Kriminalvården låser in sig själv

I DN-debatt den 5 augusti tar forskarna Odd Lindberg och Anders Bruhn från Örebro Universitet upp kritik mot kriminalvården i Sverige som sägs sluta sig inåt. Man redogör för hur kriminalvården avstår samarbete med oberoende forskare. Dessutom påtalas den ökande medikaliseringen av kriminalvården.

Den här artikeln insändes till DN-debatt som stöd för Lindberg & Bruhn (L&B) men togs inte in så jag publicerar den här. Den ursprungliga artikeln i DN kan läsas här:

https://www.dn.se/debatt/kriminalvarden-sluter-sig-for-insyn-utifran/

Kriminalvårdens slutenhet pågår i en tid då det kommer att  behövas mer kompetent personal, verkningsfulla behandlingsprogram och ett bemötande som inte förvärrar problematiken. En del av de intagna som nu avtjänar straff för allvarlig gängkriminalitet kräver ett professionellt bemötande och program som kan nå dem – vilket är en svår uppgift och som kriminalvården haft problem med.

Jag tar till orda i denna debatt för att bekräfta den bild Lindberg och Bruhn (L&B) ger av kriminalvårdens slutenhet. Sedan många år tillbaka är det behandlingsprogram jag utarbetat (Kriminalitet som Livsstil) för att påverka deltagarna att lämna sin kriminalitet troligen Sveriges mest använda kriminalitetsprogram, men används inte i kriminalvården. När kriminalvården placerar klienter utanför anstalt på behandlingshem kräver man dock ofta att programmet erbjuds klienterna.  På senare år har skälen till att man inte använder det i sin egen verksamhet sagts vara att det har saknats evidens att programmet fungerar. Kriminalvården har dock avslagit alla ansökningar om utvärdering. När en extern forskningsstudie planerades utlovade kriminalvården medverkan i form av tillgång till klienter som skulle utgöra studiens kontrollgrupp, men frångick sitt löfte en kort tid innan studien skulle starta. Denna studie genomfördes ändå, trots att kriminalvårdens sena avhopp skapade stora problem. Studien visade på positiva siffror.

Slutenheten tar sig nu nya uttryck i form av att kriminalvården, i den mån de i framtiden ska ta in programmet, kräver att få ta över all utbildning och all kvalitetskontroll av programmet. Stiftelsen som står bakom programmet ska alltså i så fall helt frånkopplas och förlora all möjlighet till att agera om programmet inte bedrivs på rätt sätt. I kriminalvården i Norge och Danmark bedrivs programmet utan att myndigheterna där ställer upp dessa hinder.

Medikaliseringen av kriminalvården förtjänar att påtalas. Kriminalvården har anammat en medicinsk syn på missbruk, som gör att klienter som varit drogfria länge nu ibland medicineras och aktiverar därmed sitt beroende. Genom en frikostig medicinering fjättras de intagna fast i sitt beroende och på senare tid har otillåten medicinering ökat. I gemensamma utrymmen på anstalterna påträffas nu mer av otillåtna mediciner än av vanlig narkotika. (SEKO Rapport maj-18). Interner ger bort eller säljer/utpressas på sin medicin.

I valtider har flera politiska partier tävlat om att föreslå flest antal nya poliser, hårda tag men det har saknats förslag som verkligen kan påverka kriminaliteten på sikt. Det mesta av detta handlar om förebyggande sociala insatser, men i viss mån handlar det också om hur samhället tar hand om de som kan motiveras att hoppa av den kriminella livsstilen. Där råder det idag stora brister och myndigheterna agerar som stuprör utan större samverkan. En samverkan som brister idag är utslussningen från kriminalvården. Där finns mycket att göra, men det fungerar inte om kriminalvården, som en av berörda myndigheter, vänder sig inåt.

Annonser
Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

De kriminella ska gripas – men vad händer sen?

I Expressen kunde vi nyligen på ledarplats läsa att det lönar sig med hårda tag mot brottsligheten. (se Expressen 20/5)  Andra talar om att sätta in militär i förorten.

Följande inlägg sändes till Expressen men togs inte in.

Nu tävlar de politiska partierna om att kasta pengar över polisväsendet. Och visst behövs det fler poliser och villkor som gör att de stannar i yrket. Men i takt med allt högre röster höjs för allmänt ”hårdare tag” så försvinner alla resonemang om vad som ska hända när de kriminella personerna gripits och lagförts. Nu senast publicerade Anna Dahlberg i Expressen en krönika (20/5) om att ”hårdare tag” fungerar.

Vad som saknas är förslag på långsiktiga satsningar. Dahlberg visar på att skjutningarna, som var det som förde upp hårda tag på dagordningen, har minskat. Det är alldeles korrekt att det delvis beror på att många av de som var aktiva i detta nu sitter frihetsberövade. Detta tar Dahlberg till intäkt för att hårda tag fungerar.

Fakta är att det är viktigt att de kriminella upptäcks och grips. Det är polisens roll. Men vad ska hända sen?  De studier som gjorts visar på att straffets längd har väldigt liten betydelse för omfattningen av kriminaliteten. (se t.ex. ”What works in crime prevention”, Weisburd m.fl. 2017).  Även de som sitter inlåsta nu kommer dessutom ut en dag,  ofta mer förhärdade än idag.

De som vill hoppa av ( och de är ganska många) möts idag av ett samhälle som säger sig vilja stödja detta men  som i verkligheten ofta motverkar det. De Sociala Insatsgrupperna (SIG) får ägna massor av tid för att övertyga sin egen stadsdel om att betala för missbruksvård. Skyddat boende avslås regelbundet med motiveringen att det inte är socialtjänstens ansvar att motverka kriminalitet. De olika myndigheterna fungerar som stuprör och ingen tar ansvar för ett helhetsgrepp om problemet.

Det som påtalats upprepade gånger är att det inte finns någon enkel och  snabb lösning på en eftersatt integration och en mångårig nedrustning av resurser till utsatta grupper. Det krävs samordnade insatser på de utsatta områdena. Det gäller arbete, skola, fritid, socialtjänst, integration, bostadspolitik med mera.  Den långsiktiga utanförskapet i dessa områden kostar, enligt beräkningar av beteendevetaren Eva-Luna Lundmark och ekonomen Ingvar Nilsson, 900 miljarder. (”Orten” 2018)

Men jag lyssnat förgäves efter annat än krav på hårdare tag. Var är kraven på en socialtjänst med resurser? På skolsatsningar? På upprustning av bostadsområdena?

På kort och mellanlång sikt behövs avhopparverksamhet, SIG-grupper med verkliga mandat och resurser, behandlingsprogram för kriminella,  trygghetsvärdar, hög upptäcktsrisk för kriminella, en återupprättad drogfri missbruksvård, skolsatsningar och stöd till utsatta familjer. På lite längre sikt krävs satsningar på läraryrket , socialtjänst, på elever som inte ska tillåtas hamna utanför, på mötesplatser och renovering av bostadsmiljöer. På lång sikt krävs stora bostadsinvesteringar och ny arbetsmarknadspolitik.

Detta kostar stora summor. Att inte göra det kostar ännu mer. En gängkriminell kostar ca 23 miljoner kronor. En ung människa som hamnar i utanförskap efter skolmisslyckanden kostar 10-15 miljoner kronor.

Det är några månader kvar till valet. Nu har alla partier en chans att tävla om att lägga goda förslag inom andra områden än polisen och visa om de menar allvar med att motverka kriminaliteten på sikt eller om allt bara var valfläsk.

Gunnar Bergström

 

 

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer

Bryt med skademinskningspolitiken!

På senare tid har flera debattörer återigen föreslagit en drogliberal politik och utpekat den restriktiva politiken som orsak till dödsfallen i narkotika. I Svenska Dagbladet har en serie artiklar publicerats för denna linje och motinlägg har refuserats.

Här publiceras en omarbetad version av en artikel publicerad i Flamman 8/2

Stöd missbrukarna till drogfrihet!

Frågan om hur man skall möta den stora dödligheten av drogmissbrukare debatteras bland (nästan) alla politiska partier. Även om de jämförelser som görs med dödsstatistiken i andra länder inte stämmer, eftersom den görs på helt olika sätt, är vi alla överens om att situationen inte är acceptabel.

Historiskt sett har arbetarrörelsen stått för en restriktiv politik vad gäller alkohol och droger. Med start under 90-talet växte en nyliberal tankegång sig stark. Det var inte drogerna i sig som skapade problemen, utan de hårda lagarna. Man föreslog förskrivning av droger till missbrukarna. Förutom förskrivning verkar man för att minska skadorna av missbruket i stället för att bekämpa det. Den går oftast under namnet ”Harm reduction” (skademinskning). Denna förändring har bejakats av flera politiska partier och nu föreslås ibland en utvidgning av denna politik, bl.a. i form av ökad utdelning av narkotikapreparat till narkomaner, sprututbyte även till ungdomar, mer makt åt medicinsk missbruksvård och därmed läkemedelsbolagen och en avkriminalisering av befattning med droger i samband med konsumtion.

Legaliseringsrörelsen är stark, och efter att cannabis legaliserats i flera amerikanska stater legaliseras det nu i Kanada i sommar. Många progressiva krafter har här gått vilse och trott att det är en form av solidaritet med de utslagna att stödja detta.

Vi är alla bekymrade över den stora och ökade dödligheten bland missbrukarna, men oense om dess orsaker och rätt motåtgärder. Vi har haft en restriktiv politik sedan 80-talet, men den har urholkats genom en omfattande social nedrustning och genom en medikalisering av vården. När tillgängligheten till legal narkotika genom förskrivning, s.k. LARO, underlättades 2006, så steg dödligheten omedelbart, och de senaste åren har dödsfallen p.g,a. dessa droger överstigit de som dött av heroin, drogen de skulle ersätta.

Socialtjänsten, som förlorat enorma resurser på grund av stora skattesänkningar, måste återupprättas, och ges möjlighet och åläggas att ta hand om de missbrukare som upptäcks.  Vi är allt fler som nu ser drogberoende som en sjukdom, men vi drar olika slutsatser av det. För de restriktiva innebär det att den beroende måste avstå från sinnesförändrande preparat resten av sitt liv, medan skademinskarna vill förse den beroende med dessa preparat.

Samhället skall stödja de krafter inom en beroende som vill sluta med droger, och inte underblåsa Beroendesjukdomen och därmed bli en medberoende aktör som i all välmening hjälper missbrukaren att gå mot sin undergång.

Skademinskningspolitiken säger att ”det är tråkigt att du knarkar, men tills du vill sluta ska vi åtminstone hjälpa dig att knarka på ett bättre sätt”. Därav medicinering och sprututbyte.

Budskapet till missbrukarna är ofta numera att de inte kan bli drogfria, och att de får räkna med att fjättras till en livslång medicinering. Läkemedelsindustrin har lyckats sälja in idén att många missbrukare måste förses med narkotiska preparat livet ut. Numera är denna medicinering huvudinriktning av vården av opiatmissbrukare, även för en del ungdomar. Målet för samhällets missbruksvård måste vara drogfrihet!

Vad leder skademinskningspolitiken till?

  • Politiken innebär att man överger människan bakom missbruket och lämna denne i klorna på sitt beroende
  • Medikalisering, ersättningsdroger, sprututbyte sätter en boll i rullning och blir en snöplog för legaliseringskrav.
  • Sprututbyte leder ofta till krav på s.k. sprutrum där man hjälper missbrukaren att injicera –
  • Sprututbyte leder också ofta till krav på legala ersättningsdroger – varför ge sprutor till illegala droger?
  • Utdelning av ersättningsdroger leder ofta till utökad förskrivning till allt yngre människor
  • Ersättningsdrogerna blir nya gatudroger – det är vad som hänt i Sverige
  • Drogfri missbruksvård minskar drastiskt
  • Dödligheten ökar – detta började framför allt efter 2006 när LARO-programmen utvidgades.

Vi är eniga om att insatserna skall riktas mot missbruket, inte missbrukarna. Det måste betyda att  solidaritet med missbrukarna betyder att erbjuda drogfrihet – inte att bistå missbruket – då blir man möjliggörare av missbruk och samhället blir medberoende

Bryt med skademinskningspolitiken!.  Det finns en annan väg att gå än dagens politik och dagens dödstal är inte oundvikliga.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | 3 kommentarer

Skottlossningar i Sverige – Politisk plakatpolitik som svar

Nu skjuts allt oftare unga kriminella ihjäl av andra unga kriminella. Det är allvarligt och mycket måste göras. Då dyker olika politiker upp på scenen och bjuder över varandra i att försöka få det att se ut som om man tar frågan på allvar. Idag nappade statsminister Stefan Löfven på Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons utspel om att sätta in militär i kampen mot gängkriminaliteten. Man tar sig för pannan och får anledning att sätta fart på min blogg igen.

Som aktiv i arbetet med olika program för att påverka kriminella att överge sin livsstil kommer jag i kontakt med olika verksamheter som arbetar i de utsatta förorterna. De som vet hur problemet ser ut undrar nog vad militären skulle göra. I dessa förorter har en misslyckad integrationspolitik tillåtits verka under många år. Det har lett till segregerade förorter där många ungdomar lämnar skolan utan kunskaper eller betyg för att klara sig in på arbetsmarknaden. Kriminella nätverk har kunnat locka ungdomar in i livsstilen bland annat med att erbjuda pengar och tillhörighet.

Många av de aktivt kriminella unga vuxna har varit kända av myndigheterna i flera år och några av dem kunde ha omhändertagits av myndigheterna enligt Lagen om Vård av Unga för länge sedan. Nu är flera av dem döda, andra är beväpnade och skjuter andra.  Hur löser militären detta?

Många av skjutningarna handlar om narkotikapengar. Trots det har missbruket tillåtits öka och spridas, främst genom social nedrustning, mindre vård, utdelning av narkotika till narkomaner och passivitet. Jag har till och med stött på behandlingsverksamheter för just dessa kriminella som förbjudits att ta urinprover för att spara pengar. Hur löser militären detta?

De flesta inblandade i den senare tidens skjutningar är inte en del av en organiserad kriminalitet (som också finns och skall bekämpas). Detta är oorganiserad kriminalitet som drivs av kriminellt tänkande av hederstyp – de ursprungliga orsakerna till fiendskapen kan vara enkla oförätter – men närheten till vapen, låg impulskontroll och ett kriminellt tankesätt gör att man skjuter, ibland för struntsaker. Hur löser militären detta?

En del förslag från politiskt håll – att störa organiserad kriminalitet via kronofogden, skatteverket m.fl, är bra men påverkar dessa skjutande unga vuxna minimalt. Har våra politiker förstått hur läget är? Hur löser militären detta?

Om man verkligen vill göra något åt situationen, och inte bara låta tuff i valrörelsen, finns efter flera års försummelser, inga snabba, enkla lösningar. Vad vi behöver är bl.a.:

  • En storsatsning på utanförskapsområdena vad gäller skola och arbete.
  • En förändring av socialtjänstens arbetssätt och tolkning av LVU-lagen med ett tidigare ingripande när ungdomar far illa
  • En förändring av påföljdsystemet när ungdomar och vuxna döms för olika brott. Frivårdspåföljderna  (när man döms till vård inom socialtjänsten eller skyddstillsyn, (övervakning)  skall innehålla helt andra krav och större vårdinsatser än idag. Påföljderna skall komma omedelbart efter dom, inte långt senare som idag.
  • Förändring av lagen om vapeninnehav så att de som grips med vapen inte omedelbart släpps fria.
  • Ge de så kallade Sociala Insatsgrupperna (SIG) större mandat, egen budget och omfattande resurser för avhopparverksamhet – idag kan de nekas resurser för avhoppsplaceringar. SIGgrupperna över landet behöver nationella direktiv och vägledning.

Allt detta kräver stora resurser – för detta krävs att man t.ex. tar tillbaka de 100 miljarder per år som jobbskatteavdragen kostar

Att låta det pågå som nu kostar mer än vad insatserna kostar – om man tänker längre än till nästa mandatperiod

Hur löser militären detta?

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer

Överge inte missbrukarna!

I DN den 26 mars publicerade Joar Forsell från Liberala UngdomsFörbundet en artikel som önskade att vi skrotade den svenska restriktiva narkotikapolitiken och att vi överger drogfrihet som mål för missbrukarna. Hans artikel: http://www.dn.se/debatt/svensk-narkotikapolitik-ar-inhuman-och-misslyckad/

Nedanstående artikel publicerades som replik i DN idag 27 mars och läggs ut även här.

Överge inte missbrukarna  – Ge inte upp!

Till kören av politiker och journalister som vill montera ned den restriktiva svenska narkotikapolitiken sällar sig nu Joar Forsell, förbundsordförande i Liberala Ungdomsförbundet.

Han upprepar påståendet att den svenska linjen strider mot vad forskningen rekommenderar och att den förklarar de höga dödstalen för missbrukare i Sverige. För att kunna hävda det plockar han ut de resultat ur forskningen som stöder sina slutsatser och utelämnar resten. Några fakta som utelämnas kan behöva redovisas.

Dödstalen är höga i Sverige. Att jämföra med andra länder är dock svårt då alla samlar in data på olika sätt. Men dödstalen är höga av många skäl och finns av olika skäl både i restriktiva länder och i länder som genomfört Forsells önskade skademinskningspolitik såsom Norge och Kanada. Brittish Columbia i Kanada har genomfört det Forsell föreslår och där är narkotikadödligheten mycket högre än i Sverige.

Den ökande dödligheten kan förklaras med en omfattande nedrustning av vårdinsatserna och en ökad medikalisering av vården.  År 2006 underlättade myndigheterna för missbrukarna att få ersättningsdroger som metadon och bupronerfin av samhället. Då sköt dödligheten i höjden. Nu dör fler av dessa preparat än av heroinet de skulle ersätta.

Skademinskningspolitiken har bland annat innehållit sprututbyte, sprutrum där man får hjälp att injicera och legalisering av olika droger, främst cannabis.

Den enda svenska studien av sprutbyte visade inte på någon minskning av smittsamma sjukdomar som hepatit. Ytterst få av de som gick i programmet ville ha kontakt för fortsatt vård. Sprutrum har öppnats och stängts i olika städer. De verkar inrättas av politiska skäl i hopp om att få bort missbrukarna ur gatubilden. Vetenskapligt saknas stöd för att det hjälper.  Skall personalen rapportera missbrukare som har vårdnaden om barn eller hjälpa dem att injicera? I en studie i Oslo fann man att sprutrummet nådde 4 promille av alla injektioner under en dag i Oslo.  Bara sprutrummet i Köpenhamn kostar 38 miljoner kronor per år. Det kunde man få mycket vård för.

Legaliseringen av cannabis i Colorado har medfört ökat antal drogrelaterade dödstal i trafiken, överdoserade barn som fått i sig cannabisgodis och ökat antal besök på psykiatriska akutmottagningar.

Den svenska narkotikapolitiken behöver en upprustning och översyn. Det behövs en omarbetning av nuvarande riktlinjer så att missbruksvården återfår sin huvudinriktning på drogfrihet. Det behövs en satsning på vård och behandling. Vi ska inte överge missbrukarna och lämna dem i händerna på en aggressiv läkemedelsindustri och en kriminell värld som båda hänsynslöst utnyttjar beroende människor.  De som blir beroende rekryteras bland alla så kallade rekreationsmissbrukare. Bakom skademinskningspolitiken döljer sig en likgiltighet för människor och en obehaglig människosyn. Det finns en annan lösning på problemet än uppgivenhet.

Gunnar Bergström, alkohol och drogterapeut.

Källor: http://miun.diva-portal.org/smash/get/diva2:1606/FULLTEXT01.pdf (Om sprututbyte)

http://www.accentmagasin.se/politik/7-myter-om-­cannabis-och-­legalisering/

Narkotikafrågan 1/2017 (om Kanada)

Publicerat i Kriminalitet | 22 kommentarer

Ministern tar mot upprop om rätten till drogfri vård

Den 13 mars uppvaktades sjukvårdsminister Gabriel Wikström om den missbruksvårdsvård i Sverige som tappat sitt fokus på att människor ska få en chans att bli drogfria. Ett upprop om detta, med krav på nya direktiv till socialstyrelsen, en höjning av åldern för de som medicineras och ett stöd till kommunerna för behandling.  

De uppvaktande deltagarna överlämnade uppropet och gav sin syn på hur den nuvarande medicinska inriktningen på missbruksvården trängt undan den drogfria behandlingen och försvårat för människor att få ett drogfritt och värdigt liv.

Ministern fick höra några typiska berättelser ur verkligheten och möta några livsöden, bl.a Germaine och Sara Woldu, som berättade om hur de mötte misstro från beroendevården och avråddes från att bli drogfria. 

Det som reglerar inriktningen på vården är socialstyrelsens råd. Ministern lovade att tala med socialstyrelsen och efterhöra deras syn på det som framförts

Som avslutning överlämnades en bok i ämnet och uppropet.

Deltagande vid uppvaktningen:

Nina Eriksson. LPverksamheten

Per Johansson, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle RNS

Ali Reunanen, KRIS (Kriminellas Revansch i Samhälllet)

Germaine Woldu, KRIS

Sara Woldu, KRIS

Lena Larsson, Anhöriga Mot Droger (AMD)

Gunnar Bergström, Pedagogkonsult

Ytterligare undertecknare av uppropet är Alfagruppen, Korpbergets behandlingshem, IOGT-NTO och Blåbandet


AHF_4707
Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Rätt till drogfrihet för våra missbrukare!

Ett upprop har skrivits under av 9 olika verksamheter inom missbruksområdet (föreningar, behandlingshem m.m.) . Detta upprop kommer nu att publiceras i föreningarnas forum. Senare kommer vi att uppvakta regeringen om detta.

Sprid gärna!

Upprop
Rätt till drogfrihet för våra missbrukare!

Sedan flera år tillbaka dör allt fler av våra missbrukare en för tidig död i överdoser och i andra narkotikarelaterade dödsorsaker. Dödstalen har stigit påtagligt framför allt efter år 2006 då utdelningen av ersättningsdroger för heroin, d.v.s. metadon och buprenorfin lättade på reglerna. Idag dör fler av dessa medel än av heroin.

Den utveckling av situationen för våra missbrukare som vi iakttagit de senaste åren är inte acceptabel men inte heller oundviklig. Den går att påverka med politiska beslut och av denna orsak tar organisationerna bakom detta upprop till orda för att höja våra röster för en förändring.

Den höga dödligheten hos missbrukarna har flera orsaker. Förutom den frikostiga förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel finns också en omfattande social nedrustning som en förklaring. Missbrukare nekas ofta vård idag, och den vård de erbjuds motsvarar inte deras problembild. Tunga missbrukare utan socialt skyddsnät, och med en mångårig historia av utanförskap, erbjuds i bästa fall öppen vård. Ofta klarar de inte av det och då döms de ut som hopplösa fall och överförs den till den växande medicinska delen av vården där missbrukarna parkeras i ersättningsprogram (s.k. LARO) där de, oftast för hela livet, underhålls med droger som samhället förser dem med.

Bakom detta ligger bland annat en myt som spridits om att behandling inte fungerar. Hela vården av missbruk, som är ett socialt, psykologiskt, andligt, mentalt, kognitivt och medicinskt problem har idag fått en medicinsk slagsida. Allt fler missbrukare erbjuds inte längre en vård som är drogfri och samhället har idag i praktiken övergett målet att missbruksvården i första hand skall sträva mot drogfrihet.

De program som idag förskriver ersättningsdroger har blivit många och växt bortom all kontroll. Drogerna som skrivs ut försäljs vidare, blandas med andra droger och utgör också ett hinder för att söka drogfri vård. Många som söker drogfri vård avråds eller nekas det.

Åldersgränserna för dessa åtgärder har också sänkts så att de gäller ända ner till 18 år. Hur många allvarliga behandlingsförsök har gjorts med en 18-årig missbrukare som motiverar att man ställer in denne på livslång medicinering?

Bakom denna utveckling står en människosyn som vi inte ställer oss bakom. I denna människosyn finns hopplösa fall och människor behandlas utifrån krasst ekonomiskt kortsiktiga perspektiv. Vi kräver:

  1. Direktiven för svensk missbruksvård skall omarbetas så att de tydligt uttalar att målet för all missbruksvård är drogfrihet
  2. Socialstyrelsens kommande åtgärdsplan om missbruksvården måste innehålla en omarbetning av nuvarande läkemedelsförskrivning så att den skärps och begränsas. Åldersgränserna skall återföras till 20 år. Detta gäller även sprututbytesprogrammen.

3. Förslag utarbetas om hur staten kan bistå kommunerna med ekonomiska förutsättningar för en missbruksvård värd namnet och som är lika för alla i hela landet.

29/11 2016

LP-verksamheten
G & K Pedagogkonsult Gunnar Bergström

IOGT-NTO

KRIS (Kriminellas Revansch i Samhället)
RNS (Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle) Blå Bandet Sveriges Blåbandsförbund
AMD (Anhöriga mot Droger)
Korpbergets Behandlingscenter

Alfagruppen

Publicerat i Kriminalitet | 1 kommentar

Recension Vad ska man tro?

Boken om konspirationsteorier och pseudovetenskap – Vad ska man tro? – recenseras ni nättidningen Kulturen.

 

Läs här: Recension

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Knarkarna dör, Linton ger upp

En debatt om svenska narkotikapolitik blossade upp i DN och, i viss mån, i Aftonbladet med utgångspunkt i 2 bokrecensioner av en bok av Johann Hari. I DN hävdade Linton att drogberoende inte beror på preparaten i sig,  att vissa droger inte kidnappar hjärnan och kan gärna legaliseras. I AB hävdade Carl-Michael Edenborg ungefär samma saker under den märkliga rubriken ”Knarkarna vann” (????)  och anklagade Sverige för att vara en dödsfabrik för missbrukare och de som försvarat Sveriges politik för ”satans mördare”.

Linton ursprungliga artikel finner du här: Linton DN 17/4. Edenborgs artikel finns här: AB 22/4

Jag fick in ett förkortat svar till Linton i DN. Det svaret kan ni läsa här: DN 22/4

På detta replikerade Linton den 3 maj. Det kan ni läsa här: DN 3 maj

Aftonbladet tog inte in några inlägg eftersom man inte tar in debatt om bokrecensioner på kultursidan och debattsidan inte tar in inlägg kring kultursidans artiklar. Dagens Nyheter tog in min replik men när Linton i sin andra replik 3 maj svarade med osakligheter  (se nedan) skickade jag in en ny kort replik som varken tagits in eller refuserats. Det kommer inget svar från DN. Så jag publicerar den här – i något omarbetad form än det som skickades till DN.

Knarkarna dör, Linton ger upp.

Mina invändningar mot dagens alltmer uppgivna drogpolitik och mot Magnus Lintons inlägg i DN 17/4 får Linton att bemöta mig, huvudsakligen med argument av typen ”guilt by association”, d.v.s. att om man saknar argument kan man försöka smutskasta motståndaren med annat, i mitt fall mitt 38 år gamla stöd till Pol Pot som jag övergav för 37 år sedan.  Om detta, och vad jag gjort i frågan sedan dess, kan ni bl.a läsa om här (min egen sida):  Kambodja.   Ni kan också läsa om detta att ha fel och rätta till det så gott det går här (en artikel från DNs Jens Liljestrand 98 2012).  DN artikel om Kambodja och att ha fel .

Vilket värde argumenten om en 38 år gammal ståndpunkt om Pol Pot har i en debatt om dagens missbruksvård får läsaren avgöra.

Lintons enda sakargument är påståendet att jag missförstår en norsk studie som inte ger samma positiva bild av läkemedelsbehandling (Laro) som andra studier. Jag ska ha missat att Larogruppen var mer belastad från början. Forskargruppen hade förstås tänkt på det problemet och skriver så här

 Imidlertid var situasjonen i 1998 slik at det var de mest belastede misbrukerne som ble prioritert først som pasienter i LAR, og de utgjorde dermed en meget selektert gruppe som sannsynligvis var lite representativ for de heroinmisbrukerne som siden skulle bli LAR-pasienter. Kohorten fra 1998 ble imidlertid fulgt videre med fire nye oppfølgingsundersøkelser i løpet av en tiårs periode og dermed ble det mulig å beskrive hvem som i løpet av observasjonstiden søkte seg inn som nye pasienter i LAR fra Østlandsområdet, samt å sammenligne disse nye LAR-brukerne med andre missbrukere i samme tidsperiode. (Nordic studies on alcohol and drugs, vol 32 2015).

 

I klartext på svenska:  (LAR = subutex och metadonklienter. LARO på svenska):

Man tog alltså hänsyn till att första gruppen var mer belastad och kompletterade med fyra ytterligare ”normalbelastade” grupper för att göra jämförelser möjliga och sammantaget gav inte studien stöd för att Laro är en framgång.

Linton undviker konsekvent problemet att dödsfallen i Larogruppen i Sverige är dubbelt så stor som av heroin orsakade dödsfall. Sen uppfattar Linton inte att jag ser positivt på delar av vad Portugal gjort i frågan. Jag har föreslagit, och med namninsamling uppvaktat sjukvårdsminister Wikström med kravet att  en kommission tillsätts för att se vad Sverige kan lära och göra i Portugals anda, men med bättre vård än i Portugal. Där har man styrt över resurserna från kriminalvård till missbruksvård – utmärkt!

Vad vi är oense om är hans uppgivna syn på missbruksbehandling och att han vill överge huvudmålet drogfrihet. Han har fallit för myten om att drogfri vård inte fungerar och vill som slutsats överge missbrukarna.

Gunnar Bergström

 

 

Publicerat i Kriminalitet | 7 kommentarer

En vänster i konspirationsteoriernas träsk

I Flamman den 17 mars publicerades en konspiratorisk artikel om Zika.viruset. Jag skickade in ett svar som publicerades starkt förkortat 1 april. Den fullständiga artikeln publiceras nu här

En medicinsk konspirationsteori

Efter att det senaste året ha följt och studerat konspirationsteorier av olika slag har jag fascinerats av vad människor okritiskt kan tro på – till exempel att vi besprutas dagligen från luften av ett hemligt program som involverar tusentals flygplan (”chemtrails”), att Parisattackerna aldrig ägt rum, att en judisk världskonspiration planerar att ta över världen (”Illuminati”) och att även vaccinationer mot sjukdomar ska undvikas och att en konspiration ligger bakom sjukdomar som Ebola, HIV och nu senast Zikaviruset.

En överväldigande del av konspirationsteoretikerna har en högerextrem inriktning och ofta ett rasistiskt inslag – särskilt  mot judar. Man pekar inte ut klassamhället som skyldigt utan enskilda individer. Det finns ett starkt antidemokratiskt inslag i konspirationsvärlden och ett sätt att tänka som går ut på att bevis inte behövs, utan att det räcker med vad man tror eller vill tro. Man vill gärna få sina förutfattade meningar bekräftade.

Jag kan bedrövat konstatera att även inom vänstern florerar sådana vanföreställningar och de sprids t.ex. av Dick Emanuelsson i Flamman den 17 mars. I denna artikel förmedlas rykten, antaganden och falska uppgifter om Zika-viruset.

Tidigare har USA anklagats för både HIV-viruset och Ebolaviruset.  För den som är kritisk till USA kan det vara lätt att snabbt köpa sådan förklaringar som passar den världsbild man har. Men det gör de inte sanna. Hiv tog sig från apa till människa på 30-talet och Ebola troligen från fladdermus till människa. I konspirationens värld har de skapats för att utplåna människor, kontrollera folket, skapa ursäkt för invasion och att president Obama ville sprida ebola i USA för att göra landet mer ”hemlikt” för honom.

All denna ryktesspridning om vaccinationer och sjukdomar skapar rädsla och oro och minskar befolkningens vilja att skydda sig och kostar många liv och mycket lidande.

Fakta om Zika

Viruset identifierades 1947 i Uganda och olika epidemier har sedan blossat upp på olika håll. Det var först när man kunde koppla det till Guillain-Barré syndrome i Polynesien 2013 som man förstod hur farligt viruset kunde vara. Senare började man se ett samband med mikrocefali – att barn föds med en missbildning av hjärnan.  Vad påstår nu konspirationsteoretikerna och Emanuelsson? Det bör nämnas att Emanuelsson använder samma försåtliga teknik som många konspirationsteoretiker – han påstår inte utan antyder. Han säger att det ”kan vara” på ett sätt, sedan går artikeln vidare i en konspiratoriska anda där det som ”kan” vara sant alltmer omvandlas till en sanning. Han säger inte heller runt ut att vaccinationer är av ondo. Men det han antyder om Zikaviruset och de rykten han sprider ingår i en större sörja av ovetenskapliga konspirationsteorier om olika sjukdomar.

Olika påståenden

Påstående: Sambandet mellan Zika och mikrocefali är inte fastslaget. Världshälsoorganisationens råd om myggbekämpning kan vara obefogade.

Fakta: Sambandet mellan Zika och sjukdomarna är ännu inte helt vetenskapligt tvärsäkra. Men det finns starka skäl att arbeta utifrån den hypotesen. Eftersom sjukdomarna är så allvarliga måste man ta det säkra för det osäkra. Så här säger WHOs Bruce Aylward: ”I detta läge anses viruset skyldigt till dess oskuld är bevisad”. (New York Times 16/2-16). Det handlar om att rädda tusentals liv.

 Påstående: Zika-viruset har (eller kan ha) orsakats av ett projekt då man släppte ut genmodifierade myggor av arten Aedes aegypti för att reducera eller utplåna den myggan  som sprider många sjukdomar. Nu hävdar man att Zikaepidemin kan ha med detta att göra.

Fakta: Utbrotten av mikrocefali kom långt från utsläppen av myggor. Det största utsläppet var i Piracicaba, 270 mil från Recife där mikrocefali var vanligast. De modifierade myggorna har också släppts ut på Kaymanöarna, i Malaysia och Panama utan problem. Dessa myggor flyger mindre än 1,5 km under sin livstid och de som släpptes var enbart hannar som inte biter människor.

 Påstående: Rockefellerstiftelsen har patenterat Zikaviruset. Syftets är hos Emanuelson oklart antyds vara att tjäna pengar – andra säger att det är för att döda människor. (Att minska jordens befolkning sägs ingå i Illuminatis plan och en av de ledande påstås vara Bill Gates. Om man vill döda jordens befolkning var Zikaviruset en klen idé. Det finns potentare virus)

Fakta: Nästan alla virus finns att beställa från ATCC, en global bank för virus m.m. De som kan beställa är certifierade laboratorier för forskning. När patent söks är det för att hindra okontrollerad spridning av farliga bakterier och virus. Det finns dock inga patent på Zika, men Jose Cardals, som var forskare och en period arbetade åt Rockefellerstiftelsen, deponerade sitt isolerade virus hos ATCC. Om någon vill använda viruset illvilligt krävs det att de behövde infektera sig själva eller andra för att myggorna skulle dugliga bärare av viruset. När myggorna fann tillräckligt med viruset i detta blod skulle de släppas ut för att frigöra en sjukdom som man då trodde var ganska harmlös. I vilket syfte?

 Påstående: Emanuelsson (och många andra) antyder att biverkningar av tripplevaccinet Tdap, som skyddar mot kikhosta, stelkramp och difteri, skulle kunna vara en orsak till utbrotten av mikrocefali.

Fakta: Olika varianter av trippelvaccinering förekommer i massor av länder utan en ökning av mikrocefali. Trippelvaccinet ges i slutet av graviditeten långt efter att hjärnskadorna av Zika redan uppstått.

Rädda den medicinska forskningen från konspirationsteorier

Inom konspirationsrörelsen finns, liksom i religiösa grupper och hos antroposofer, ett djupt rotat motstånd mot vaccinationer och konspiratoriska ideér om sjukdomar. Alla dessa vanföreställningar har kostat mycket liv och orsakat mycket lidande, till exempel i Sydafrika där förre presidenten Mbeki trodde på dessa idéer när det gällde HIV. En beräkning har gjorts som visar att bara den konspirationsidéen kostade 343000 sydafrikanska liv. (Goldacre, 2009, Bad science.)

Ibland säger man sig vara mot vaccinering för att det sägs skada mer än de hjälper, ibland för att de påstås vara en del av ett utrotningsprogram för människor eller ett kontrollprogram av människor. Denna kamp mot vaccinationer har bl.a. lett till spridandet av ryktet att mässlingsvaccin kan orsaka autism. Detta har visat sig vara falskt och läkaren som spred uppgiften förlorade sin legitimation. Men det sprids än och har inneburit att vaccinationsgraden på vissa platser sjunkit så lågt att befolkningens skydd har minskat . Det har kostat många livet och orsakat onödigt lidande.

Vaccinationer är, liksom alla andra medicinska åtgärder, inte utan biverkningar. Senast visade de olyckliga bieffekterna av vaccinationer mot svininfluensa detta. Men nyttan av vaccination överstiger vida bieffekterna. Vaccination är en av medicinens största framgångar. Innan man vaccinerade rapporterades till exempel bara i USA 200.000 fall av difteri, lika många av kikhosta och hundratals av stelkramp. Efter vaccineringen sjönk difteri och stelkrampsfallen med 99 % och kikhosta med 80 %.

Risken är att människor börjar tro på dessa konspirationsteorier och strunta i myndigheternas råd om hur Zika ska bekämpas liksom man gjort vad gäller vaccinationer.

Rädda vänstern från konspirationsteorier

En politiskt trovärdig och effektiv vänster måste bygga på sin analys på fakta och på verkligheten. Konspirationsteorier som uttalar anklagelser mot traditionella fiender som USA, bankväsendet, läkemedelsindustrin m.fl. kan vara lockande. Ibland är påståendena dessutom korrekta. Det var t.ex. sant att USA genom NSA övervakar oss alla, vilket Edward Snowden visat. Men varje påstående måste undersökas med normalt vetenskapligt tänkande och inte anammas okritiskt. Mycket av tankegodset inom konspirationsrörelsen är  högerextremt och det är ett sällskap vänstern inte hör hemma i.

Gunnar Bergström

 

P.S. Läs gärna mer: Ni kan beställa boken ”Vad ska man tro? – om konspirationsteorier och pseudovetenskap här: http://www.pedagogkonsult.se/rapidcart/index.html

Mer läsning: http://www.verklighetskontakt.se

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar