande skillnad i fallet Yasin Byn som jag tycker debattörerna hittills helt bortsett från. Det är det faktum att han i sin musik gör reklam för sin (och andras) kriminalitet. Han gör själv ingen skillnad mellan sin person och sin musik. 

  Hur skulle redaktionen för P3 Guld ställa sig till en välgjord, konstnärligt betydande musik som hyllade rasism? Som förespråkade fascism? Det här är alltså en del av det budskap som fick pris på galan:

Jag har fullt med vapen under sängen (Brr)
Om jag känner för det då jag mördar (Död)

  Om detta säger musikchefen på Sveriges Radio Anna-Karin Larsson ”Det är musiken som räknas för oss.”.  LO-ekonomen Torbjörn Hallö pekade i Twitter mycket riktigt på att

”Hade Yasin bott på Södermalm och terroriserat Sveriges Radios chefer och familjer så hade han naturligtvis aldrig fått priset. Men eftersom han ägnar sig åt att förstöra livet för invandrad arbetarklass i förorten så är det en ”stark berättelse”…

  Att vända utvecklingen bort från utanförskap och kriminalitet kräver en stor social upprustning av samhällets insatser i dessa områden och samtidigt ett bestämt bemötande av den kriminella livsstil som fått breda ut sig i många år, och som med hjälp av gangsterrappen och dess försvarare, fått megafoner.

Jag anmäler idag SVT2, P3  och SVTPlay till granskningsnämnden gällande denna sändning. 

Rädda 12-stegsprogrammet i kriminalvården

Innan pandemin tog över medias innehåll diskuterades den våldsamma kriminaliteten intensivt bland politiker och debattörer. Det finns olika inriktningar och olika betoningar om vad man bör satsa på för att bryta en negativ utveckling, men alla har förespråkat  att vi ska hjälpa de som hamnat snett att lämna en kriminell livsstil.

Oroande uppgifter när mig nu från olika håll. Uppgifterna säger att kriminalvården är på väg att lägga ned ett av sina mest framgångsrika behandlingsprogram – 12stegsprogrammet. Nedläggningen tycks redan ha påbörjats på vissa platser med intagningsstopp och halverad personal.

Kriminalvården har ett svårt och dubbelt uppdrag – man ska se till att utdömda påföljder genomförs, det vill säga att intagna  inte rymmer och att de som döms till frivård sköter sig. Samtidigt ska man försöka påverka de dömda så att de inte återfaller i brott.  Uppdraget har blivit allt svårare. Det beror dels på att antalet dömda ökat kraftigt och trängseln i fängelserna är påtaglig, dels på att en del av brottsligheten blivit grövre och att en del av de unga vuxna som döms för grova brott ofta är svåra (men inte omöjliga) att nå med behandlingsprogram.

Men med en nedläggning av ett av de mest välfungerande behandlingsprogrammen, 12-stegsprogrammet, skjuter kriminalvården sig själv i foten.  Det är ingen enkel uppgift att bedriva behandling av människor som inte alltid är motiverade till förändring till en början. 12-stegsprogrammet, som används världen över, är ett av de mest beprövade programmen och ett av de framgångsrikaste, och det var en av orsakerna till att kriminalvården en gång startade detta program inom sin verksamhet. Beslutet är extra märkligt eftersom kriminalvården i sin egen utvärdering från 2014 skriver:

Endast ett program, 12-stegsprogrammet, kunde påvisa  statistiskt säkerställda minskade återfall efter behandling när man tittade på alla klienter som påbörjat behandling. ^[1]

12-stegsprogrammet riktar sig främst till de som har ett drogberoende. Antalet drogberoende på våra anstalter är minst 60 % enligt kriminalvårdens statistik. Det är alltså ett framgångsrikt behandlingsprogram som riktar sig mot en stor del av de intagna som man nu tänker lägga ned.

 Men varför?

Kriminalvården har ännu inte offentliggjort planerna på nedläggning av 12-stegprogrammet men uppgifterna kommer från olika och tillförlitliga källor. På frågan om varför man skulle vilja göra detta finns spekulationer om att det handlar om pengar. Om det är orsaken har man tänkt kortsiktigt – klienterna finns ju kvar och kostar pengar både nu och efter frigivningen. Kriminalvården skrev själv 2014:

Det visar sig att även blygsamma resultat snabbt inte bara ger investeringen tillbaka utan betalar sig med råge. 

Andra skäl som nämnts, och som kan hänga samman med den höga belastningen på anstalterna, är att man vill kunna blanda klienter lite hur som helst i stället för att ha speciella behandlingsplatser, som ju riskerar att korta stunder stå tomma innan en ny behandlingsmotiverad klient kunnat fylla platsen. Men att blanda klienter skapar svårigheter för behandlingsprogrammen. Det verkar också som man vill koncentrera sig på så kallade kognitiva program, vilket i huvudsak är bra, men inte om man tappar bort mer långsiktig behandling av drogberoendet. Och 12-stegsprogrammet är delvis kognitivt, men innehåller också andra delar. Det är detta som gör programmet krävande att driva, men också det som gör det framgångsrikt.

Det finns många som blivit hjälpta av 12-stegsprogrammet och som nu hör av sig till kriminalvården för att stoppa dessa planer. Likaså finns det många anhöriga som fått ett nytt liv när deras anhöriga blivit drogfria. Alla som vill höra av sig till kriminalvården och protestera kan höra av sig  via kommentarsfältet här i bloggen eller via mail (gunnar.bergstrom@pedagogkonsult.se)

De som arbetar för att stoppa detta är av kriminalvården belagda med tystnadsplikt och därför lägger jag inte ut namn eller kontaktuppgifter här utan vidarebefordrar det till dem. I sin tur kommer de att sammanställa protesterna och föra vidare till kriminalvårdens ledning

Gunnar Bergström

---

^[1] https://www.kriminalvarden.se/globalassets/publikationer/forskningsrapporter/utvardering-av-kriminalvardens-behandlingsprogrampdf

Kriminalpolitik med två tankar i huvudet samtidigt behövs

I Dagens Nyheter den 9 september publicerade kriminologen och polisen Fredrik Kärrholm en artikel under rubriken ”Knäck gangsterkulturen med avsevärt skärpta straff”. Den förespråkar långa fängelsestraff, stoppad invandring och förklarar att sociala insatser inte behövs. Nedanstående artikel skickades till DN som replik men togs inte in. Ni kan läsa DN-artikeln här: https://www.dn.se/debatt/knack-gangsterkulturen-med-avsevart-skarpta-straff/

Efter sommarens skjutningar blossar debatten om vad som ska göras åt gängkriminaliteten upp. På DN debatt 9/9  kräver nu  polisen och kriminologen Fredrik Kärrholm kraftigt skärpta straff, stopp för invandring och nej till sociala insatser.  

I den kriminalpolitiska debatten  verkar många ha svårt att hålla två tankar i huvudet samtidigt.  Den borgerliga sidan talar nästan bara om höjda straff och andra repressiva åtgärder.  Samtidigt rustade de under sin tid vid makten ned det sociala arbetet med över 100 miljarder per år. På andra sidan har vi en vänster  som vill tala om sociala insatser, men har svårt att hantera den växande kriminaliteten i utsatta bostadsområden. Av rädsla för att underblåsa främlingsfientliga krafter har man varit ovillig att diskutera hedersförtryck och brottslighet i invandrargrupper.  Det har förblindat delar av vänstern och handlingsförlamat och förblindat socialdemokratin. ”Vi såg det inte komma”  sade statsminister Stefan Löfven om den ökande grova kriminaliteten. 

All kriminologisk forskning pekar på samma sak. Misslyckad skolgång, utanförskap, negativa förebilder och andra socioekonomiska faktorer är riskfaktorer  för att en person utvecklar en kriminell livsstil. 

I polisens så kallade utsatta områden lever 6 procent av Sveriges befolkning.    Arbetslösheten är  hög. Inkomsterna ligger  långt under medelinkomsten i Sverige. I vissa områden går mer än 50 % av eleverna ur årskurs 9 utan fullständiga skolbetyg.  

De som rör sig i de utsatta områden som våra skjutande pojkar kommer ifrån känner inte igen sig i Kärrholms bild av det fungerande Välfärdssverige där inga sociala insatser behövs. 

En mycket stor del av den grova kriminaliteten, utförs av  och drabbar unga pojkar med invandrarbakgrund.  Oviljan att ta upp problemet med integrationen har i stället gett rasismen plats att växa.

Från det främlingsfientliga hållet, med Sverigedemokraterna i spetsen, har man velat förklara alla problem genom att man anlagt ett rasistiskt perspektiv på problemet. Människor sägs vara kriminella på grund av sitt ursprung. Lösningen blir utifrån denna världsbild, att problemen är själva invandringen, inte den dåliga integrationen. Kärrholm sällar sig till denna destruktiva världsbild.  

Vad behöver göras?

De flesta av de skjutande pojkarna har varit kända av socialtjänsten i många år utan att de insatser som gjorts har hjälpt. Den nedrustning socialtjänsten utsatts för, har tillsammans med okunskap och ett alltför  tillbakalutat förhållningssätt, gjort hittillsvarande insatser verkningslösa. Ibland behöver dessa ungdomar omhändertas med hjälp av Lagen om Vård av Unga. Vården av tvångsomhändertagna ungdomar lider dock av kvalitetsbrister och behöver ses över.

Några straffskärpningar kan dock ha effekt. Den så kallade ungdomsrabatten, då yngre kriminella får lägre straff, har i sin nuvarande form ibland motverkat sitt syfte då ungdomar rekryteras för att utföra brott åt äldre. Att utdöma längre straff för brott som utförts som del av ett medlemskap i ett kriminellt gäng som i Danmark kanske också kan vara en framkomlig väg – om det går att avgöra detta på ett rättssäkert sätt och utan att inskränka  föreningsfriheten. 

Tålmodigt behandlingsarbete och sociala insatser enda långsiktiga lösningen.

Skola och socialtjänst behöver återfå sina ekonomiska resurser och få andra muskler lagstiftningsmässigt så man kan ingripa tidigt när en ung människa börjar utvecklas åt fel håll.

Vad gäller de som redan hamnat snett finns det framgångsrika insatser. Kärrholm påstår, utan belägg, att ” de flesta kriminella är helt enkelt oförbätterliga”. Med den människosynen är det begripligt att han vill låsa in människor i åratals förvaring, för att så småningom släppa ut dem som tickande bomber.

Som tur är har han fel. En studie gjordes av doktorand Sophia Lindblom gällande behandlingsprogrammet Kriminalitet som Livsstil (Karlstad Universitet, 2018). Där minskade det kriminella tankesättet och återfallen i brott efter genomgånget program. 

Det är bara ett exempel på en rad studier som visar på att behandling fungerar när den utförs på rätt sätt. Tor Andreassen visade (2003) på en rad fungerande behandlingsinsatser.

Vad vi behöver nu är politiker som är villiga att satsa på mer än en sak samtidigt och skärpa viss lagstiftning, ge polisen resurser att öka upptäcktsrisken och genomföra en omfattande upprustning av socialtjänsten och skolan.

Gunnar Bergström

(författare till boken ”Kriminalitet son Livsstil 4.0) och behandlingsprogrammen med samma namn). 

Corona, narkotika och politiskt ansvar

Coronapandemin gav mig en påtvingad lång semester. Jag har personligen ingen anledning att beklaga mig. Covid-19 slår mot alla, men de som fått bära den tunga bördan är samma grupper som brukar drabbas värst  både vid naturkatastrofer och vid katastrofer som människan skapat. Det är världens fattiga som saknar möjlighet att distansera sig från smittade, som saknar rent vatten och inte har tillgång till sjukvård. I vår del rikare del av världen drabbas de som bor trångt, som inte kan arbeta hemifrån, som måste åka kollektivt och som inte alltid kan sjukskriva sig. 

Denna betraktelse/blogg innehåller funderingar över Sveriges vägval i Coronakrisen, och som en följd av det, framför allt funderingar kring den svenska hållningen att låta ansvarig myndighet helt ansvara för politiken.  Det heter ju att vi Sverige inte har ministerstyre och att våra oberoende myndigheter är självständiga. Till vardags finns det fördelar och en poäng med det. Men fungerar detta i krissituationer när någon måste fatta svåra beslut som inte är självklara?  Och vem är ansvarig om något går fel? I Coronaepidemins  fall är det Folkhälsomyndigheten som i praktiken fått ansvaret för att utforma politiken och riktlinjerna. Vem ska senare ställas till svars om den utlovade Coronakommissionen finner att Sverige i vissa avseenden gjorde stora misstag?

Det finns andra frågor där Folkhälsomyndigheten (FHM) också har ett ansvar och en sådan är narkotikapolitiken. Där har regeringen inte på samma sätt lämnat över dirigentpinnen till Folkhälsomyndigheten.  Man har tvärtom gått mot myndighetens önskemål om att utreda förbudet mot konsumtion av narkotika och inte svarat på deras önskan om att inrätta injektionsrum där narkomaner kan ta sina sprutor i fred.

 Inom narkotikapolitiken finns olika uppfattningar. På samma sätt finns andra uppfattningar av expertis om smittskydd än de som torgförs av Folkhälsomyndigheten. Alla experter har inte alltid samma uppfattning. I detta fall har ett 40-tal experter samlats under namnet Vetenskapsforum covid-19 och presenterat en  annan möjlig strategi än den Sverige hittills valt. 

Argumentet för att låta smittskyddet hanteras av myndigheten är att de ska styra utifrån sin expertis, och detta ska inte politiker lägga sig i. Men vad händer om experterna inte är överens? Vem ska politikerna lyssna på? Vem eller vilka ska ta det slutgiltiga beslutet?

Det finns onekligen förfärliga exempel på en politiserad Coronapolicy. Det värsta exemplet är USA och Brasilien. I USA har kravet på munskydd blivit politiserat. Det har för många blivit en frihetsfråga att vägra bära munskydd. I Brasilien har många med kunskap om epidemin, och med sunt förnuft i behåll, blivit avskedade av den högerextrema presidenten Bolsonaro. 

Vii har också haft olyckligt politiserade smittskyddsbeslut på närmare håll. I England har Boris Johnson rekommenderat besök  på puben. I Danmark  fattades beslutet att stänga skolorna mot hälsomyndighetens rekommendationer. 

Vem ska styra?

Så det är inte självklart bra att politiker tar över. De ska inte lägga sig  i vardagsskötseln av frågor som experter är tillsatta för att sköta. Men vem ska göra de stora vägvalen när experterna inte är överens?

Debatten i Sverige om Coronastrategin har tidvis varit väldigt polariserad. På ena sidan har funnits anhängare av Folkhälsomyndighetens strategi. På andra sidan finns Vetenskapsforum Covid-19. Det finns också många kritiker inom media. Mellan de olika åsiktslägren har tonläget ibland varit hårt. Båda lägren har övertygade anhängare i olika diskussionsgrupper på sociala media.

Den kritiska gruppen anser att Sverige valde fel väg från början. Folkhälsomyndigheten å sin sida inte varit benägna till någon större självkritik utan vidhåller att man valde rätt väg.  

När man som jag diskuterar smittskydd utan att vara expert kan man lätt bli avfärdad med att inte veta vad man pratar om.  Och det stämmer om man ger sig in i detaljer om virus, smittspridning m.m. Jag kommer i denna artikel hävda att man, på grund av resultaten hittills, behöver fundera över vad som var rätt. Men jag är inte smittskyddsexpert, så jag vet inte. Det verkar på en amatör som mig att kritiken mot Folkhälsomyndigheten främst handlar om handlandet i inledningen av pandemin, medan skillnaderna mellan vad kritikerna kräver idag och vad Folkhälsomyndigheten säger och kräver idag är mindre. Men det finns fortfarande skiljelinjer som  utgörs av skillnaden mellan en försiktig linje och ett mer proaktivt förhållningssätt. 

Alla Sveriges medborgare är inte smittskyddsexperter, men vi är alla är medborgare i ett land där vi har all rätt att ha synpunkter på de vägval regeringen gjort genom att lämna över hela frågan till tjänstemännen. 

Det finns som redan nämnts en annan fråga, narkotikapolitiken, där jag anser mig väl insatt, och där jag haft förståelse för att det inte är lätt som politiker att välja väg eftersom alla ”experter” ger olika och motstridiga råd till politikerna. Är förbudet mot narkotikakonsumtion skadligt? Ska vi dela ut ersättningsdroger till narkomaner? Ska vi legalisera cannabis? Ska vi fortsätta ha en restriktiv narkotikapolitik eller slå in på en mer defensiv skademinskningspolitik? Ska vi inrätta så kallade injektionsrum där narkomaner får ta sina droger i fred? På alla dessa frågor får en politiker olika svar från olika experter. I det läget måste politikern göra sitt val. Regeringen har där handlat helt annorlunda än i epidemifrågan. Så här svarade socialminister Lena Hallengren på varför hon inte vill följa myndighetens önskemål (Svt 8 maj/20):

 – Det är definitivt politik i vilka signaler man vill skicka. Jag vill inte säga till en hel generation unga människor att det är okej att handla, stoppa i fickan och använda narkotika för eget bruk. Därför finns det ingen anledning att utreda den frågan.

I flödet av synpunkter från experter i narkotikafrågan har regeringen gjort ett politiskt val. Det finns inte en entydig vetenskapligt grundad hållning i narkotikapolitiken som alla experter är eniga om.  Då får politikerna välja väg. Och det har regeringen gjort i narkotikafrågan men inte vad gäller smittskyddet gällande Covid-19.

Ministern fick frågan om varför hon helt följer myndighetens linje i en fråga, smittskyddet,  men inte i en annan, narkotikapolitiken,  och hade svårt att svara redigt:

– Nu tycker jag du ställer den frågan liksom på ett löst formulerat sätt, det beror naturligtvis helt på vad du syftar på, säger Lena Hallengren. 

Brutala siffror

Efter att till en början ansett att vi bör överlåta bekämpningen till de experter vi anställt på Folkhälsomyndigheten anser jag som efterklok att verkligheten kommit ikapp den bedömningen. En kunnigare person än jag som ändrat uppfattning är förre statsepidemiologen Annika Linde.

”Med facit i hand hade det varit bättre om Sverige efterliknat sina nordiska grannländer och stängt gränsen och satsat på testning och smittspårning i mycket högre utsträckning, säger Linde. Det finns länder som lyckats hålla smittan nere under en längre tid genom att just testa och spåra. Kan man fortsätta så fram tills nästa år när det finns ett vaccin sparar man liv och tillåter en hyfsat fungerande samhällsfunktion.” (Linde i Svt 28/5-20)

 Den verklighet som kommit ifatt oss är de höga dödstal vi har i Sverige jämfört med jämförbara länder. Vi har 7 gånger fler döda per miljoner invånare än våra grannländer. Har vi bara haft otur och fått en smittspridning som beror på mängder av skidresenärer och andra utlandsresenärer som våra nordiska grannländer inte haft? Det kan hända att det är så, och det är vad många anhängare till Folkhälsomyndighetens strategi påpekar. Bland annat har professor Måns Rosén pekat på skillnader mellan Sverige och Norge befolkningsmässigt som skulle kunna förklara skillnaderna i utfall (Svd 20/7). Men kan man verkligen förklara så stora skillnader på detta sätt? Och vill han hävda samma befolkningsskillnader gentemot Danmark, Finland och Tyskland?

Det kan också vara som en norsk politiker påpekade: Det skulle krävas ett omfattande utbrott i Norge under lång tid, och utan verkningsfulla motåtgärder, för att de någonsin skulle komma i närheten av våra dödstal.  Norge hade, när detta skrivs, drygt 9000 smittade och 255 döda. Sverige hade drygt 70.000 smittade och 5639 döda. 

Under vissa veckor under våren hade vi bland de högsta dödstalen per 100.000 invånare och vi ligger ännu högt uppe på listan. Idag, den 20 juli, ligger vi på plats 7 i världen. (https://coronavirus.jhu.edu/data/mortality).

Det är inte så att det finns ett självklart svar på vad som är rätt att göra. Belgien stängde ner men fick högre dödstal än vi fick. Tyskland, Norge, Finland och Danmark stängde ner och fick ett bättre utfall än oss. Skillnaderna beror säkert på flera faktorer som framtida kommissioner och forskning får reda ut. Vi kommer att uppleva flera pandemier.

Det går att förstås förklara en del av skillnaderna med olika sätt att räkna och med att vi är i olika faser i epidemin och en del av skillnaderna mot andra länder kommer att minska med tiden. Det kan vara så att Folkhälsomyndighetens strategi i vissa avseenden varit den rätta. Det kan jag inte avgöra. Men siffrorna på döda manar ändå  till eftertanke. 

Tillbakalutad politik

Det finns mängder av belägg för att Folkhälsomyndigheten underskattade Covid-19 i början. Man sade att smittan inte skulle komma till Sverige och att viruset inte var särskilt smittsamt. Det är inte konstigt att felbedömningar görs i början. Det var en ny sjukdom och all kunskap fanns inte. Så en del av kritiken mot myndigheten handlar om efterklokhet. Men denna underskattning av epidemin har fortsatt i form av en policy av att ofta göra minsta möjliga.  

Myndigheten har bland annat tidigare avrått från smittspårning av hemvändande resenärer, kom sent med besöksförbud på äldreboenden, sagt nej till krav på munskydd i vissa situationer och sagt nej till krav på att sätta sammanboende med smittade i karantän tills provsvar kommer. Man förnekade länge att symptomfria kunde smitta. Nya rön om smitta från människor utan symptom har inte förändrat strategin.

”Trots att det nu är helt klarlagt att covid-19 smittar innan symptom — studier visar att symptomfria står för mellan 40 och 45 procent av smittöverföringen  (https://www.acpjournals.org/doi/full/10.7326/M20-3012)

— så står det alltjämt på Folkhälsomyndighetens hemsida: ”Om en person i familjen är sjuk — måste alla stanna hemma då? Nej, så länge syskon eller andra familjemedlemmar inte har några symtom kan de göra som vanligt och gå till skolan, förskolan eller jobbet”. (GP 9./7-20) Vetenskapsforum Covid-19)

Förklaringen till Sveriges höga dödstal sägs av myndighetens chef Johan Carlsson vara en slump. (Svd 9/7).  Vi fick in en mängd smittade på kort tid som våra skandinaviska grannar slapp.  Det är egentligen inget fel på strategin. Det kan vara på det sättet. Det finns tecken på sista tiden att man ändå överväger ändringar av policyn vad gäller karantän och munskydd, samt verkar för en mer proaktiv smittspårning.

Folkhälsomyndighetens linje har stöd av många i Sverige, kanske för att den för de flesta innebär mindre begränsningar i livet än en striktare politik skulle ha gjort i början. Men den innebär i stället att de som är över 70 år eller tillhör en riskgrupp får leva länge med oerhört starka begränsningar i sina liv, medan motsvarande riskgrupper i andra länder nu har ett friare liv. Detta beskriver Gina Gustavsson så här: (DN 19/7)

”denna generation går strax in i en femte månad av isolering. Nästan överallt i övriga Europa har alla generationer tillsammans utstått tuffa nedstängningar. Och tillsammans kan de nu njuta av friheten igen. Italienska och finska 70-plussare kan numera gå på restaurang och åka kollektivtrafik, eftersom man delat på bördan av att trycka ned smittan. I Sverige är däremot klyftan mellan äldres ofrihet och yngres frihet avgrundsdjup. Och den växer för varje restriktion som lyfts.”

Åldringsvården

En överväldigande del av de döda är äldre. De flesta av dem har dött i åldringsvården. Ansvaret för detta delas mellan politiker från båda sidor av de gamla politiska blocken. Ett misstag som kanske ingen riktigt insåg vidden av, var beslutet att  ta ifrån åldringsvården sjukvårdsresurser eftersom man ville betrakta människor som äldre, men inte sjuka.  Förslag om utbildning av personal, fasta anställningar med mera, har i många kommuner avvisats i åratal. 

Konsekvenserna av detta och av bristen på skyddsutrustning borde inte kommit som en överraskning men tycks ha gjort det. Detta är i huvudsak inte Folkhälsomyndighetens ansvar, men man underskattade problemet, och gav rekommendationer om skyddsutrustning som också följde linjen ”så lite som möjligt”.  Inom åldringsvården skedde också en del  olyckliga beslut som man inte kan lasta Folkhälsomyndigheten för. Gina Gustavsson igen:

”De som fått betala priset, även om det inte varit direkt avsiktligt, är alla som haft oturen att födas före 1950. Runt 5.000 av 70-plussarna har mist livet. En del trots att de varit pigga. Ändå tycks de ha blivit bortprioriterade från intensivvårdsplatserna, som skulle sparas åt de yngre. I vissa fall har äldreboenden satt in palliativ vård även för patienter som hade kunnat räddas. Av dessa har några haft anhöriga som lyckats bråka sig fram till mer åtgärder. Men sådana har inte alla.” /DN 19/7)

Men det ska erkännas att det är svårt att hindra smittspridning in på åldringsboenden och samma andel av de döda är åldringar i Norge såsom i Sverige. Men den norska folkhälsomyndigheten har påpekat att om man har en hög spridning i samhället får man en hög spridning hos de äldre. Så den generella politiken är viktig, och Folkhälsomyndigheten och regeringen kan inte på ett hållbart sätt hävda att politiken i övrigt var bra, men misslyckad vad gäller de äldre. Det hänger ihop.

Politisk ledning

Medan Världshälsorganisationen förespråkade testning, och medan flera länder testade i stor skala, hade Sverige svårt att komma  till skott och olika instanser skyllde på varandra. I en krissituation fungerar det inte att ha 290 kommuner och 21 regioner som agerar på egen hand. Folkhälsomyndigheten kan inte beordra dem, utan bara önska sig mer handlingskraft. Den som ska agera då och sätta ner foten, peka med hela handen, undanröja alla politiska hinder och gå till handling är regeringen. Det skedde inte. 

Vad är alternativet?

Som redan nämnts kanske vi skulle ha stängt ner mer, använt den pausen till att skaffa skyddsutrustning och börjat bygga upp testkapacitet och sedan så småningom om öppnat upp till de restriktioner vi har idag. Det är lätt att vara efterklok, men en del fakta talar för det. Och det fanns också kloka beslut som Sverige var ganska ensamt om, till exempel att inte stänga skolorna.

Jag är inte smittskyddsexpert och vet inte vilka som har rätt i alla avseenden.  Jag är medborgare i ett demokratiskt land där vi alla kan bilda oss en uppfattning i frågor som berör oss. Och det råder ett demokratiskt underskott i denna fråga där vår regering, och många andra politiker, gömt sig bakom ett antal  tjänsteman som gör så gott de kan, men som också ibland kan göra felbedömningar.

Vi kan inte vrida klockan tillbaka. En nedstängning, om den nu skulle ha hjälpt, är nu för sent att införa. Det finns fortfarande ändå ett möjligt strategibyte som andra experter utanför Folkhälsomyndigheten föreslår:

• Sätt anhöriga och sammanboende till smittade i karantän tills provsvar kommit

• Inför eventuellt munskydd i trånga miljöer och kollektivtrafik föreslår flera experter medan Folkhälsomyndigheten tvekar. Jag skriver ”eventuellt” eftersom forskningen visar att det har effekt om det används rätt men att invändningar rests mot hur det används i praktiken där det inte sköts så att det bidrar till smittspridning. Finland har klarat sig utan munskydd som allmänt krav. WHO och europeiska smittskyddsmyndigheten rekommenderar munskydd. Kravet kanske ska begränsas till specifika miljöer som kollektivtrafik. Som det nu är avstår jag min arbetsresa till Skåne i höst eller tar bilen. Med munskyddskrav hos SJ tar jag tåget.

• Inför en omfattande testning och smittspårning över hela landet. Detta tycks delvis vara på gång, men inte landsomfattande.

Eftersom det inte finns en samsyn mellan alla experter inom virusbekämpning och smittskydd behöver man undvika att regeringen får ensidig information genom att inrätta ett brett sammansatt vetenskapligt råd.

Vad gäller en pågående epidemi kan vi inte utvärdera helheten ännu. Men vi måste förhålla oss till kända fakta, och då tänker jag främst på den enorma skillnad i dödsfall vi har mellan de nordiska länderna.  Ingen vet hur det kommer att gå i framtiden. Folkhälsomyndigheten laborerar med 3 olika scenarier där antalet ytterligare döda varierar mellan 1100 och 4500 (DN 21/7) I det läget är det regeringens ansvar att ta kommandot och vara just det – en regering. Lyssna på experter från olika åsiktsläger och fatta sedan nödvändiga beslut.

Ansvar kan sedan utkrävas bland annat i nästa val.

Gunnar Bergström

Denna text finns publicerad i Flamman 17/2020 i förkortad form.

Vad ska hända efter Coronaepidemin?

Nu samlas alla goda krafter för att möta en epidemi som när detta skrivs, tagit livet av över 100000 människor. Åtgärderna kommer att kosta enorma summor och ska betalas av i många år efteråt. Många hoppas att den kraftsamling vi ser nu, och den solidaritet som uppvisas i svåra tider, ska leva kvar efter krisen.

I DN 14/4 hoppas Lena Andersson på motsatsen. Hon hyllar i stället en återgång till individualismen:

”Kampen mot faran, inklusive faran i att alla inte äger lika mycket, kan aldrig på ett fruktbart sätt göras till samhällets mening eftersom det individuella livet då berövas sin mening.”

Det har sagts, med rätta, att den nuvarande krisen gör nästan alla till socialister. Nu ropar även borgerliga partier på statligt ingripande och statligt stöd. Nu har också förre chefen för svenskt Näringsliv Leif Östling fått svar på sin fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”

Marknadsekonomiska lösningar fungerar inte vid en kris som denna. Tydligast har det visat sig i bristen på beredskap att tillhandahålla mediciner och sjukvårdsutrustning, vilket den tidigare borgerliga regeringen förväntade sig skulle lösas av marknaden. Extra paradoxalt blir det i USA, kapitalismens högborg. En republikansk senator, svuren motståndare till offentligt finansierad sjukvård, erkände att de åtgärder som man tvingats till har fört situationen till ett läge som han liknar vid ”Danmark” – ett skräckexempel för en marknadsliberal som tror att offentlig sjukvård är lika med kommunism. 

Men i Lena Anderssons värld illustrerar det som hänt socialismens problem:

”Att nöden sägs göra alla till socialister illustrerar så gott som något socialismens inneboende problem. Att de koldioxidgynnsamma beteendeförändringarna är knutna till reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning säger oss också något.”

Är det alltså så att vi ska återgå till det gamla vanliga när krisen är över? Och måste en god miljöpolitik leda till misär?

Solidaritet i framtiden?

Vi samlas nu för att möta ett hot. Och det är nödvändigt eftersom det är en epidemi som annars riskerar att slå ut sjukvården i både rika och fattiga länder. Men vi har redan sett att inte ens detta virus drabbar lika. Liksom andra sjukdomar och sociala missförhållanden drabbar det de redan utsatta. Det syns i statistiken över smittade,  både i Sverige och USA. 

Tuberkulos, mässling, diarréer, malaria, hunger och fattigdom dödar många fler än Covid 19 varje år. Vi är trots det tvungna just nu att stoppa Covid 19 eftersom viruset slår till med full kraft överallt samtidigt och eftersom bot saknas.

Men det är ändå nödvändigt  att fundera över varför det inte tidigare skett någon som helst liknande kraftsamling mot alla dessa andra dödliga sjukdomar och missförhållanden. Svaret blir att marknadsekonomin (d.v.s. kapitalismen) inte  sett det som nödvändigt eller lönsamt. De stora resurserna för att lösa problemen finns i den rika västvärlden, vars styrande skikt är ointresserad av detta så länge man inte drabbas själv.

Om förnuft och solidaritet får styra så återgår vi inte till en tro på att marknaden kan lösa driften av samhällsnödvändiga verksamheter. Vi accepterar att betala höjda skatter om det krävs för en nödvändig samhällsservice, bland annat vård skola och omsorg. 

Man kan också hoppas att vardagssolidariteten mellan människor som visat sig i dessa tider kan bevaras. 

En återgång till en fungerande ekonomi, när skadeskjutna företag ska byggas upp igen, måste ta hänsyn till miljön och ett hållbart samhälle. Man kan till exempel inte lägga ned all flygverksamhet på en gång, men man  kan passa på att bygga upp något som är mer hållbart än det vi hade, och sätta upp en plan för ett långsiktigt avvecklande av det mesta av inrikesflyget.

De koldioxidförbättringar som nedsläckningen av samhället oavsiktligt medfört kan vi uppnå genom ett metodiskt miljöarbete. Det behöver inte leda till det som Lena Andersson pekar på: 

”reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning”

Men det ska sägas att en hållbar miljöpolitik kommer att kräva förändringar. Det kommer inte att gå att årligen semesterpendla till Thailand. Vi kommer att behöva göra förändringar – i solidaritet. Den individualismens lov som Lena Andersson prisar kommer inte att kunna lösa våra utmaningar. Det räcker inte med att enstaka individer fattar kloka ekologiska beslut. Det kommer att krävas kollektiva åtgärder.

Vi behöver en försiktig utopi

Lena Andersson varnar för alla kollektiva och gemensamma lösningar:

Alla strävar mot detta mål i endräkt. Allas mentala kraft upptas av en enda sak. Ingen differentiering finns utom med avseende på den grupp som är samhällets räddare. Det följer mönstret från alla totalitära samhällen.

Hennes varning är inte helt obefogad.  En del utopier har lett till totalitära samhällen.. Människor har ibland ställt upp orealistiska utopier som mål och resultaten har oftast blivit förfärliga. Dessa ohyggligheter har vi bevittnat i historien många gånger: Stalins Sovjet, Hoxhas Albanien, Maos Kina, Kim Il Sungs Nordkorea och Pol Pots Kambodja. Betyder det att vi ska överge alla målbilder om ett jämlikare och rättvisare samhälle än det vi har?

Vi behöver något att sträva mot som ger oss hopp och en drivkraft framåt.  Utan den drivkraften dör vi själsligen. Statsvetaren Leif Lewin uttrycker det väl:

”Många förbättringar och uppfinningar har faktiskt en gång börjat just som utopier……. .. Utopierna återkommer lika regelbundet i mänsklighetens historia som de blommande körsbärsträden, som slår ut varje år. Och fredsutopierna leder ibland till resultat. Cynismen, däremot, förblindar. Den hindrar oss från att se att människor i vissa avseenden och på vissa platser faktiskt har lyckats göra världen en smula bättre” (DN 22/7 2019),

Det kanske är så som Ronny Ambjörnson säger i Dagens Nyheter (12/4 2020) att utopier behövs, men att utopister som fått makt kan bli farliga. Det betyder att vi får sluta skapa omfattande utopier om det perfekta samhället och bygga in hinder för diktatur i målbilden. I begreppet demokrati,  som behöver vara en del av vår målbild,  ingår alla människors lika värde, yttrande och åsiktsfrihet och att staten är en rättsstat med boskillnad mellan dömande makt och regeringsmakten.

En tänkbar målbild att uppnå tillsammans.

• Ett klimatvänligt samhälle som tar hänsyn till vad planeten klarar. Detta bör genomsyra alla beslut på alla nivåer och skulle innebära stora förändringar jämfört med dagens samhälle. Det innebär en omställning till väsentligt utökad kollektivtrafik, en begränsning av rätten att flyga, ett förbud mot fossila bränslen, en köttskatt och över huvud taget kollektiva generella beslut som gäller alla, inte bara privata insatser mot klimathotet.

• Ett medvetet arbete mot klassorättvisor. Alla beslut tas med ökad jämlikhet som mål.

• En välfärd utan vinstintressen. En generell välfärd betald genom skattsedeln och där vårdbehovet avgör och inte plånboken

• En sammanhållen skola utan religiösa inslag och utan vinstintresse. Det finns inga kristna eller muslimska barn, det finns bara barn till religiösa föräldrar. Det är ett värde att barn från alla slags bakgrunder möts i samma klass.

• Infrastrukturen som järnvägar och vägar ägs gemensamt. Verksamheter som är så stora att de är centrala för hela landets ekonomi måste ägas av samhället och underställas demokratiskt styre och kontroll.  

Är detta en beskrivning av ett socialistiskt samhälle? Det beror på vem som definierar socialism.  När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i utfrågningen inför valet 2018 fick frågan om det finns ett socialistiskt samhälle som varit lyckat hänvisade han inte till det gamla vänsterpartiets modellsamhällen såsom Sovjetunionen,  utan till det gamla Folkhemssverige. Det kan sägas vara en blygsam vision. Vi kanske kan åstadkomma mera. Men det är en vision som inte leder till diktatur.

Gunnar Bergström

Om Corona, livets faror och tvärsäkerhet

I dessa Coronatider fylls mina sociala medier, och förstås även andra vanliga nyhetsmedier, med en ström av nyheter, tankar, förslag och osäkerhet kring hur man bör förhålla sig till det som händer.

De högerextrema framgångarna de senaste åren och framväxten av intolerans och rasism även i Sverige utmanar den som ändå vill tro att samhället på lång sikt går mot det bättre. Nu utmanas samhället av en virusepidemi som sätter den politiska ledningen på prov. Inom högerextrema kretsar har man försökt vifta undan hotet från Coronaviruset. Brasiliens president Bolsonaro kallade hotet en ”fantasi” och USAs president förklarade för en vecka sedan att det var som en vanlig influensa men inte särskilt dödligt.  Det visste han på grund av sin särskilda begåvning. Båda dessa herrar har sedan fått epidemin rakt i sitt knä. Men de är inte kompetenta att handskas med krisen. 

Är oron för Corona överdriven?

Jag möter i Facebookflödet många som tycker att reaktionen på Corona är överdriven. Andra vill slå på stora larmet och vill därför också ha drastiska åtgärder, även sådana som det inte finns anledning att tro att de hjälper.

Konsten är att vara lagom bekymrad. Jag mötte igår en person som uttryckte sig så här: ”Det här kommer att kosta ett hack i bruttonationalprodukten i år. Om några månader har epidemin nått sin kulmen och de flesta blir inte särskilt sjuka. De som dör är gamla och skröpliga och skulle dött snart ändå”.

Jag ryste när jag hörde detta. Är vi över 60 försumbara? Själv tillhör jag riskgruppen, både genom ålder (69) och sjukdom (diabetes). Jag har  troligen, utan Corona, cirka 10 år kvar på jorden. Och jag känner mig inte färdig än, det är en del kvar att göra.  Så jag försöker ta eget ansvar, undviker en del situationer, tvättar händerna och planerar om mitt liv. Men jag är beroende av att andra, som själva inte blir så sjuka, tar ansvar och. så gott de kan, undviker att sprida smittan. Dödligheten i min riskgrupp tycks variera mellan 5 och 8 %. Det är inte lätt att bara avfärda. Och jag har mött avfärdanden i sociala media.

De som avfärdar hela frågan som överdriven och de som agerar alarmister och har egna lösningar hjälper oss inte att lösa situationen

Utmaningen att behålla hoppet i en bekymmersam tid

Det som fått mig att skriva ned dessa tankar är främst de tvärsäkra uttalanden som görs av människor om hur epidemin bäst ska bekämpas utan att de har någon som helst utbildning i epidemibekämpning. Men det första man behöver säga att detta inte är enkla frågor. Var går gränsen mellan vad som ska överlåtas åt experterna och vad som är politiska beslut? 

Oro är befogad, alarmism och hysteri skapar nya problem

Att stänga länder, införa reseförbud och mötesförbud är politiska beslut – men de behöver grunda sig på fakta

Nu cirkulerar alla möjliga förslag om åtgärder på nätet. Jag har, som många andra, fått ”råd” från påstått kinesiska ”läkare” och sprids okritiskt vidare. Minsta källkritik skulle stoppat denna spridning tidigt, till exempel påstods viruset dö vid cirka 27 grader. Hur skulle det vara möjligt då det sprids i kroppen som har 37 grader?

Den kinesiska regeringen passar nu också på att försöka bättra på sin allmänna image genom att rekommendera helt verkningslösa örtmediciner mot Corona.

Vad är det då de som slår larm man vill? Och är kraven rimliga? Det är inte enkelt att orientera sig här eftersom alla experter inte alltid gör samma bedömning av läget eller vad som är effektivt. Men det vore ju konstigt om regeringen gick in och plötsligt blev smittskyddsexperter. I huvudsak måste man följa vad de som är kunniga rekommenderar.  

Den första frågan handlar om provtagning. Kina har kritiserat Sverige för att inte längre ha aktiv generell provtagning utan bara av riskgrupper. Denna kritik kommer från ett land som mörkade epidemin i en månad och sedan skickade polisen på läkare som slog larm om sjukdomen. Detta är bara politik, och förmodligen en hämnd för Sveriges agerande för Gui Minhai. Man behöver inte hjälpa Kina med att sprida detta.De flesta experter hävdar nu att smittspridningen i flera länder i Europa har gått så långt att allmän provtagning och smittspårning är verkningslös och omöjlig.  Det kan ha varit ett misstag att inte sätta alla hemvändande från riskområden i karantän, men det tåget har gått nu. När insatsen i efterhand kommer att utvärderas kan man försöka bedöma vad som var rätt. 

Nu föreslår alla olika grader av social isolering, d.v.s. att vi undviker folksamlingar, arbetar hemma om det går och undviker resor. Men så kommer vi till reseförbuden och stängda gränser. Där verkar de flesta kunniga inom området vara eniga om att detta nu är verkningslöst. Smittspridningen finns inom länderna. Smittspridning finns i både Danmark och Norge (troligen mer än i Sverige) och om någon korsar en gräns saknar betydelse nu. Men det kan verka handlingskraftigt – och det är av den orsaken vi ser åtgärderna i Danmark, USA med flera länder. Det är inte vetenskap utan politik. Till och med den ansvarige smittskyddsläkaren i Danmark har motsatt sig landets åtgärder – men han har blivit överkörd.

”– Jag tror inte att det hjälper. Dessutom avråder WHO skarpt från den typen av reserestriktioner. Och där ligger bevisbörden på dem som gör det. Då ska man gå till Världshälsoorganisationen med ett underlag som förklarar vilken bevisning som ligger bakom beslutet. Jag har inte sett något sådant vare sig från Danmark eller Norge hittills– Det är den uppenbart att det är den politiska nivån som tagit besluten. Det är helt uppenbart.– Det är ett politiskt beslut i många avseenden. Det finns inga betydande vetenskapliga belägg. ”

I Dagens Nyheter driver Peter Wolodarski en egen linje på ledarsidorna om att stänga Sveriges gränser medan hans egen vetenskapsredaktion publicerar motsatsen som framgår av länken nedan (vet inte om alla kommer åt den).

Nya datorsimuleringar visar hur liten effekt reserestriktioner har

https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/lokala-insatser-mycket-viktigare-an-reseforbud-for-att-hejda-smittspridning/

Om Peter Wolodarskis text har Professor i global katastrofmedicin Johan von Schreeb vid Karolinska institutet skrivit en artikel. Ur den citerar jag:

Min bestämda uppfattning är att man måste spara på resurskrävande insatser och sätta in dem vid rätt tid, annars står man tomhänt när det verkligen gäller. En fråga jag ställde till Wolodarski var vad han egentligen ville uppnå med sin text: Ska vi låta politik och oro styra snarare än den kunskap och erfarenhet som finns bland de tjänstemän som jobbat med smittskydd och utbrott i tiotals år?

Den här helgen har Peter Wolodarski skrivit ytterligare en artikel där han – till synes utan någon som helst tveksamhet – svepande slår fast en mängd olika ”sanningar”. Han skriver om arrogans från ansvariga, om senfärdigt agerande, felaktiga bedömningar av läget och om att varningar till riskgrupper kommit för sent. Han hänvisar till en expert och låter bli att berätta om alla experter som inte delar hans åsikter. Han pekar på vissa länder, men bryr sig inte om att berätta om andra. Han kräver drastiska insatser, men bryr sig inte om att lyfta fram deras nackdelar.

Men framför allt – och det är det som gör mig så frustrerad – fungerar han återigen som en förstärkande och legitimerande megafon för alla de som på lösa, grumliga och i hög grad tveksamma grunder nu tvärsäkert skriker ut våldsam kritik. Att på så lösa boliner desavouera en i det närmaste samlad svensk expertis, som under årtionden byggt upp gedigen kunskap, är både skrämmande och obehagligt.

Sammanfattningsvis säger alla forskare jag hittat att reseförbud inte har stor betydelse, utan att det är det lokala arbetet som är avgörande. Vi behöver skjuta upp epidemin så att inte alla blir sjuka samtidigt och knäcker sjukvården.

Ödmjukhet eller tvärsäkerhet?

 Ingen har facit vad gäller Corona. Alltså kommer en del experter också göra olika bedömningar. Det behöver inte leda till de övertoner som nu sköljer in i mina flöden. Jag har sett uttryck som ”pajas” om statsepidemiolog Anders Tegnell. Han kan haft fel, han kan ha rätt – men hur vet tyckarna vilket som är rätt? I utvärderingarna som kommer kan han ha visat sig ha gjort stora felbedömningar eller visat sig ha berömvärd integritet som stått på sig mot förenklade populistiska förslag- vem vet idag? Vi behöver mer politik som bygger på kunskap, vetenskap och en human människosyn. Det finns gott om konspirationsteoretiker, vetenskapsförnekare och andra som Björn Wiman i DN (15/3) kallar ”grälsjuka hånskrattare och tillbakalutade lustigkurrar”. Hjälp dem inte med att sprida konspirationsteorier och negativism.

 Utvärdering kommer att ske

När epidemin är över kommer en utvärdering av alla åtgärder att behövas. Dessutom kommer vi att behöva se över den naiva uppläggningen av vår beredskap. Den kan inte i framtiden bygga på marknaden, privata lösningar, transporter från Kina eller lokala lösningar i varje region. Detta är ett samhällsansvar för staten.