Nu får socialminister Lena Hallengren ett brev och en bok, liksom politikerna i socialutskottet

När socialministern och socialutskottets politiker öppnar posten i veckan får de ett brev och en bok i sin hand. Just nu handlar det mesta om Corona, men andra politiska frågor försvinner inte. Narkotikapolitiken ska utredas och utvärderas. Det är i den frågan så att hur man frågar avgör vad man får för svar. Och det beror också på vem man frågar.

I kuvertet ligger ett följebrev och boken Narkotikapolitik på Villovägar. Här kan du läsa samma brev. Några rader kan du känna igen från tidigare inlägg – varför uppfinna hjulet igen?

Narkotikapolitik på villovägar

Detta brev, med bifogad bok, skickas till politiker och beslutsfattare som engagerat sig i narkotikapolitiken och vill vara ett bidrag med ett kunskapsunderlag inför kommande översyn av narkotikapolitiken. Brevet och boken kommer från Gunnar Bergström, som arbetat med missbruksvård sedan 1974.  Kontaktuppgifter finns i slutet av brevet och jag har gärna kontakt med den som är intresserad för fortsatta samtal, via nätet eller personligen (med anpassning till smittskyddsregler)

Narkotikadödligheten

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Socialutskottet och Folkhälsomyndigheten begär nu av regeringen en översyn av Sveriges narkotikapolitik. Oenigheten kring var problemet ligger kvarstår. Det har blivit tydligt i frågan om ”avkriminalisering” av missbruket. Det finns de som hävdar att kriminaliseringen av narkotika för eget bruk kan ligga bakom höga dödstal.  Fakta talar mot detta. Folkhälsomyndigheten har även önskat att man utreder inrättande av det som brukar kallas ”injektionsrum” där missbrukare får hjälp att inta sina droger. Även där finns forskning som talar mot detta. Mer om detta finns i bifogad skrift. Detta brev och medföljande skrift vill visa på en alternativ bild till den som kommit att dominera i media de senaste åren.

Avkriminalisering eller legalisering?

Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats. 

Andra länder

Portugal har ofta framhållits som föredöme för de som talat om avkriminalisering, men man har inte alltid klargjort att man där inte legaliserat narkotikan och inte heller undanröjt  samhällets reaktioner på innehav.  Portugal har låga dödstal men nu har missbruket tyvärr ökat och dödstalen stiger igen. I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande den omfattande dödligheten där visar inte på att avkriminalisering har någon verkan.  I Estland avkriminaliserade man användning året efter Portugal. Estland har nu Europas högsta narkotikadödlighet. Att resultatet av liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet.  

Dödstalen i Sverige har en annan orsak än kriminaliseringen

År 2006 sker i Sverige en dramatisk ökning av dödsfallen i missbruk. Detta kan inte bero på den svenska narkotikapolitiken, som då varit gällande i närmare 30 år. Det som skedde var att reglerna för förskrivning av ersättningsdroger till heroinmissbrukare ändrades i liberalare riktning. Antalet personer som fick metadon och buprenorfin (LARO) ökade rejält. Dödssiffrorna går alltså 2006 upp när förskrivningen av ersättningsdroger utökas, och inte på grund av den svenska narkotikapolitiken som varit densamma sedan länge. Sett över flera år har det faktiskt varit så att det är fler som avlidit i överdoser av LARO-preparat än av heroin. 

I British Columbia i Kanada har alla skademinskningsåtgärderna som efterfrågas i Sverige införts, inklusive injektionsrum. Resultatet är en förskräckande dödlighet bland missbrukarna, högre än i Sverige.

Narkotikalagstiftning

För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att, när vi nu i Sverige tillsätter en utvärdering, så lägger vi om politik. Det skulle kunna innebära att

Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård.

Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri. Detta kan kallas avkriminalisering om man vill – det viktiga är inte vad det heter  utan att de som är beroendesjuka får vård. Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.

Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården på grund av mer omfattande försäljning av droger. 

Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård

Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

Missbruksvården måste bygga på tanken att alla människor har rätt till och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.

Den drogfria missbruksvården, som alltså bör vara ryggraden i vården, ska erbjuda insatser för den som söker hjälp. Så är det inte alltid idag. Många får också avslag om de misslyckats med en behandling. Så behandlar man inte människor med andra sjukdomar. Av detta skäl behöver missbruksvården delvis finansieras av staten.  Så sker i Norge och så skedde i Sverige tidigare genom statsbidrag. Staten kan tillskjuta medel för kommunerna så att en kommun inte tvingas avstå en nödvändig behandling av ekonomiska skäl. 

Tonläget har varit högt i narkotikadebatten, bland annat för att det bokstavligen handlar om liv och död i många fall. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan.  Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Jag hävdar att en del av de förslag som kommer från ”skademinskarna” innebär att de överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

Gunnar Bergström  

Här kan du beställa boken politikerna fått_:

BOKBESTÄLLNING

Publicerat i Kriminalitet | Märkt , | Lämna en kommentar

Denna text finns publicerad i Flamman 17/2020 i förkortad form.

Vad ska hända efter Coronaepidemin?

Nu samlas alla goda krafter för att möta en epidemi som när detta skrivs, tagit livet av över 100000 människor. Åtgärderna kommer att kosta enorma summor och ska betalas av i många år efteråt. Många hoppas att den kraftsamling vi ser nu, och den solidaritet som uppvisas i svåra tider, ska leva kvar efter krisen.

I DN 14/4 hoppas Lena Andersson på motsatsen. Hon hyllar i stället en återgång till individualismen:

”Kampen mot faran, inklusive faran i att alla inte äger lika mycket, kan aldrig på ett fruktbart sätt göras till samhällets mening eftersom det individuella livet då berövas sin mening.”

Det har sagts, med rätta, att den nuvarande krisen gör nästan alla till socialister. Nu ropar även borgerliga partier på statligt ingripande och statligt stöd. Nu har också förre chefen för svenskt Näringsliv Leif Östling fått svar på sin fråga ”Vad fan får jag för pengarna?”

Marknadsekonomiska lösningar fungerar inte vid en kris som denna. Tydligast har det visat sig i bristen på beredskap att tillhandahålla mediciner och sjukvårdsutrustning, vilket den tidigare borgerliga regeringen förväntade sig skulle lösas av marknaden. Extra paradoxalt blir det i USA, kapitalismens högborg. En republikansk senator, svuren motståndare till offentligt finansierad sjukvård, erkände att de åtgärder som man tvingats till har fört situationen till ett läge som han liknar vid ”Danmark” – ett skräckexempel för en marknadsliberal som tror att offentlig sjukvård är lika med kommunism. 

Men i Lena Anderssons värld illustrerar det som hänt socialismens problem:

”Att nöden sägs göra alla till socialister illustrerar så gott som något socialismens inneboende problem. Att de koldioxidgynnsamma beteendeförändringarna är knutna till reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning säger oss också något.”

Är det alltså så att vi ska återgå till det gamla vanliga när krisen är över? Och måste en god miljöpolitik leda till misär?

Solidaritet i framtiden?

Vi samlas nu för att möta ett hot. Och det är nödvändigt eftersom det är en epidemi som annars riskerar att slå ut sjukvården i både rika och fattiga länder. Men vi har redan sett att inte ens detta virus drabbar lika. Liksom andra sjukdomar och sociala missförhållanden drabbar det de redan utsatta. Det syns i statistiken över smittade,  både i Sverige och USA. 

Tuberkulos, mässling, diarréer, malaria, hunger och fattigdom dödar många fler än Covid 19 varje år. Vi är trots det tvungna just nu att stoppa Covid 19 eftersom viruset slår till med full kraft överallt samtidigt och eftersom bot saknas.

Men det är ändå nödvändigt  att fundera över varför det inte tidigare skett någon som helst liknande kraftsamling mot alla dessa andra dödliga sjukdomar och missförhållanden. Svaret blir att marknadsekonomin (d.v.s. kapitalismen) inte  sett det som nödvändigt eller lönsamt. De stora resurserna för att lösa problemen finns i den rika västvärlden, vars styrande skikt är ointresserad av detta så länge man inte drabbas själv.

Om förnuft och solidaritet får styra så återgår vi inte till en tro på att marknaden kan lösa driften av samhällsnödvändiga verksamheter. Vi accepterar att betala höjda skatter om det krävs för en nödvändig samhällsservice, bland annat vård skola och omsorg. 

Man kan också hoppas att vardagssolidariteten mellan människor som visat sig i dessa tider kan bevaras. 

En återgång till en fungerande ekonomi, när skadeskjutna företag ska byggas upp igen, måste ta hänsyn till miljön och ett hållbart samhälle. Man kan till exempel inte lägga ned all flygverksamhet på en gång, men man  kan passa på att bygga upp något som är mer hållbart än det vi hade, och sätta upp en plan för ett långsiktigt avvecklande av det mesta av inrikesflyget.

De koldioxidförbättringar som nedsläckningen av samhället oavsiktligt medfört kan vi uppnå genom ett metodiskt miljöarbete. Det behöver inte leda till det som Lena Andersson pekar på: 

”reseförbud, massuppsägningar, hotande ekonomisk misär och standardsänkning”

Men det ska sägas att en hållbar miljöpolitik kommer att kräva förändringar. Det kommer inte att gå att årligen semesterpendla till Thailand. Vi kommer att behöva göra förändringar – i solidaritet. Den individualismens lov som Lena Andersson prisar kommer inte att kunna lösa våra utmaningar. Det räcker inte med att enstaka individer fattar kloka ekologiska beslut. Det kommer att krävas kollektiva åtgärder.

Vi behöver en försiktig utopi

Lena Andersson varnar för alla kollektiva och gemensamma lösningar:

Alla strävar mot detta mål i endräkt. Allas mentala kraft upptas av en enda sak. Ingen differentiering finns utom med avseende på den grupp som är samhällets räddare. Det följer mönstret från alla totalitära samhällen.

Hennes varning är inte helt obefogad.  En del utopier har lett till totalitära samhällen.. Människor har ibland ställt upp orealistiska utopier som mål och resultaten har oftast blivit förfärliga. Dessa ohyggligheter har vi bevittnat i historien många gånger: Stalins Sovjet, Hoxhas Albanien, Maos Kina, Kim Il Sungs Nordkorea och Pol Pots Kambodja. Betyder det att vi ska överge alla målbilder om ett jämlikare och rättvisare samhälle än det vi har?

Vi behöver något att sträva mot som ger oss hopp och en drivkraft framåt.  Utan den drivkraften dör vi själsligen. Statsvetaren Leif Lewin uttrycker det väl:

”Många förbättringar och uppfinningar har faktiskt en gång börjat just som utopier……. .. Utopierna återkommer lika regelbundet i mänsklighetens historia som de blommande körsbärsträden, som slår ut varje år. Och fredsutopierna leder ibland till resultat. Cynismen, däremot, förblindar. Den hindrar oss från att se att människor i vissa avseenden och på vissa platser faktiskt har lyckats göra världen en smula bättre” (DN 22/7 2019),

Det kanske är så som Ronny Ambjörnson säger i Dagens Nyheter (12/4 2020) att utopier behövs, men att utopister som fått makt kan bli farliga. Det betyder att vi får sluta skapa omfattande utopier om det perfekta samhället och bygga in hinder för diktatur i målbilden. I begreppet demokrati,  som behöver vara en del av vår målbild,  ingår alla människors lika värde, yttrande och åsiktsfrihet och att staten är en rättsstat med boskillnad mellan dömande makt och regeringsmakten.

En tänkbar målbild att uppnå tillsammans.

  • Ett klimatvänligt samhälle som tar hänsyn till vad planeten klarar. Detta bör genomsyra alla beslut på alla nivåer och skulle innebära stora förändringar jämfört med dagens samhälle. Det innebär en omställning till väsentligt utökad kollektivtrafik, en begränsning av rätten att flyga, ett förbud mot fossila bränslen, en köttskatt och över huvud taget kollektiva generella beslut som gäller alla, inte bara privata insatser mot klimathotet.
  • Ett medvetet arbete mot klassorättvisor. Alla beslut tas med ökad jämlikhet som mål.
  • En välfärd utan vinstintressen. En generell välfärd betald genom skattsedeln och där vårdbehovet avgör och inte plånboken
  • En sammanhållen skola utan religiösa inslag och utan vinstintresse. Det finns inga kristna eller muslimska barn, det finns bara barn till religiösa föräldrar. Det är ett värde att barn från alla slags bakgrunder möts i samma klass.
  • Infrastrukturen som järnvägar och vägar ägs gemensamt. Verksamheter som är så stora att de är centrala för hela landets ekonomi måste ägas av samhället och underställas demokratiskt styre och kontroll.  

Är detta en beskrivning av ett socialistiskt samhälle? Det beror på vem som definierar socialism.  När vänsterpartiledaren Jonas Sjöstedt i utfrågningen inför valet 2018 fick frågan om det finns ett socialistiskt samhälle som varit lyckat hänvisade han inte till det gamla vänsterpartiets modellsamhällen såsom Sovjetunionen,  utan till det gamla Folkhemssverige. Det kan sägas vara en blygsam vision. Vi kanske kan åstadkomma mera. Men det är en vision som inte leder till diktatur.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Om Corona, livets faror och tvärsäkerhet

I dessa Coronatider fylls mina sociala medier, och förstås även andra vanliga nyhetsmedier, med en ström av nyheter, tankar, förslag och osäkerhet kring hur man bör förhålla sig till det som händer.

De högerextrema framgångarna de senaste åren och framväxten av intolerans och rasism även i Sverige utmanar den som ändå vill tro att samhället på lång sikt går mot det bättre. Nu utmanas samhället av en virusepidemi som sätter den politiska ledningen på prov. Inom högerextrema kretsar har man försökt vifta undan hotet från Coronaviruset. Brasiliens president Bolsonaro kallade hotet en ”fantasi” och USAs president förklarade för en vecka sedan att det var som en vanlig influensa men inte särskilt dödligt.  Det visste han på grund av sin särskilda begåvning. Båda dessa herrar har sedan fått epidemin rakt i sitt knä. Men de är inte kompetenta att handskas med krisen. 

Är oron för Corona överdriven?

Jag möter i Facebookflödet många som tycker att reaktionen på Corona är överdriven. Andra vill slå på stora larmet och vill därför också ha drastiska åtgärder, även sådana som det inte finns anledning att tro att de hjälper.

Konsten är att vara lagom bekymrad. Jag mötte igår en person som uttryckte sig så här: ”Det här kommer att kosta ett hack i bruttonationalprodukten i år. Om några månader har epidemin nått sin kulmen och de flesta blir inte särskilt sjuka. De som dör är gamla och skröpliga och skulle dött snart ändå”.

Jag ryste när jag hörde detta. Är vi över 60 försumbara? Själv tillhör jag riskgruppen, både genom ålder (69) och sjukdom (diabetes). Jag har  troligen, utan Corona, cirka 10 år kvar på jorden. Och jag känner mig inte färdig än, det är en del kvar att göra.  Så jag försöker ta eget ansvar, undviker en del situationer, tvättar händerna och planerar om mitt liv. Men jag är beroende av att andra, som själva inte blir så sjuka, tar ansvar och. så gott de kan, undviker att sprida smittan. Dödligheten i min riskgrupp tycks variera mellan 5 och 8 %. Det är inte lätt att bara avfärda. Och jag har mött avfärdanden i sociala media.

De som avfärdar hela frågan som överdriven och de som agerar alarmister och har egna lösningar hjälper oss inte att lösa situationen

Utmaningen att behålla hoppet i en bekymmersam tid

Det som fått mig att skriva ned dessa tankar är främst de tvärsäkra uttalanden som görs av människor om hur epidemin bäst ska bekämpas utan att de har någon som helst utbildning i epidemibekämpning. Men det första man behöver säga att detta inte är enkla frågor. Var går gränsen mellan vad som ska överlåtas åt experterna och vad som är politiska beslut? 

Oro är befogad, alarmism och hysteri skapar nya problem

Att stänga länder, införa reseförbud och mötesförbud är politiska beslut – men de behöver grunda sig på fakta

Nu cirkulerar alla möjliga förslag om åtgärder på nätet. Jag har, som många andra, fått ”råd” från påstått kinesiska ”läkare” och sprids okritiskt vidare. Minsta källkritik skulle stoppat denna spridning tidigt, till exempel påstods viruset dö vid cirka 27 grader. Hur skulle det vara möjligt då det sprids i kroppen som har 37 grader?

Den kinesiska regeringen passar nu också på att försöka bättra på sin allmänna image genom att rekommendera helt verkningslösa örtmediciner mot Corona.

Vad är det då de som slår larm man vill? Och är kraven rimliga? Det är inte enkelt att orientera sig här eftersom alla experter inte alltid gör samma bedömning av läget eller vad som är effektivt. Men det vore ju konstigt om regeringen gick in och plötsligt blev smittskyddsexperter. I huvudsak måste man följa vad de som är kunniga rekommenderar.  

Den första frågan handlar om provtagning. Kina har kritiserat Sverige för att inte längre ha aktiv generell provtagning utan bara av riskgrupper. Denna kritik kommer från ett land som mörkade epidemin i en månad och sedan skickade polisen på läkare som slog larm om sjukdomen. Detta är bara politik, och förmodligen en hämnd för Sveriges agerande för Gui Minhai. Man behöver inte hjälpa Kina med att sprida detta.De flesta experter hävdar nu att smittspridningen i flera länder i Europa har gått så långt att allmän provtagning och smittspårning är verkningslös och omöjlig.  Det kan ha varit ett misstag att inte sätta alla hemvändande från riskområden i karantän, men det tåget har gått nu. När insatsen i efterhand kommer att utvärderas kan man försöka bedöma vad som var rätt. 

Nu föreslår alla olika grader av social isolering, d.v.s. att vi undviker folksamlingar, arbetar hemma om det går och undviker resor. Men så kommer vi till reseförbuden och stängda gränser. Där verkar de flesta kunniga inom området vara eniga om att detta nu är verkningslöst. Smittspridningen finns inom länderna. Smittspridning finns i både Danmark och Norge (troligen mer än i Sverige) och om någon korsar en gräns saknar betydelse nu. Men det kan verka handlingskraftigt – och det är av den orsaken vi ser åtgärderna i Danmark, USA med flera länder. Det är inte vetenskap utan politik. Till och med den ansvarige smittskyddsläkaren i Danmark har motsatt sig landets åtgärder – men han har blivit överkörd.

– Jag tror inte att det hjälper. Dessutom avråder WHO skarpt från den typen av reserestriktioner. Och där ligger bevisbörden på dem som gör det. Då ska man gå till Världshälsoorganisationen med ett underlag som förklarar vilken bevisning som ligger bakom beslutet. Jag har inte sett något sådant vare sig från Danmark eller Norge hittills– Det är den uppenbart att det är den politiska nivån som tagit besluten. Det är helt uppenbart.– Det är ett politiskt beslut i många avseenden. Det finns inga betydande vetenskapliga belägg. ”

I Dagens Nyheter driver Peter Wolodarski en egen linje på ledarsidorna om att stänga Sveriges gränser medan hans egen vetenskapsredaktion publicerar motsatsen som framgår av länken nedan (vet inte om alla kommer åt den).

Nya datorsimuleringar visar hur liten effekt reserestriktioner har

https://www.dn.se/nyheter/vetenskap/lokala-insatser-mycket-viktigare-an-reseforbud-for-att-hejda-smittspridning/

Om Peter Wolodarskis text har Professor i global katastrofmedicin Johan von Schreeb vid Karolinska institutet skrivit en artikel. Ur den citerar jag:

Min bestämda uppfattning är att man måste spara på resurskrävande insatser och sätta in dem vid rätt tid, annars står man tomhänt när det verkligen gäller. En fråga jag ställde till Wolodarski var vad han egentligen ville uppnå med sin text: Ska vi låta politik och oro styra snarare än den kunskap och erfarenhet som finns bland de tjänstemän som jobbat med smittskydd och utbrott i tiotals år?

Den här helgen har Peter Wolodarski skrivit ytterligare en artikel där han – till synes utan någon som helst tveksamhet – svepande slår fast en mängd olika ”sanningar”. Han skriver om arrogans från ansvariga, om senfärdigt agerande, felaktiga bedömningar av läget och om att varningar till riskgrupper kommit för sent. Han hänvisar till en expert och låter bli att berätta om alla experter som inte delar hans åsikter. Han pekar på vissa länder, men bryr sig inte om att berätta om andra. Han kräver drastiska insatser, men bryr sig inte om att lyfta fram deras nackdelar.

Men framför allt – och det är det som gör mig så frustrerad – fungerar han återigen som en förstärkande och legitimerande megafon för alla de som på lösa, grumliga och i hög grad tveksamma grunder nu tvärsäkert skriker ut våldsam kritik. Att på så lösa boliner desavouera en i det närmaste samlad svensk expertis, som under årtionden byggt upp gedigen kunskap, är både skrämmande och obehagligt.

Sammanfattningsvis säger alla forskare jag hittat att reseförbud inte har stor betydelse, utan att det är det lokala arbetet som är avgörande. Vi behöver skjuta upp epidemin så att inte alla blir sjuka samtidigt och knäcker sjukvården.

Ödmjukhet eller tvärsäkerhet?

 Ingen har facit vad gäller Corona. Alltså kommer en del experter också göra olika bedömningar. Det behöver inte leda till de övertoner som nu sköljer in i mina flöden. Jag har sett uttryck som ”pajas” om statsepidemiolog Anders Tegnell. Han kan haft fel, han kan ha rätt – men hur vet tyckarna vilket som är rätt? I utvärderingarna som kommer kan han ha visat sig ha gjort stora felbedömningar eller visat sig ha berömvärd integritet som stått på sig mot förenklade populistiska förslag- vem vet idag? Vi behöver mer politik som bygger på kunskap, vetenskap och en human människosyn. Det finns gott om konspirationsteoretiker, vetenskapsförnekare och andra som Björn Wiman i DN (15/3) kallar ”grälsjuka hånskrattare och tillbakalutade lustigkurrar”. Hjälp dem inte med att sprida konspirationsteorier och negativism.

 Utvärdering kommer att ske

När epidemin är över kommer en utvärdering av alla åtgärder att behövas. Dessutom kommer vi att behöva se över den naiva uppläggningen av vår beredskap. Den kan inte i framtiden bygga på marknaden, privata lösningar, transporter från Kina eller lokala lösningar i varje region. Detta är ett samhällsansvar för staten.

Publicerat i konspirationer, pseudovetenskap, Uncategorized | Lämna en kommentar

Narkotikapolitik på villovägar

Narkotikapolitik på villovägar

Denna artikel finns även publicerad i nättidningen Paragraf. Den skrevs med anledning av den kommande utvärderingen av narkotikapolitiken och är en kort sammanfattning av delar av en kommande bok: Narkotikapolitik på villovägar – en motbok. Boken utkommer i slutet av mars. Den kan förbeställas – se slutet av artikeln för beställning

|Narkotikapolitik på villovägar

Narkotikadödligheten är orimligt hög i Sverige. Socialutskottet begär nu av regeringen en översyn av Sveriges narkotikapolitik. Detta välkomnas av de flesta, men oenigheten kring var problemet ligger kvarstår, vilket blev tydligt när socialminister Lena Hallengren klargjorde att frågan om så kallad ”avkriminalisering” av missbruket inte kommer att ingå i utvärderingen. Mot denna hållning har bland annat Centerpartiet reagerat. Vikarierande ordföranden Anders W Jonsson hävdar att kriminaliseringen av narkotika för eget bruk kan ligga bakom höga dödstal. Fakta talar dock inte för det som vi ska se.

De senaste åren har kritiker av den svenska narkotikapolitiken hävdat att de ganska höga dödstalen i Sverige beror på vår narkotikapolitik. Dödstalen har använts som skäl att föreslå allt möjligt under rubriken ”Skademinskning”:  legalisering av cannabis (eller av alla droger), avkriminalisering av missbruk, sprututbyte (vilket genomförts) och ökad förskrivning av ersättningsdroger för heroin, d.v.s. metadon och buprenorfin, vilket också genomförts – med ökad dödlighet som resultat.

Avkriminalisering eller legalisering?

Ibland talas det om avkriminalisering av narkotikabruk och ibland om legalisering av narkotika, vilket inte är samma sak.  

Det sägs att kriminaliseringen av bruket skapar problem. Man har hävdat att den avskräcker missbrukare från att söka vård. Men personalen på alla vårdinrättningar har tystnadsplikt och något enda fall där en missbrukare som sökt vård blivit polisanmäld för narkotikabruk har inte presenterats. 

Under en avkriminalisering kan fortfarande samhället ingripa med sanktioner mot den som bryter mot regelverket. Så är det i Portugal, som inte legaliserat narkotikan, även om många tycks tro det 

Olika länder – olika erfarenheter

Den som i Portugals grips med droger och har ett missbruk uppmanas att ta mot vård redan efter första gången man grips, annars utdöms ibland sanktioner, framför allt vid återfall. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav. När Portugal framhållits som föredöme har de som vill genomföra liknande åtgärder talat om avkriminalisering, men inte alltid berättat att man samtidigt utökade budgeten för vår.  En av de som var med och utformade politiken, João Goulão, säger:

 ”De goda resultaten, menar João Goulão, beror på hela paketet med utökad vård och prevention. Det finns inget orsakssamband mellan avkriminalisering och minskade problem.” 

I USA har 9 delstater avkriminaliserat. Statistik gällande den omfattande dödligheten i USA:s opioidepidemi visar inte på att avkriminalisering har någon verkan. (Drugnews 2 2020: Hübinette S: Kan en avkriminalisering minska narkotikadöden?)

I Estland avkriminaliserade man användning året efter Portugal. Estland har Europas högsta narkotikadödlighet. Ett annat land med en liknande utveckling är Slovakien, där användning och innehav för eget bruk avkriminaliserades 2015, men som därefter fått en ökning av antalet dödsfall. Intressant är ett diagram som visar på dödligheten i länder som avkriminaliserat jämfört med länder som inte gjort det.

Det tycks som om förklaringen i dödstal måste sökas någon annan stans än i frågan om avkriminalisering.  Att resultatet av liknande politik i skilda länder kan bli så olika illustrerar att det inte finns enkla lösningar på problemet. Det tycks betyda att varje land måste utforma en egen politik, anpassad till sitt lands förutsättningar.

Dödstalen i Sverige har en annan orsak än kriminaliseringen

År 2006 sker i Sverige en dramatisk ökning av dödsfallen i missbruk. Detta kan inte bero på den svenska narkotikapolitiken, som då varit gällande i närmare 30 år. Det som skedde var att reglerna för förskrivning av ersättningsdroger till heroinmissbrukare ändrades i liberalare riktning. Dessutom började rätten till vård att stramas åt vid denna tid.

Antalet personer som fick metadon och buprenorfin (LARO) ökade rejält. Dödssiffrorna går alltså 2006 upp när förskrivningen av ersättningsdroger utökas, och inte på grund av den svenska narkotikapolitiken som varit densamma sedan länge. Sett över flera år har det varit så att det är fler som avlidit i överdoser av LARO-preparat än av heroin. Vad som hände 2006 framgår av diagrammet nedan (Källa: Anna Fugelstad, Ph D, Karolinska Institutet)

Den restriktiva narkotikapolitik vi haft i Sverige har bidragit till att bruket av narkotika ligger lågt i Sverige internationellt sett. Men dödsfallen är många även om de minskat de senaste åren.

Inför narkotikaläget kan man välja att kapitulera och försöka begränsa skadorna eller envist hävda att drogfrihet är möjlig för missbrukarna och att en kapitulation gör saken värre. Den politik som bedrivs just nu är uppgiven och ibland förmedlas budskapet ”Det är inte bra att du knarkar, men eftersom vi inte tror du kan sluta ska vi i alla fall hjälpa dig att knarka på ett bättre sätt”. 

Narkotikalagstiftning

För att vi ska börja tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation föreslår jag att, när vi nu i Sverige tillsätter en utvärdering, så lägger vi om politik. Det skulle kunna innebära att

  • Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan till vård. Böter tas också bort som påföljd för mindre innehav då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri. Detta kan kallas avkriminalisering om man vill – det viktiga är inte vad det heter  utan att de som är beroendesjuka får vård. Det måste dock finnas påföljder för de som ertappas med droger utan att vilja ha eller behöva vård. De brott som begåtts för att försörja ett missbruk bör leda till ett erbjudande om vård som alternativ till eventuellt fängelsestraff – så kallad kontraktsvård.
  • Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården på grund av mer omfattande försäljning av droger. 
  • Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård
  • Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

Missbruksvården måste bygga på tanken att alla människor har rätt och kan få ett fullvärdigt liv och att huvudinriktningen i svensk missbruksvård måste återgå till att behandlingen av missbrukare har drogfrihet som huvudmål.

Den drogfria missbruksvården, som alltså bör vara ryggraden i vården, ska erbjuda insatser för den som söker hjälp. Så är det inte alltid idag. Många får avslag på ansökan. Ibland erbjuds man hjälp som är orealistisk, t.ex. öppen vård till en narkoman som har skulder på hemmaplan och är hotad till livet, eller till en missbrukare som aldrig haft egen bostad, aldrig haft ett arbete och levt ett kaotiskt liv i många år. 

Många får också avslag om de misslyckats med en behandling. Så behandlar man inte människor med andra sjukdomar. Men i dagens åtstramade ekonomi kan missbrukare nekas vård. Av detta skäl behöver missbruksvården delvis finansieras av staten.  Så sker i Norge och så skedde i Sverige tidigare genom statsbidrag. Staten kan tillskjuta medel för kommunerna så att en kommun inte tvingas avstå en nödvändig behandling av ekonomiska skäl. 

Tonläget har varit högt i narkotikadebatten, bland annat för att det bokstavligen handlar om liv och död i många fall. Det restriktiva lägret har anklagats för att styras av dogmer som låter människor dö i onödan.  Förespråkarna av skademinskningspolitiken har ibland framhållit sig själva som de enda humanisterna.  Jag hävdar att en del av de förslag som kommer från ”skademinskarna” innebär att de överger missbrukarna och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

Gunnar Bergström

Här kan du förbeställa boken Narkotikapolitik på villovägar – en motbok. Utkommer i mars.

BESTÄLLNING FÖRKÖP

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Utopin som blev en mardröm

NY UTKOMMEN BOK!

omslag kambodja

Efter att ha besökt Kambodja i augusti 1978 under Röda Khmerernas styre hade jag orsak att återvända till detta vackra men drabbade land. I november 2008 inbjöds jag att ställa ut mina gamla bilder från 1978 med ny text och att återkomma med ett nytt budskap.

Min nya bok handlar om vad som hände och hur vi var många som kunde stödja detta. Allt började för min del med att jag, och många andra, stödde de Röda Khmererna på 70-talet och försvarade dem. En del av denna bok handlar om hur detta kunde vara möjligt. Den handlar också om människan dröm om en utopi – de röda khmererna avskaffade all personlig frihet, tömde städerna och avskaffade penningsystemet – och skapade ett helvete på jorden. Leder utopier alltid dit? Eller behöver vi dem för att ha ett mål att sträva mot? Hur ska det målet se ut?

Idag anser jag att resan var ett misstag eftersom vi blev en del av röda khmerernas propaganda. Resan kan inte göras ogjord. Jag har personligen lärt mig mycket av min brist på omdöme på den tiden. Denna läxa kanske kan spridas till andra så att misstagen inte behöver upprepas. Det kanske också finns läxor jag inte lärt och slutsatser som jag inte dragit men som andra kan se.

Min erfarenhet har lärt mig att det finns grundläggande mänskliga rättigheter som inte är förhandlingsbara:

  • Tanke och yttrandefrihet
  • Religionsfrihet
  • Frihet att resa vart man vill

Jag har också lärt mig att vara skeptisk mot alla ”totala” lösningar, till alla ledare som säger sig ha sett ”sanningen” och till lösningar som påstår att man löser alla problem väldigt snabbt,

Jag har INTE tappat tron på en bättre värld för oss alla och men rättvisare världsordning än den vi har idag

KÖP GÄRNA BOKEN!  Du kan göra det på vanliga nätbokhandlare, men ännu enklare här:

WEBSHOP

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Var inte så uppgiven mot drogmissbruket!

I Aftonbladet den 15/6 publicerade Kristofer Andersson en lång artikel om drogmissbruket och att det är dags att ge upp motståndet. Den artikeln kan ni finna här: Aftonbladet. 

Aftonbladet tar inte mot repliker på artiklar på kultursidan. Därför publicerar jag ett kort svar här:

En ny solidarisk narkotikapolitik.

I Aftonbladet (15/6) funderar Kristofer Andersson över det ökande missbruket av olagliga droger. Andersson erkänner missbrukets baksidor av hemlöshet, misär och död, men tycks ändå föreslå en legalisering eftersom alternativen inte verkar fungera. Han skriver ”förtjänsterna med droger, inklusive alkohol, är i början så starka, att en nollvision på förhand är meningslös”.

Samhällen av olika slag har sedan urminnes tider försökt reglera användandet av sinnesförändrande substanser. Människan är förtjust att laborera med hjärnan. Men behovet av reglering beror på vad som hänt de många som inte kan hantera sitt användande och som blir kidnappade av drogen. Det är lätt att tala yvigt om legalisering och glömma bort offren, inklusive de anhöriga.

Men vad som sägs nu är att förbuden inte fungerar. Folk knarkar ändå och enligt Andersson jagas missbrukarna utan att få hjälp. Och det har han rätt i. Men vad beror det på? De ökande dödstalen kom när den restriktiva politiken funnits länge. Dödstalen började öka 2006 i samband med en stor utökning av förskrivning av legala droger till missbrukare. Dessutom började rätten till vård att stramas åt.

Hur har legaliseringen fungerat?

Dödstalen är oacceptabla. Många journalister och andra debattörer föreslår då legalisering. Men resultaten har inte blivit de förväntade där detta prövats i verkligheten. En rapport publicerades nyligen av organisationen SAM (smart approaches to marijuana). Studien är gjord bl.a. av forskare på universiteten i Colorado, Yale och Kansas. Man rapporterar bl.a. att

  • Beslagen av illegal marijuana har ökat i Colorado som haft legal marijuana längst
  • Missbruket bland ungdomar ökar mest där marijuana är lagligt
  • Mellan en tredjedel och hälften av ungdomar i missbruksvården i Colorado hade fått sin drog av vuxna som fått den som ”medicinsk” marijuana
  • Gripanden som är marijuanarelaterade har i staten Washington ökat med 114 % tre år efter legaliseringen.
  • Förgiftningar hos småbarn har i Colorado ökat med 271 %. De får i sig cannabisgodis som finns att köpa överallt
  • Brott med marijuana involverat ökade med 284 %
  • Ju närmare man bor en marijuanabutik, ju större risk att man råkar ut för brott – risken ökar med 84 %
  • Colorados brottslighet har stigit 11 gånger snabbare än i USA:s 30 största städer

En ny modern restriktiv narkotikapolitik

Legalisering skulle förvärra problemet. Vad vi kan göra är att lära av Portugal utan att kopiera vad man gjort där. Vi kan vända en katastrofal utveckling om narkotikapolitiken fick en ny inriktning:

  • Återupprätta rätten till vård som nu mest finns på papperet. Socialtjänsten har de senaste åren berövats miljontals kronor på grund av skattesänkningar. Omarbeta direktiven inom missbruksvård så att avancerade missbrukare kan få vård dygnet runt om öppen vård är utsiktslös. Vården ska styras av vetenskap och beprövad erfarenhet, inte av kommunala budgetar.
  • Återinför drogfrihet som målet för missbruksvården. Idag förskrivs livslång drogmedicinering till många. Dessa ”mediciner” läcker ut på den svarta marknaden. De kvarhåller människor i sin beroendesjukdom och förhindrar drogfri behandling och det är fler som dör av dessa legala droger från samhället än av illegala droger.
  • Avskaffa, som man gjort i Portugal, fängelse som påföljd för små innehav av narkotika. Kalla alla som grips med innehav till poliklinik för drogbedömning och erbjudande om hjälp. De som tackar nej och återfaller ådöms att genomgå vårdprogram.

Gunnar Bergström

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat i Kriminalitet | 4 kommentarer

En bättre avhopparverksamhet

Den 6 maj uppvaktade jag och Sociala Insatsgruppen i Hässelby Vällingby den kriminalpolitiska enheten på Justitiedepartementet. De har i uppdrag att, utifrån regeringsförklaringen, lägga förslag på hur avhopparverksamheten för kriminella personer kan förbättras. Idag gör alla kommuner olika. De frågor vi tog upp framgår vår skrivelse ned:

På uppvaktningen. tog vi förutom det som står i skrivelsen, även upp problem kring att anhöriga glöms bort och inte beviljas stöd i samband med hot och skjutningar. Vi tog upp samordningsbehovet, så att klienter som kommer från olika grupperingar inte placeras tillsammans. Vi tog upp möjligheten för klienter som friges från fängelse att fortsätta påbörjade studier. Idag avslås de oftast när klienten ansöker om försörjningsstöd (studiemedel kan de ofta inte söka) .

Främst tryckte vi på att få nationella riktlinjer som gör att klienterna inte omedelbart får avslag på insatser från socialtjänsten, som det ofta är idag,.

Så stoppar vi skjutningarna

Förslag från Sociala Insatsgrupper i Hässelby-Vällingby 180820 och Gunnar Bergström, Pedagogkonsult

Med anledning av den växande gängkriminaliteten i Sverige fick regeringen i uppdrag att utreda möjligheter till att motverka detta. I betänkandet ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15)” som utkom i mars 2010 var ett av förslagen som presenterades Sociala Insatsgrupper (SIG). Förslaget innebar att samverkan för individer med en kriminell problematik skulle förbättras mellan aktörer såsom skola, arbetsförmedling, polis, socialtjänst och andra viktiga aktörer. Stödet Sociala Insatsgrupper var ett stöd som kom att omfatta även åldersgruppen unga vuxna med en kriminell livsstil. Stödet till denna målgrupp var unikt då målgruppen inte tidigare erbjudits ett sådant omfattande helhetsstöd.

Det dödliga våldet var under perioden för framtagandet av förslaget SIG på framväxt men fortfarande begränsat till ett fåtal individer och platser. Gängkriminalitet och det dödliga våldet har de senare åren eskalerat, blivit mer omfattande och sjunkit i åldrarna. I takt med detta har det grova våldet och trygghetsfrågan kommit att bli en av de viktigaste politiska frågorna både lokalt och nationellt. Framförallt är denna fråga som mest aktuell för de boende i de områden där våldet är som mest utbrett.

Hässelby-Vällingby Stadsdelsnämnd började 2014 att erbjuda stödet Sociala Insatsgrupper till målgruppen unga vuxna med en kriminell livsstil. Målgruppen har uttryckt en stor tacksamhet till att detta stöd finns idag och många har med hjälp av stödet lyckats lämna den kriminella livsstilen. Sedan 2015 har Hässelby-Vällingby följt deltagarnas resultat som visar att minst hälften av deltagarna lyckas slutföra sitt deltagande med uppfyllda mål. Ännu fler lyckas med att uppnå ett flertalet mål såsom sysselsättning, boende med mera. Detta ger möjlighet för dessa individer att fortsätta ett tryggt socialt liv utan kriminalitet.

Problembilden

SIG erbjuder individer från målgruppen att med hjälp av en handlingsplan planera och uppfylla de mål som krävs för att lämna en kriminell livsstil. Ofta handlar det om att skaffa sig en sysselsättning, ordna ett boende, se över sina skulder och med tiden även skaffa sig en meningsfull fritid, körkort med mera. SIG bistår med att lotsa deltagarna till de stödverksamheter som finns i samhället samt erbjuder praktiskt stöd, motiverande stöd, känslomässigt stöd samt stöd att förändra kriminella tankemönster. Många gånger är det svårt för målgruppen att erhålla det stöd de behöver från samhället och detta blir extra tydligt när det gäller boende. Anledningarna till detta är flera; dels omfattas inte målgruppen vuxna kriminella tydligt av socialtjänstlagen vilket i många fall leder till avslag på stödinsatser från socialtjänsten. En annan anledning är att socialtjänstens resurser är begränsade och en målgrupp som inte ”har rätt” till stöd är ofta den första att få avslag. Detta är ofta situationen när SIG-deltagare ansöker om stöd i form av boende (stödboende, träningslägenhet, behandlingshem osv). Ett någorlunda stabilt boende är en grundförutsättning för att kunna bedriva de andra stödinsatserna som Sociala insatsgrupper erbjuder samt för att påbörja en förändringsprocess.

Ett exempel på en SIG-deltagares hinder

För att tydliggöra de svårigheter kopplat till boende som SIG-deltagarna upplever i deras försök att lämna en kriminell livsstil så beskriver vi här sammanfattat ett konkret exempel från en av våra deltagare när denne frigavs från anstalt. Individen kontaktade Sociala Insatsgrupper samma dag som denne frigavs då han ville ha stöd i att lämna en kriminell livsstil samt stöd att finna ett boende. Då han vid tillfället var hemlös och utan tak över huvudet så kunde inget arbete för att förändra den kriminella livsstilen påbörjas, den akuta situationen behövde lösas. Individen i fråga var skriven i Hässelby-Vällingby men hemlös vilket ledde till att han blev aktuell hos enheten för hemlösa. Under en period på flera veckor slussades SIG-deltagaren dagligen mellan olika vandrarhem och härbärgen (samt emellan tre olika socialtjänster), han visste aldrig vart han skulle sova nästkommande natt. Han fick efterhand uppgiften att själv boka sina vandrarhem vilket var svårt då de flesta var fullbokade eller kostade mer än de 200 kronor som var det försörjningsstöd han fick per natt för boende. Efter några veckor så beviljades deltagaren stödboende enbart utifrån sin missbruksproblematik. Individen i fråga hade ett tidigare väldigt högt våldskapital och samhällsvinsterna med att stötta denna person att hålla sig borta från kriminaliteten är oerhört höga. Personen var initialt väldigt motiverad men det var svårt för oss att stötta hen att upprätthålla motivationen när de flesta försök att få hjälp avvisades på olika sätt.

Den generella problematiken kopplat till bland annat boende

Med anledning av att endast ett fåtal stadsdelar i Stockholms stad beviljar stödboende och träningslägenhet för personer med enbart kriminalitet som problematik så utgör detta ett hinder för individer med en kriminell livsstils återanpassning till samhället.  Detta problem finns i andra kommuner också, dock inte överallt. Det finns idag ingen enhetlig nationell policy. Deltagaren i exemplet hade en påbörjad sysselsättning och en hög motivation. Risken för de som inte har denna höga motivation är att dessa individer lättare återfaller till kriminalitet pga. bostadssituationen. En vanligt förekommande problematik är även att personer med en kriminell livsstil har en hotbild. När detta är aktuellt behöver personen ofta snabbt komma bort från det område där denne är hotad. Till vanligheten hör dock att dessa inte beviljas boende som stödinsats från socialtjänsten utan hänvisas till avhopparpolisen. Här stöter SIG-deltagarna och SIG-grupperna på olika former av svårigheter. Dels är det inte möjligt att motivera alla hotade personer till en kontakt med polisen av olika anledningar, bland annat på grund av att de är rädda för de repressalier som kan inträffa från andra kriminella om de har kontakt med polisen. Repressalierna kan även drabba anhöriga som inte erbjuds samhällets stöd i någon större utsträckning. I en stor andel av fallen är det även så att avhopparpolisen inte har möjlighet att erbjuda personen något stöd. Anledningarna till dessa är olika och kan bero på brist på resurser och ibland på informationsbrist gällande den hotbild som förekommer. Trycket på Sociala insatsgrupper har under denna period varit stort och många personer har varit i behov av dessa stödinsatser.Så länge avhoppare inte erbjuds stöd när de ansöker om stöd så har vi inte gjort allt i vår makt för att minska kriminaliteten och våldet.

Ett förslag på lösning

Malmömodellen – Konsultationsteamet

Sociala Insatsgrupper Hässelby-Vällingby besökte i juni 2018 verksamheter i Malmö som arbetar med målgruppen livsstilskriminella. Det var tydligt att arbetet med livsstilskriminella var förankrat på alla nivåer i samhället och att samverkan kring målgruppen generellt fungerade bra. Skillnaden mellan Malmö och Stockholm vad gäller arbetet med avhoppare är att Malmö i större omfattning beviljar fler avhoppare stöd och att de som arbetar närmast avhopparna är de som gör bedömningen om vilka individer som ska få stödet. Personalen i Konsultationsteamet samarbetar med SIG-grupperna i Malmö och besitter kompetens i problematiken kriminalitet.

Vårt förslag – ett utkast

För att de avhoppare som söker hjälp med att lämna kriminaliteten ska få en möjlighet att lyckas med detta behövs idag en effektivare väg till framförallt boende. Modellen som används i Malmö skulle, med vissa modifieringar, enligt vår uppfattning underlätta arbetet med avhoppare i andra kommuner, där behovet är större och mer omfattande. Ett Konsultationsteam som de olika stadsdelarnas SIG- team kan vända sig till med klienter man anser vara i behov av stöd i form av biståndsbedömda insatser skulle med största sannolikhet effektivisera arbetet med avhoppare enormt. Dock behöver teamet, till skillnad från i Malmö, kunna bevilja stöd även när det finns en trovärdig hotbild även om polisen inte kan bekräfta den. Det är viktigt att målgruppen livsstilskriminella/avhoppare inte konkurrerar med andra målgrupper om socialtjänstens budget och insatser vilket ibland händer när personer med kriminalitet som problematik ska ansöka om stöd hos vuxenenheter som endast eller framförallt arbetar med missbruk. Med anledning av detta anser vi det vara av stor vikt att medel till insatser såsom boende öronmärks för målgruppen. Konsultationsteamet skulle även kunna arbeta med utveckling av metoder för målgruppen såsom långsiktiga helhetslösningar i boendefrågan. Man skulle även, så som Malmö har gjort, kunna placera avhoppare i andra kommuner utanför Stockholm. Även relationsvåldsteam i Sverige arbetar med utbyteskommuner för hotade personer. Självklart skulle denna modell innefatta avhopp från både kriminella- samt våldsbejakande miljöer.

Therese Karlsson, Sociala Insatsgruppen Hässelby/Vällingby

Gunnar Bergström

 

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

En bild ur missbrukarens vardag i LARO-programmet

Nu är det dags igen! De senaste dagarnas bloggande har bland annat lett till att människor tar kontakt och berättar. Jag har fått höra invändningen att det bara är enskilda fall jag kommer med och att det inte säger något. Jag tror att, när fallen börjar bli många, att de säger något som de som sitter långt från verkligheten och räknar missar. Det är för mig uppenbart att statistiken runt LARO och dess framgångar (dvs att man ger narkomaner ersättningsdroger) innehåller något allvarligt fel.  Det är klart att några blir hjälpta av LARO men helhetsbilden är inte positiv. Jag har dessutom bara sett en jämförande studie mellan LARO och drogfri behandling och den talar inte för LARO (NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 32. 2015). 

Nu berättar Fredrik Andersson utifrån sin tid i LARO:

Sämsta ”beslutet” jag tagit i mitt liv, den dagen jag klev in i Laro trodde jag att jag skulle få hjälp att kontrollera mitt missbruk. De problem jag hade innan blev ofantligt mycket värre bara, fick 100tals nya missbrukare i umgänget och obegränsade tillgångar till både eget och andras legala knark. Dessutom visade sig att i princip 90% i programmet inte alls håller sig till det som erbjuds eller var intresserade av att hålla sig rena utan naturligt likt alla aktiva missbrukare vill ha droger. Subb tar bara bort abstinens men ger ingen kännbar kick efter att man ställts in vilket gör sidomissbruk nästan oundvikligt, dessutom är abstinensen lika jävligt som efter heroin så känslan av fångenskap och ångesten är exakt likadan som den man ville slippa. Kranen byts ut mot en klinik som äger en på alla sätt och ständigt hotar en att ta bort andra mediciner eller din ersättningsdrog om du gör bort dig med prover osv vilket såklart alla gör mellan varven i den världen. Ingen någonsin under de 3 år jag hade det kom med något som helst hopp eller förslag att trappa ut eller sluta heller utan istället nya mediciner mot än det ena än det andra. Jag hade subb, antidepp, sömnmediciner, lugnande samt adhd mediciner i en salig blandning samtidigt som jag knarkade vid sidan av. Blev avrådd från att sluta med detta då de sa jag aldrig skulle klara hålla mig ren eller fungera utan. Idag har jag mer än 2 år helt ren från allt detta skitet, allt. Har aldrig mått bättre och har äntligen ett liv, detta är jag säker på att de allra flesta skulle kunna få med rätt hjälp och stöd om det är vad personen önskar. Att ge folk knark för att sluta knaŕka är djupt oförståeligt i alla universum.

Det är något som ofta kommer igen i dessa berättelser: Budskapet att du måste ta detta livet ut, det finns inget annat hopp. Fredrik och många presenteras inte för några alternativ.

Är där något jag kan göra för att motverka detta så bara säg till, det höll bokstavligen på att ta livet av mig. Mötte inte en enda verkligt glad eller lycklig människa i det programmet, inte en enda. Visst finns det undantag som ”fungerar” med dessa preparat i sig men inte ens de är särskilt positiva till det liv de får och har egentligen när man pratar med dem. Kemisk lobotomering är vad de allra flesta upplever det som, så fort smekmånaden/månaderna är över. Lyckades med hjälp av en oldschool AA sponsor ta till mig de 12 stegen efter stora bokens koncept och råd till sist. 4 blodförgiftningar och en dödförklaring innan jag förstod att allt de kunde göra för mig med mediciner faktiskt höll på att ta livet av mig. Kram

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Inifrån en LARO-mottagning

När jag bloggar om missbruk, och särskilt om den omfattande utskrivningen av droger till missbrukare (Kallas LARO) så får jag olika slags respons. En är förstås från anhängarna av LARO, som ofta förnekar rena fakta, som att LARO i stor utsträckning ges till missbrukare som inte använt opiater, vilket strider mot tanken från början. Hur ska beroendemottagningarna kunna kontrollera vilka som är opiatberoende? Ibland förnekas också utsträckningen av läckaget av LARO-preparat ut på den illegala marknaden.

Jag får också respons inifrån verksamheterna. För några dagar sedan lade jag ut delar av Ylvas berättelse. Hon medicinerades så mycket att hon fick tvångsvårdas. Det finns andra exempel på detta – hur samhället med ena handen delar ut droger i sådan omfattning att en annan del av statsapparaten tvingas gripa in med tvångsvård.

När jag nu lade ut text om vinstintresse i verksamheten fick jag en ny respons från Emma S. (pseudonym p.g.a rädsla för repressalier) som arbetat på en LARO-mottagning och som skriver:

Du har sååå rätt. Jag har, som jag skrev, tidigare jobbat på en LARO-mottagning och då jag hade massa invändningar och åsikter hur verksamheten sköttes fick jag ’sparken’ (officiellt såklart omorganisation.) och har blivit hotad av ägarna.

Min syn på LARO, hur de drivs idag;

1. Precis som du beskriver drivs dessa i vinstsyfte. Detta innebär att patienterna inte får den vård dem behöver. I stort sett alla har någon form av trauma de hade behövt bearbeta men då psykologer kostar ges ingen övrig behandling mer än medicin ÄVEN fast det faktureras både läkar-o psykologkontakter till regionen. Möten som EJ ägt rum.

2.Många av de patienter jag mötte ÖKADE sitt intag av ’droger’ (tidigare illegala men under behandling legala) då de själva fick uppskatta sitt intag och behov.

3. De flesta i personalen var rädda för ledningen och patienter vilket ledde till att ’alla’ var medberoende till patienterna o att det var dessa som ’bestämde’.

Jag har inget emot varken tanken bakom LARO (om det sköts rätt!) el att privata aktörer tjänar enorma (jag såg ju siffrorna) pengar MEN patientens tillfrisknande måste vara PRIO 1.  Hur ska dessa trasiga människor ha en chans att komma tillbaks utan varken psykologisk hjälp (o andra insatser bredvid med.) och med personal som är medberoende?!?!

TACK ggr 1000 för att du lyfter detta. Jag lider verkligen med patienterna… ofta väldigt fina människor som råkat väldigt snett.

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Medicinering av missbrukare en god affär

Jag kompletterar tidigare inlägg om LARO – medicinering av Sveriges missbrukare med en bild av en av orsakerna till problemet med detta. Jag har lånat följande text av alkohol och drogterapeut Torbjörn Grönstedt

Klart Laro mörkas. Ett fåtal av alla de klienter jag mött inom socialt arbete som blivit en del av Laro är fri från sidomissbruk, avstår från överkonsumtion av läkemedel oavsett sort, låter bli att dricka alkohol på ett ohälsosamt sätt.
De allra flesta jag möter utav laro-klienter har stora svårigheter med att få ett socialt nätverk, inom såväl arbete, utbildning, nära relationer osv osv att fungera. Ett stort misslyckande är Laro.
Se bara i Skåne med Ca 1,3 milj inv, 2 laro-kliniker i Kristianstad, 2 i Lund, 5 i Helsingborg, 5 i Malmö, 1 i Landskrona, Trelleborg, Ystad, Ängelholm. Så många opiat-beroende fanns inte innan Laro blev tillgängligt för vårdval på vc nivå.
Jag hade förmånen för ca 4 år sedan se en inofficiell beräkning av region Skåne totala antalet opiat beroende klienter, baserat på den uträkning hade ca 4-5 laro-kliniker i Skåne varit tillräckligt. I dag finns det 17 laro-kliniker i Skåne.
När Region Skåne öppnade upp för Laro så kom vinstintresset in. Det skapades en legitim marknad för läkemedels bolagen att få öka lönsamheten av försäljning av opiatbaserade läkemedel. Jag satt personligen med på ett informations möte som Region Skåne anordnade i malmö inför frisläppandet av Laro.
Vårdjättarna räknade in antalet klienter som de kunde debitera regionen för. 1 besök i ca 10-15 min faktureras som 1 timme. Marknadskrafterna är i full gång. Klart detta mörkas.

En annan kommentar jag lånar kommer från terapeut Larry Wigerhäll ;

Det är så jävla slappt hanterat hela Laro, att det är sorgligt. Det hade gått att göra så mycket mer som hade kommit brukarna till nytta istället för det pågående förnedrings projekt det är på många platser. Och jag vet att det fungerar för ett antal, men inte för den stora massan som erbjuds det som första alternativ trots att dem inte tillhör målgruppen som det var tänkt för i början. När en 18-20 åring erbjuds underhålls behandling trots att den enda opiod dem använt är illegalt inköpt Subutex så är det något fundamentalt fel
Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar