Var inte så uppgiven mot drogmissbruket!

I Aftonbladet den 15/6 publicerade Kristofer Andersson en lång artikel om drogmissbruket och att det är dags att ge upp motståndet. Den artikeln kan ni finna här: Aftonbladet. 

Aftonbladet tar inte mot repliker på artiklar på kultursidan. Därför publicerar jag ett kort svar här:

En ny solidarisk narkotikapolitik.

I Aftonbladet (15/6) funderar Kristofer Andersson över det ökande missbruket av olagliga droger. Andersson erkänner missbrukets baksidor av hemlöshet, misär och död, men tycks ändå föreslå en legalisering eftersom alternativen inte verkar fungera. Han skriver ”förtjänsterna med droger, inklusive alkohol, är i början så starka, att en nollvision på förhand är meningslös”.

Samhällen av olika slag har sedan urminnes tider försökt reglera användandet av sinnesförändrande substanser. Människan är förtjust att laborera med hjärnan. Men behovet av reglering beror på vad som hänt de många som inte kan hantera sitt användande och som blir kidnappade av drogen. Det är lätt att tala yvigt om legalisering och glömma bort offren, inklusive de anhöriga.

Men vad som sägs nu är att förbuden inte fungerar. Folk knarkar ändå och enligt Andersson jagas missbrukarna utan att få hjälp. Och det har han rätt i. Men vad beror det på? De ökande dödstalen kom när den restriktiva politiken funnits länge. Dödstalen började öka 2006 i samband med en stor utökning av förskrivning av legala droger till missbrukare. Dessutom började rätten till vård att stramas åt.

Hur har legaliseringen fungerat?

Dödstalen är oacceptabla. Många journalister och andra debattörer föreslår då legalisering. Men resultaten har inte blivit de förväntade där detta prövats i verkligheten. En rapport publicerades nyligen av organisationen SAM (smart approaches to marijuana). Studien är gjord bl.a. av forskare på universiteten i Colorado, Yale och Kansas. Man rapporterar bl.a. att

  • Beslagen av illegal marijuana har ökat i Colorado som haft legal marijuana längst
  • Missbruket bland ungdomar ökar mest där marijuana är lagligt
  • Mellan en tredjedel och hälften av ungdomar i missbruksvården i Colorado hade fått sin drog av vuxna som fått den som ”medicinsk” marijuana
  • Gripanden som är marijuanarelaterade har i staten Washington ökat med 114 % tre år efter legaliseringen.
  • Förgiftningar hos småbarn har i Colorado ökat med 271 %. De får i sig cannabisgodis som finns att köpa överallt
  • Brott med marijuana involverat ökade med 284 %
  • Ju närmare man bor en marijuanabutik, ju större risk att man råkar ut för brott – risken ökar med 84 %
  • Colorados brottslighet har stigit 11 gånger snabbare än i USA:s 30 största städer

En ny modern restriktiv narkotikapolitik

Legalisering skulle förvärra problemet. Vad vi kan göra är att lära av Portugal utan att kopiera vad man gjort där. Vi kan vända en katastrofal utveckling om narkotikapolitiken fick en ny inriktning:

  • Återupprätta rätten till vård som nu mest finns på papperet. Socialtjänsten har de senaste åren berövats miljontals kronor på grund av skattesänkningar. Omarbeta direktiven inom missbruksvård så att avancerade missbrukare kan få vård dygnet runt om öppen vård är utsiktslös. Vården ska styras av vetenskap och beprövad erfarenhet, inte av kommunala budgetar.
  • Återinför drogfrihet som målet för missbruksvården. Idag förskrivs livslång drogmedicinering till många. Dessa ”mediciner” läcker ut på den svarta marknaden. De kvarhåller människor i sin beroendesjukdom och förhindrar drogfri behandling och det är fler som dör av dessa legala droger från samhället än av illegala droger.
  • Avskaffa, som man gjort i Portugal, fängelse som påföljd för små innehav av narkotika. Kalla alla som grips med innehav till poliklinik för drogbedömning och erbjudande om hjälp. De som tackar nej och återfaller ådöms att genomgå vårdprogram.

Gunnar Bergström

 

 

 

 

 

 

 

 

Annonser
Publicerat i Kriminalitet | 1 kommentar

En bättre avhopparverksamhet

Den 6 maj uppvaktade jag och Sociala Insatsgruppen i Hässelby Vällingby den kriminalpolitiska enheten på Justitiedepartementet. De har i uppdrag att, utifrån regeringsförklaringen, lägga förslag på hur avhopparverksamheten för kriminella personer kan förbättras. Idag gör alla kommuner olika. De frågor vi tog upp framgår vår skrivelse ned:

På uppvaktningen. tog vi förutom det som står i skrivelsen, även upp problem kring att anhöriga glöms bort och inte beviljas stöd i samband med hot och skjutningar. Vi tog upp samordningsbehovet, så att klienter som kommer från olika grupperingar inte placeras tillsammans. Vi tog upp möjligheten för klienter som friges från fängelse att fortsätta påbörjade studier. Idag avslås de oftast när klienten ansöker om försörjningsstöd (studiemedel kan de ofta inte söka) .

Främst tryckte vi på att få nationella riktlinjer som gör att klienterna inte omedelbart får avslag på insatser från socialtjänsten, som det ofta är idag,.

Så stoppar vi skjutningarna

Förslag från Sociala Insatsgrupper i Hässelby-Vällingby 180820 och Gunnar Bergström, Pedagogkonsult

Med anledning av den växande gängkriminaliteten i Sverige fick regeringen i uppdrag att utreda möjligheter till att motverka detta. I betänkandet ”Kriminella grupperingar – motverka rekrytering och underlätta avhopp (SOU 2010:15)” som utkom i mars 2010 var ett av förslagen som presenterades Sociala Insatsgrupper (SIG). Förslaget innebar att samverkan för individer med en kriminell problematik skulle förbättras mellan aktörer såsom skola, arbetsförmedling, polis, socialtjänst och andra viktiga aktörer. Stödet Sociala Insatsgrupper var ett stöd som kom att omfatta även åldersgruppen unga vuxna med en kriminell livsstil. Stödet till denna målgrupp var unikt då målgruppen inte tidigare erbjudits ett sådant omfattande helhetsstöd.

Det dödliga våldet var under perioden för framtagandet av förslaget SIG på framväxt men fortfarande begränsat till ett fåtal individer och platser. Gängkriminalitet och det dödliga våldet har de senare åren eskalerat, blivit mer omfattande och sjunkit i åldrarna. I takt med detta har det grova våldet och trygghetsfrågan kommit att bli en av de viktigaste politiska frågorna både lokalt och nationellt. Framförallt är denna fråga som mest aktuell för de boende i de områden där våldet är som mest utbrett.

Hässelby-Vällingby Stadsdelsnämnd började 2014 att erbjuda stödet Sociala Insatsgrupper till målgruppen unga vuxna med en kriminell livsstil. Målgruppen har uttryckt en stor tacksamhet till att detta stöd finns idag och många har med hjälp av stödet lyckats lämna den kriminella livsstilen. Sedan 2015 har Hässelby-Vällingby följt deltagarnas resultat som visar att minst hälften av deltagarna lyckas slutföra sitt deltagande med uppfyllda mål. Ännu fler lyckas med att uppnå ett flertalet mål såsom sysselsättning, boende med mera. Detta ger möjlighet för dessa individer att fortsätta ett tryggt socialt liv utan kriminalitet.

Problembilden

SIG erbjuder individer från målgruppen att med hjälp av en handlingsplan planera och uppfylla de mål som krävs för att lämna en kriminell livsstil. Ofta handlar det om att skaffa sig en sysselsättning, ordna ett boende, se över sina skulder och med tiden även skaffa sig en meningsfull fritid, körkort med mera. SIG bistår med att lotsa deltagarna till de stödverksamheter som finns i samhället samt erbjuder praktiskt stöd, motiverande stöd, känslomässigt stöd samt stöd att förändra kriminella tankemönster. Många gånger är det svårt för målgruppen att erhålla det stöd de behöver från samhället och detta blir extra tydligt när det gäller boende. Anledningarna till detta är flera; dels omfattas inte målgruppen vuxna kriminella tydligt av socialtjänstlagen vilket i många fall leder till avslag på stödinsatser från socialtjänsten. En annan anledning är att socialtjänstens resurser är begränsade och en målgrupp som inte ”har rätt” till stöd är ofta den första att få avslag. Detta är ofta situationen när SIG-deltagare ansöker om stöd i form av boende (stödboende, träningslägenhet, behandlingshem osv). Ett någorlunda stabilt boende är en grundförutsättning för att kunna bedriva de andra stödinsatserna som Sociala insatsgrupper erbjuder samt för att påbörja en förändringsprocess.

Ett exempel på en SIG-deltagares hinder

För att tydliggöra de svårigheter kopplat till boende som SIG-deltagarna upplever i deras försök att lämna en kriminell livsstil så beskriver vi här sammanfattat ett konkret exempel från en av våra deltagare när denne frigavs från anstalt. Individen kontaktade Sociala Insatsgrupper samma dag som denne frigavs då han ville ha stöd i att lämna en kriminell livsstil samt stöd att finna ett boende. Då han vid tillfället var hemlös och utan tak över huvudet så kunde inget arbete för att förändra den kriminella livsstilen påbörjas, den akuta situationen behövde lösas. Individen i fråga var skriven i Hässelby-Vällingby men hemlös vilket ledde till att han blev aktuell hos enheten för hemlösa. Under en period på flera veckor slussades SIG-deltagaren dagligen mellan olika vandrarhem och härbärgen (samt emellan tre olika socialtjänster), han visste aldrig vart han skulle sova nästkommande natt. Han fick efterhand uppgiften att själv boka sina vandrarhem vilket var svårt då de flesta var fullbokade eller kostade mer än de 200 kronor som var det försörjningsstöd han fick per natt för boende. Efter några veckor så beviljades deltagaren stödboende enbart utifrån sin missbruksproblematik. Individen i fråga hade ett tidigare väldigt högt våldskapital och samhällsvinsterna med att stötta denna person att hålla sig borta från kriminaliteten är oerhört höga. Personen var initialt väldigt motiverad men det var svårt för oss att stötta hen att upprätthålla motivationen när de flesta försök att få hjälp avvisades på olika sätt.

Den generella problematiken kopplat till bland annat boende

Med anledning av att endast ett fåtal stadsdelar i Stockholms stad beviljar stödboende och träningslägenhet för personer med enbart kriminalitet som problematik så utgör detta ett hinder för individer med en kriminell livsstils återanpassning till samhället.  Detta problem finns i andra kommuner också, dock inte överallt. Det finns idag ingen enhetlig nationell policy. Deltagaren i exemplet hade en påbörjad sysselsättning och en hög motivation. Risken för de som inte har denna höga motivation är att dessa individer lättare återfaller till kriminalitet pga. bostadssituationen. En vanligt förekommande problematik är även att personer med en kriminell livsstil har en hotbild. När detta är aktuellt behöver personen ofta snabbt komma bort från det område där denne är hotad. Till vanligheten hör dock att dessa inte beviljas boende som stödinsats från socialtjänsten utan hänvisas till avhopparpolisen. Här stöter SIG-deltagarna och SIG-grupperna på olika former av svårigheter. Dels är det inte möjligt att motivera alla hotade personer till en kontakt med polisen av olika anledningar, bland annat på grund av att de är rädda för de repressalier som kan inträffa från andra kriminella om de har kontakt med polisen. Repressalierna kan även drabba anhöriga som inte erbjuds samhällets stöd i någon större utsträckning. I en stor andel av fallen är det även så att avhopparpolisen inte har möjlighet att erbjuda personen något stöd. Anledningarna till dessa är olika och kan bero på brist på resurser och ibland på informationsbrist gällande den hotbild som förekommer. Trycket på Sociala insatsgrupper har under denna period varit stort och många personer har varit i behov av dessa stödinsatser.Så länge avhoppare inte erbjuds stöd när de ansöker om stöd så har vi inte gjort allt i vår makt för att minska kriminaliteten och våldet.

Ett förslag på lösning

Malmömodellen – Konsultationsteamet

Sociala Insatsgrupper Hässelby-Vällingby besökte i juni 2018 verksamheter i Malmö som arbetar med målgruppen livsstilskriminella. Det var tydligt att arbetet med livsstilskriminella var förankrat på alla nivåer i samhället och att samverkan kring målgruppen generellt fungerade bra. Skillnaden mellan Malmö och Stockholm vad gäller arbetet med avhoppare är att Malmö i större omfattning beviljar fler avhoppare stöd och att de som arbetar närmast avhopparna är de som gör bedömningen om vilka individer som ska få stödet. Personalen i Konsultationsteamet samarbetar med SIG-grupperna i Malmö och besitter kompetens i problematiken kriminalitet.

Vårt förslag – ett utkast

För att de avhoppare som söker hjälp med att lämna kriminaliteten ska få en möjlighet att lyckas med detta behövs idag en effektivare väg till framförallt boende. Modellen som används i Malmö skulle, med vissa modifieringar, enligt vår uppfattning underlätta arbetet med avhoppare i andra kommuner, där behovet är större och mer omfattande. Ett Konsultationsteam som de olika stadsdelarnas SIG- team kan vända sig till med klienter man anser vara i behov av stöd i form av biståndsbedömda insatser skulle med största sannolikhet effektivisera arbetet med avhoppare enormt. Dock behöver teamet, till skillnad från i Malmö, kunna bevilja stöd även när det finns en trovärdig hotbild även om polisen inte kan bekräfta den. Det är viktigt att målgruppen livsstilskriminella/avhoppare inte konkurrerar med andra målgrupper om socialtjänstens budget och insatser vilket ibland händer när personer med kriminalitet som problematik ska ansöka om stöd hos vuxenenheter som endast eller framförallt arbetar med missbruk. Med anledning av detta anser vi det vara av stor vikt att medel till insatser såsom boende öronmärks för målgruppen. Konsultationsteamet skulle även kunna arbeta med utveckling av metoder för målgruppen såsom långsiktiga helhetslösningar i boendefrågan. Man skulle även, så som Malmö har gjort, kunna placera avhoppare i andra kommuner utanför Stockholm. Även relationsvåldsteam i Sverige arbetar med utbyteskommuner för hotade personer. Självklart skulle denna modell innefatta avhopp från både kriminella- samt våldsbejakande miljöer.

Therese Karlsson, Sociala Insatsgruppen Hässelby/Vällingby

Gunnar Bergström

 

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

En bild ur missbrukarens vardag i LARO-programmet

Nu är det dags igen! De senaste dagarnas bloggande har bland annat lett till att människor tar kontakt och berättar. Jag har fått höra invändningen att det bara är enskilda fall jag kommer med och att det inte säger något. Jag tror att, när fallen börjar bli många, att de säger något som de som sitter långt från verkligheten och räknar missar. Det är för mig uppenbart att statistiken runt LARO och dess framgångar (dvs att man ger narkomaner ersättningsdroger) innehåller något allvarligt fel.  Det är klart att några blir hjälpta av LARO men helhetsbilden är inte positiv. Jag har dessutom bara sett en jämförande studie mellan LARO och drogfri behandling och den talar inte för LARO (NORDIC STUDIES ON ALCOHOL AND DRUGS V O L . 32. 2015). 

Nu berättar Fredrik Andersson utifrån sin tid i LARO:

Sämsta ”beslutet” jag tagit i mitt liv, den dagen jag klev in i Laro trodde jag att jag skulle få hjälp att kontrollera mitt missbruk. De problem jag hade innan blev ofantligt mycket värre bara, fick 100tals nya missbrukare i umgänget och obegränsade tillgångar till både eget och andras legala knark. Dessutom visade sig att i princip 90% i programmet inte alls håller sig till det som erbjuds eller var intresserade av att hålla sig rena utan naturligt likt alla aktiva missbrukare vill ha droger. Subb tar bara bort abstinens men ger ingen kännbar kick efter att man ställts in vilket gör sidomissbruk nästan oundvikligt, dessutom är abstinensen lika jävligt som efter heroin så känslan av fångenskap och ångesten är exakt likadan som den man ville slippa. Kranen byts ut mot en klinik som äger en på alla sätt och ständigt hotar en att ta bort andra mediciner eller din ersättningsdrog om du gör bort dig med prover osv vilket såklart alla gör mellan varven i den världen. Ingen någonsin under de 3 år jag hade det kom med något som helst hopp eller förslag att trappa ut eller sluta heller utan istället nya mediciner mot än det ena än det andra. Jag hade subb, antidepp, sömnmediciner, lugnande samt adhd mediciner i en salig blandning samtidigt som jag knarkade vid sidan av. Blev avrådd från att sluta med detta då de sa jag aldrig skulle klara hålla mig ren eller fungera utan. Idag har jag mer än 2 år helt ren från allt detta skitet, allt. Har aldrig mått bättre och har äntligen ett liv, detta är jag säker på att de allra flesta skulle kunna få med rätt hjälp och stöd om det är vad personen önskar. Att ge folk knark för att sluta knaŕka är djupt oförståeligt i alla universum.

Det är något som ofta kommer igen i dessa berättelser: Budskapet att du måste ta detta livet ut, det finns inget annat hopp. Fredrik och många presenteras inte för några alternativ.

Är där något jag kan göra för att motverka detta så bara säg till, det höll bokstavligen på att ta livet av mig. Mötte inte en enda verkligt glad eller lycklig människa i det programmet, inte en enda. Visst finns det undantag som ”fungerar” med dessa preparat i sig men inte ens de är särskilt positiva till det liv de får och har egentligen när man pratar med dem. Kemisk lobotomering är vad de allra flesta upplever det som, så fort smekmånaden/månaderna är över. Lyckades med hjälp av en oldschool AA sponsor ta till mig de 12 stegen efter stora bokens koncept och råd till sist. 4 blodförgiftningar och en dödförklaring innan jag förstod att allt de kunde göra för mig med mediciner faktiskt höll på att ta livet av mig. Kram

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Inifrån en LARO-mottagning

När jag bloggar om missbruk, och särskilt om den omfattande utskrivningen av droger till missbrukare (Kallas LARO) så får jag olika slags respons. En är förstås från anhängarna av LARO, som ofta förnekar rena fakta, som att LARO i stor utsträckning ges till missbrukare som inte använt opiater, vilket strider mot tanken från början. Hur ska beroendemottagningarna kunna kontrollera vilka som är opiatberoende? Ibland förnekas också utsträckningen av läckaget av LARO-preparat ut på den illegala marknaden.

Jag får också respons inifrån verksamheterna. För några dagar sedan lade jag ut delar av Ylvas berättelse. Hon medicinerades så mycket att hon fick tvångsvårdas. Det finns andra exempel på detta – hur samhället med ena handen delar ut droger i sådan omfattning att en annan del av statsapparaten tvingas gripa in med tvångsvård.

När jag nu lade ut text om vinstintresse i verksamheten fick jag en ny respons från Emma S. (pseudonym p.g.a rädsla för repressalier) som arbetat på en LARO-mottagning och som skriver:

Du har sååå rätt. Jag har, som jag skrev, tidigare jobbat på en LARO-mottagning och då jag hade massa invändningar och åsikter hur verksamheten sköttes fick jag ’sparken’ (officiellt såklart omorganisation.) och har blivit hotad av ägarna.

Min syn på LARO, hur de drivs idag;

1. Precis som du beskriver drivs dessa i vinstsyfte. Detta innebär att patienterna inte får den vård dem behöver. I stort sett alla har någon form av trauma de hade behövt bearbeta men då psykologer kostar ges ingen övrig behandling mer än medicin ÄVEN fast det faktureras både läkar-o psykologkontakter till regionen. Möten som EJ ägt rum.

2.Många av de patienter jag mötte ÖKADE sitt intag av ’droger’ (tidigare illegala men under behandling legala) då de själva fick uppskatta sitt intag och behov.

3. De flesta i personalen var rädda för ledningen och patienter vilket ledde till att ’alla’ var medberoende till patienterna o att det var dessa som ’bestämde’.

Jag har inget emot varken tanken bakom LARO (om det sköts rätt!) el att privata aktörer tjänar enorma (jag såg ju siffrorna) pengar MEN patientens tillfrisknande måste vara PRIO 1.  Hur ska dessa trasiga människor ha en chans att komma tillbaks utan varken psykologisk hjälp (o andra insatser bredvid med.) och med personal som är medberoende?!?!

TACK ggr 1000 för att du lyfter detta. Jag lider verkligen med patienterna… ofta väldigt fina människor som råkat väldigt snett.

 

 

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Medicinering av missbrukare en god affär

Jag kompletterar tidigare inlägg om LARO – medicinering av Sveriges missbrukare med en bild av en av orsakerna till problemet med detta. Jag har lånat följande text av alkohol och drogterapeut Torbjörn Grönstedt

Klart Laro mörkas. Ett fåtal av alla de klienter jag mött inom socialt arbete som blivit en del av Laro är fri från sidomissbruk, avstår från överkonsumtion av läkemedel oavsett sort, låter bli att dricka alkohol på ett ohälsosamt sätt.
De allra flesta jag möter utav laro-klienter har stora svårigheter med att få ett socialt nätverk, inom såväl arbete, utbildning, nära relationer osv osv att fungera. Ett stort misslyckande är Laro.
Se bara i Skåne med Ca 1,3 milj inv, 2 laro-kliniker i Kristianstad, 2 i Lund, 5 i Helsingborg, 5 i Malmö, 1 i Landskrona, Trelleborg, Ystad, Ängelholm. Så många opiat-beroende fanns inte innan Laro blev tillgängligt för vårdval på vc nivå.
Jag hade förmånen för ca 4 år sedan se en inofficiell beräkning av region Skåne totala antalet opiat beroende klienter, baserat på den uträkning hade ca 4-5 laro-kliniker i Skåne varit tillräckligt. I dag finns det 17 laro-kliniker i Skåne.
När Region Skåne öppnade upp för Laro så kom vinstintresset in. Det skapades en legitim marknad för läkemedels bolagen att få öka lönsamheten av försäljning av opiatbaserade läkemedel. Jag satt personligen med på ett informations möte som Region Skåne anordnade i malmö inför frisläppandet av Laro.
Vårdjättarna räknade in antalet klienter som de kunde debitera regionen för. 1 besök i ca 10-15 min faktureras som 1 timme. Marknadskrafterna är i full gång. Klart detta mörkas.

En annan kommentar jag lånar kommer från terapeut Larry Wigerhäll ;

Det är så jävla slappt hanterat hela Laro, att det är sorgligt. Det hade gått att göra så mycket mer som hade kommit brukarna till nytta istället för det pågående förnedrings projekt det är på många platser. Och jag vet att det fungerar för ett antal, men inte för den stora massan som erbjuds det som första alternativ trots att dem inte tillhör målgruppen som det var tänkt för i början. När en 18-20 åring erbjuds underhålls behandling trots att den enda opiod dem använt är illegalt inköpt Subutex så är det något fundamentalt fel
Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

För en drogfri narkomanvård!

Ylva kontaktade mig för en tid sedan för att få en reaktion på vad hon varit med om när hon gick i det så kallade LARO-programmet och fick Subexone. Hon anmälde LARO-mottagningen till Institutionen för Vård och Omsorg (IVO) som inte tog upp ärendet med motiveringen att man måste ha en bestående skada eller vara utsatt för dödsfara, vilket hon var med den medicinering hon fick i kombination med sidomissbruket. Nu går vi vidare här i stället.

För en kort tid sedan kom narkotikapolitiken åter upp på dagordningen, nu senast genom TV-programmet Ekdahl och Ekdahl. Programmet genomsyrades av en kritik mot den traditionella restriktiva drogpolitiken Sverige fört och drog en lans för det som kallas ”skademinskning” i stället för drogfrihet. Detta program är ett av flera exempel på allt högre röster för att ge upp målet om drogfrihet för missbrukarna.

De höga dödstalen i Sverige skylls på den restriktiva politiken. Men den har gällt sedan 80-talet. Dödssiffrorna steg först 2006 när man lättade på reglerna för att skriva ut ersättningsdroger till missbrukarna. Skademinskning kan ju ingen vara mot. Problemet blir när de åtgärderna i stället förlänger lidandet och ökar dödstalen. Den främsta skademinskningsåtgärden som nämndes i programmet är så kallad LARO, d.v.s. att ersättningsdroger skrivs ut till missbrukare av opiater. Inget nämndes om baksidorna av detta. De senaste åren har fler dött av LARO än av de ursprungliga drogerna.

Vi vill ge en motbild till vad som sades i TV och som ofta framförs i debatten. Jag, Ylva, har själv varit inskriven på LARO:

Jag hade hunnit bli 24 år och hade knarkat bort allt jag en gång haft i livet. Väl inne på avgiftningen fick jag kontakt med Laro för första gången. Jag fick till mig av läkare att min hjärna var så förstörd av alla droger jag stoppat i mig under åren att jag skulle behöva äta medicin livet ut. Jag fick min första dos Suboxone, en medicin som jag flitigt missbrukat under alla dessa år. Någonstans förstod jag att det här inte skulle sluta bra, men mitt beroende var för starkt. Min beroendepersonlighet som gjorde allt för att få tag på min nästa drog, och nu fick jag den, av läkare, på recept och dessutom helt lagligt. På ett sätt kändes det som att jag hade lurat vården. De gav mig det som var mitt problem från början. Jag var inskriven i Laro i ett och ett halvt år. Under den tiden fortskred mitt missbruk rejält. I kombination med Suboxone jag fick av läkare stoppade jag i mig allt jag fick tag på, vilket ledde till upprepade sjukhusvistelser, tvångsvård, avgiftningar och överdoser. Vid flera tillfällen valde läkare att höja min dos, i tro om att mitt drogsug skulle bli mättat, bara jag fick korrekt medicindos. Men aldrig någonsin blev mitt beroende mättat.

Det finns de som blivit hjälpta av LARO. Men det finns baksidor: Stora mängder av preparaten läcker ut på marknaden.  Det förekommer ofta att missbrukare som aldrig varit opiatberoende ändå får LARO.  Drogfri missbruksvård blir allt svårare att få.

Det förmedlas ett förödande budskap inom LARO: att du inte kan bli drogfri. Vi känner personer som fått rådet att börja med LARO efter att ha varit drogfria i flera år! Tron på mediciner, och inte på drogfrihet, går så långt att jag, Ylva, fick allt högre doser trots mitt sidomissbruk. Detta höll på att kosta mig livet.

Förutom den frikostiga förskrivningen av narkotikaklassade läkemedel finns också en omfattande social nedrustning som en förklaring till dödstalen. Missbrukare nekas ofta vård idag. Bakom detta ligger bland annat en myt som spridits om att behandling inte fungerar. Hela vården av missbruk, som är ett socialt, psykologiskt, andligt, mentalt, kognitivt och medicinskt problem har idag fått en medicinsk slagsida.

Det finns en lösning

Det finns en uppgivenhet inom svensk narkotikapolitik. Inte ett ord sades i TV-programmet om en annan väg, och jag, Ylva, fick heller aldrig veta att det finns en annan lösning:

För ca 17 månader sen kom jag i kontakt med tolvstegsprogrammet. Där sades det att total avhållsamhet var det som gällde för att hålla beroendepersonligheten i schack. Allt stämde in på mig. Jag började fundera på om det var mitt dagliga intag av sinnesförändrande substanser som matade mitt beroende och jag tog ett beslut att hoppa av Laroprogrammet. Det kom hem en sjuksköterska till mig med Suboxone med sig några dagar efter att jag slutat ta den och menade på att det var som att sluta med en hjärtmedicin – jag skulle inte överleva utan den.

Jag valde att åka på drogfritt behandlingshem och lära mig mer om mig själv och min sjukdom. Idag är jag snart 27 år, har bostad och går i skolan. Jag har inte tagit en drog sedan jag hoppade av Laro, och jag är en av dom som sjukvården påstår inte finns – för en heroinist kan, enligt dom läkare jag pratat med, aldrig bli helt fria från substanser. Så som jag ser det nu när jag tänker tillbaka på den här tiden helt omöjligt att ersätta en drog med en drog. Lösningen på problemet är inte problemet.

Legalisera narkotika?

Förutom LARO talades i TVprogrammet positivt om legalisering av en eller flera droger. Vad finns det för bevis för att legalisering löser problemet?

I Colorado har cannabis legaliserats.  Några siffror ur en studie av Rocky Mountain HIDTA (ett samarbetsorgan mellan staterna i området):

  • Trafikolyckor med marijuana inblandat har ökat med 100 %
  • Colorado har den 4:e högsta frekvensen av cannabisbrukare bland ungdomar i USA, den 3:e högsta bland vuxna
  • Marijuaanvändning fanns hos 48 % av de alla gripna för brott, en ökning med 16 % sedan 2008
  • Besöken påakutmottagningarna p.g.a. marijuanaanvändning har ökat med 57%, inläggning på sjukhus med 82 %
  • Barn mellan 0-5 år som exponeras för marijuna har ökat med 268 %
  • Kriminaliteten gick upp 6,7 % under 2014
  • Den svarta,illegala drogmarknaden har växt, inte minskat som förhoppningen var.

Exemplet Portugal

Man måste inse att det behövs en ny politik. Många nämner Portugal som avkriminaliserade innehav för eget bruk år 2001. Det betyder inte samma sak som legalisering. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav. João Goulão , som är mannen bakom Portugals nya politik: ”Drogmissbruk är inte ett brott utan en sjukdom”– vilket man kan hålla med om. Men Goulão säger också:

”– De goda resultaten, menar João Goulão, beror på hela paketet med utökad vård och prevention. Det finns inget orsakssamband mellan avkriminalisering och minskade problem.”   (Accent 16/20 2011)

Vi  föreslår att Sverige tillsätter en kommission som vi gärna kallar en haverikommission eftersom nuvarande medicinska narkotikapolitik misslyckats. Denna kommission skulle ha till uppdrag att lägga fram en svensk version av försöket i Portugal. Det skulle innebära att

  • Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan vård. Böter tas också bort som påföljd då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri.
  • Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården p.g.a mer omfattande försäljning av droger.
  • Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård
  • Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en narkomanvård som får tillbaka inriktningen på drogfrihet som huvudspår.

Gunnar Bergström. Alkohol och drogterapeut, författare

Ylva Fransson, f.d. Laropatient, drogfri narkoman, student. (Ylva är en pseudonym)

Publicerat i Kriminalitet | 5 kommentarer

Kriminalvården låser in sig själv

I DN-debatt den 5 augusti tar forskarna Odd Lindberg och Anders Bruhn från Örebro Universitet upp kritik mot kriminalvården i Sverige som sägs sluta sig inåt. Man redogör för hur kriminalvården avstår samarbete med oberoende forskare. Dessutom påtalas den ökande medikaliseringen av kriminalvården.

Den här artikeln insändes till DN-debatt som stöd för Lindberg & Bruhn (L&B) men togs inte in så jag publicerar den här. Den ursprungliga artikeln i DN kan läsas här:

https://www.dn.se/debatt/kriminalvarden-sluter-sig-for-insyn-utifran/

Kriminalvårdens slutenhet pågår i en tid då det kommer att  behövas mer kompetent personal, verkningsfulla behandlingsprogram och ett bemötande som inte förvärrar problematiken. En del av de intagna som nu avtjänar straff för allvarlig gängkriminalitet kräver ett professionellt bemötande och program som kan nå dem – vilket är en svår uppgift och som kriminalvården haft problem med.

Jag tar till orda i denna debatt för att bekräfta den bild Lindberg och Bruhn (L&B) ger av kriminalvårdens slutenhet. Sedan många år tillbaka är det behandlingsprogram jag utarbetat (Kriminalitet som Livsstil) för att påverka deltagarna att lämna sin kriminalitet troligen Sveriges mest använda kriminalitetsprogram, men används inte i kriminalvården. När kriminalvården placerar klienter utanför anstalt på behandlingshem kräver man dock ofta att programmet erbjuds klienterna.  På senare år har skälen till att man inte använder det i sin egen verksamhet sagts vara att det har saknats evidens att programmet fungerar. Kriminalvården har dock avslagit alla ansökningar om utvärdering. När en extern forskningsstudie planerades utlovade kriminalvården medverkan i form av tillgång till klienter som skulle utgöra studiens kontrollgrupp, men frångick sitt löfte en kort tid innan studien skulle starta. Denna studie genomfördes ändå, trots att kriminalvårdens sena avhopp skapade stora problem. Studien visade på positiva siffror.

Slutenheten tar sig nu nya uttryck i form av att kriminalvården, i den mån de i framtiden ska ta in programmet, kräver att få ta över all utbildning och all kvalitetskontroll av programmet. Stiftelsen som står bakom programmet ska alltså i så fall helt frånkopplas och förlora all möjlighet till att agera om programmet inte bedrivs på rätt sätt. I kriminalvården i Norge och Danmark bedrivs programmet utan att myndigheterna där ställer upp dessa hinder.

Medikaliseringen av kriminalvården förtjänar att påtalas. Kriminalvården har anammat en medicinsk syn på missbruk, som gör att klienter som varit drogfria länge nu ibland medicineras och aktiverar därmed sitt beroende. Genom en frikostig medicinering fjättras de intagna fast i sitt beroende och på senare tid har otillåten medicinering ökat. I gemensamma utrymmen på anstalterna påträffas nu mer av otillåtna mediciner än av vanlig narkotika. (SEKO Rapport maj-18). Interner ger bort eller säljer/utpressas på sin medicin.

I valtider har flera politiska partier tävlat om att föreslå flest antal nya poliser, hårda tag men det har saknats förslag som verkligen kan påverka kriminaliteten på sikt. Det mesta av detta handlar om förebyggande sociala insatser, men i viss mån handlar det också om hur samhället tar hand om de som kan motiveras att hoppa av den kriminella livsstilen. Där råder det idag stora brister och myndigheterna agerar som stuprör utan större samverkan. En samverkan som brister idag är utslussningen från kriminalvården. Där finns mycket att göra, men det fungerar inte om kriminalvården, som en av berörda myndigheter, vänder sig inåt.

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

De kriminella ska gripas – men vad händer sen?

I Expressen kunde vi nyligen på ledarplats läsa att det lönar sig med hårda tag mot brottsligheten. (se Expressen 20/5)  Andra talar om att sätta in militär i förorten.

Följande inlägg sändes till Expressen men togs inte in.

Nu tävlar de politiska partierna om att kasta pengar över polisväsendet. Och visst behövs det fler poliser och villkor som gör att de stannar i yrket. Men i takt med allt högre röster höjs för allmänt ”hårdare tag” så försvinner alla resonemang om vad som ska hända när de kriminella personerna gripits och lagförts. Nu senast publicerade Anna Dahlberg i Expressen en krönika (20/5) om att ”hårdare tag” fungerar.

Vad som saknas är förslag på långsiktiga satsningar. Dahlberg visar på att skjutningarna, som var det som förde upp hårda tag på dagordningen, har minskat. Det är alldeles korrekt att det delvis beror på att många av de som var aktiva i detta nu sitter frihetsberövade. Detta tar Dahlberg till intäkt för att hårda tag fungerar.

Fakta är att det är viktigt att de kriminella upptäcks och grips. Det är polisens roll. Men vad ska hända sen?  De studier som gjorts visar på att straffets längd har väldigt liten betydelse för omfattningen av kriminaliteten. (se t.ex. ”What works in crime prevention”, Weisburd m.fl. 2017).  Även de som sitter inlåsta nu kommer dessutom ut en dag,  ofta mer förhärdade än idag.

De som vill hoppa av ( och de är ganska många) möts idag av ett samhälle som säger sig vilja stödja detta men  som i verkligheten ofta motverkar det. De Sociala Insatsgrupperna (SIG) får ägna massor av tid för att övertyga sin egen stadsdel om att betala för missbruksvård. Skyddat boende avslås regelbundet med motiveringen att det inte är socialtjänstens ansvar att motverka kriminalitet. De olika myndigheterna fungerar som stuprör och ingen tar ansvar för ett helhetsgrepp om problemet.

Det som påtalats upprepade gånger är att det inte finns någon enkel och  snabb lösning på en eftersatt integration och en mångårig nedrustning av resurser till utsatta grupper. Det krävs samordnade insatser på de utsatta områdena. Det gäller arbete, skola, fritid, socialtjänst, integration, bostadspolitik med mera.  Den långsiktiga utanförskapet i dessa områden kostar, enligt beräkningar av beteendevetaren Eva-Luna Lundmark och ekonomen Ingvar Nilsson, 900 miljarder. (”Orten” 2018)

Men jag lyssnat förgäves efter annat än krav på hårdare tag. Var är kraven på en socialtjänst med resurser? På skolsatsningar? På upprustning av bostadsområdena?

På kort och mellanlång sikt behövs avhopparverksamhet, SIG-grupper med verkliga mandat och resurser, behandlingsprogram för kriminella,  trygghetsvärdar, hög upptäcktsrisk för kriminella, en återupprättad drogfri missbruksvård, skolsatsningar och stöd till utsatta familjer. På lite längre sikt krävs satsningar på läraryrket , socialtjänst, på elever som inte ska tillåtas hamna utanför, på mötesplatser och renovering av bostadsmiljöer. På lång sikt krävs stora bostadsinvesteringar och ny arbetsmarknadspolitik.

Detta kostar stora summor. Att inte göra det kostar ännu mer. En gängkriminell kostar ca 23 miljoner kronor. En ung människa som hamnar i utanförskap efter skolmisslyckanden kostar 10-15 miljoner kronor.

Det är några månader kvar till valet. Nu har alla partier en chans att tävla om att lägga goda förslag inom andra områden än polisen och visa om de menar allvar med att motverka kriminaliteten på sikt eller om allt bara var valfläsk.

Gunnar Bergström

 

 

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer

Bryt med skademinskningspolitiken!

På senare tid har flera debattörer återigen föreslagit en drogliberal politik och utpekat den restriktiva politiken som orsak till dödsfallen i narkotika. I Svenska Dagbladet har en serie artiklar publicerats för denna linje och motinlägg har refuserats.

Här publiceras en omarbetad version av en artikel publicerad i Flamman 8/2

Stöd missbrukarna till drogfrihet!

Frågan om hur man skall möta den stora dödligheten av drogmissbrukare debatteras bland (nästan) alla politiska partier. Även om de jämförelser som görs med dödsstatistiken i andra länder inte stämmer, eftersom den görs på helt olika sätt, är vi alla överens om att situationen inte är acceptabel.

Historiskt sett har arbetarrörelsen stått för en restriktiv politik vad gäller alkohol och droger. Med start under 90-talet växte en nyliberal tankegång sig stark. Det var inte drogerna i sig som skapade problemen, utan de hårda lagarna. Man föreslog förskrivning av droger till missbrukarna. Förutom förskrivning verkar man för att minska skadorna av missbruket i stället för att bekämpa det. Den går oftast under namnet ”Harm reduction” (skademinskning). Denna förändring har bejakats av flera politiska partier och nu föreslås ibland en utvidgning av denna politik, bl.a. i form av ökad utdelning av narkotikapreparat till narkomaner, sprututbyte även till ungdomar, mer makt åt medicinsk missbruksvård och därmed läkemedelsbolagen och en avkriminalisering av befattning med droger i samband med konsumtion.

Legaliseringsrörelsen är stark, och efter att cannabis legaliserats i flera amerikanska stater legaliseras det nu i Kanada i sommar. Många progressiva krafter har här gått vilse och trott att det är en form av solidaritet med de utslagna att stödja detta.

Vi är alla bekymrade över den stora och ökade dödligheten bland missbrukarna, men oense om dess orsaker och rätt motåtgärder. Vi har haft en restriktiv politik sedan 80-talet, men den har urholkats genom en omfattande social nedrustning och genom en medikalisering av vården. När tillgängligheten till legal narkotika genom förskrivning, s.k. LARO, underlättades 2006, så steg dödligheten omedelbart, och de senaste åren har dödsfallen p.g,a. dessa droger överstigit de som dött av heroin, drogen de skulle ersätta.

Socialtjänsten, som förlorat enorma resurser på grund av stora skattesänkningar, måste återupprättas, och ges möjlighet och åläggas att ta hand om de missbrukare som upptäcks.  Vi är allt fler som nu ser drogberoende som en sjukdom, men vi drar olika slutsatser av det. För de restriktiva innebär det att den beroende måste avstå från sinnesförändrande preparat resten av sitt liv, medan skademinskarna vill förse den beroende med dessa preparat.

Samhället skall stödja de krafter inom en beroende som vill sluta med droger, och inte underblåsa Beroendesjukdomen och därmed bli en medberoende aktör som i all välmening hjälper missbrukaren att gå mot sin undergång.

Skademinskningspolitiken säger att ”det är tråkigt att du knarkar, men tills du vill sluta ska vi åtminstone hjälpa dig att knarka på ett bättre sätt”. Därav medicinering och sprututbyte.

Budskapet till missbrukarna är ofta numera att de inte kan bli drogfria, och att de får räkna med att fjättras till en livslång medicinering. Läkemedelsindustrin har lyckats sälja in idén att många missbrukare måste förses med narkotiska preparat livet ut. Numera är denna medicinering huvudinriktning av vården av opiatmissbrukare, även för en del ungdomar. Målet för samhällets missbruksvård måste vara drogfrihet!

Vad leder skademinskningspolitiken till?

  • Politiken innebär att man överger människan bakom missbruket och lämna denne i klorna på sitt beroende
  • Medikalisering, ersättningsdroger, sprututbyte sätter en boll i rullning och blir en snöplog för legaliseringskrav.
  • Sprututbyte leder ofta till krav på s.k. sprutrum där man hjälper missbrukaren att injicera –
  • Sprututbyte leder också ofta till krav på legala ersättningsdroger – varför ge sprutor till illegala droger?
  • Utdelning av ersättningsdroger leder ofta till utökad förskrivning till allt yngre människor
  • Ersättningsdrogerna blir nya gatudroger – det är vad som hänt i Sverige
  • Drogfri missbruksvård minskar drastiskt
  • Dödligheten ökar – detta började framför allt efter 2006 när LARO-programmen utvidgades.

Vi är eniga om att insatserna skall riktas mot missbruket, inte missbrukarna. Det måste betyda att  solidaritet med missbrukarna betyder att erbjuda drogfrihet – inte att bistå missbruket – då blir man möjliggörare av missbruk och samhället blir medberoende

Bryt med skademinskningspolitiken!.  Det finns en annan väg att gå än dagens politik och dagens dödstal är inte oundvikliga.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | 3 kommentarer

Skottlossningar i Sverige – Politisk plakatpolitik som svar

Nu skjuts allt oftare unga kriminella ihjäl av andra unga kriminella. Det är allvarligt och mycket måste göras. Då dyker olika politiker upp på scenen och bjuder över varandra i att försöka få det att se ut som om man tar frågan på allvar. Idag nappade statsminister Stefan Löfven på Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons utspel om att sätta in militär i kampen mot gängkriminaliteten. Man tar sig för pannan och får anledning att sätta fart på min blogg igen.

Som aktiv i arbetet med olika program för att påverka kriminella att överge sin livsstil kommer jag i kontakt med olika verksamheter som arbetar i de utsatta förorterna. De som vet hur problemet ser ut undrar nog vad militären skulle göra. I dessa förorter har en misslyckad integrationspolitik tillåtits verka under många år. Det har lett till segregerade förorter där många ungdomar lämnar skolan utan kunskaper eller betyg för att klara sig in på arbetsmarknaden. Kriminella nätverk har kunnat locka ungdomar in i livsstilen bland annat med att erbjuda pengar och tillhörighet.

Många av de aktivt kriminella unga vuxna har varit kända av myndigheterna i flera år och några av dem kunde ha omhändertagits av myndigheterna enligt Lagen om Vård av Unga för länge sedan. Nu är flera av dem döda, andra är beväpnade och skjuter andra.  Hur löser militären detta?

Många av skjutningarna handlar om narkotikapengar. Trots det har missbruket tillåtits öka och spridas, främst genom social nedrustning, mindre vård, utdelning av narkotika till narkomaner och passivitet. Jag har till och med stött på behandlingsverksamheter för just dessa kriminella som förbjudits att ta urinprover för att spara pengar. Hur löser militären detta?

De flesta inblandade i den senare tidens skjutningar är inte en del av en organiserad kriminalitet (som också finns och skall bekämpas). Detta är oorganiserad kriminalitet som drivs av kriminellt tänkande av hederstyp – de ursprungliga orsakerna till fiendskapen kan vara enkla oförätter – men närheten till vapen, låg impulskontroll och ett kriminellt tankesätt gör att man skjuter, ibland för struntsaker. Hur löser militären detta?

En del förslag från politiskt håll – att störa organiserad kriminalitet via kronofogden, skatteverket m.fl, är bra men påverkar dessa skjutande unga vuxna minimalt. Har våra politiker förstått hur läget är? Hur löser militären detta?

Om man verkligen vill göra något åt situationen, och inte bara låta tuff i valrörelsen, finns efter flera års försummelser, inga snabba, enkla lösningar. Vad vi behöver är bl.a.:

  • En storsatsning på utanförskapsområdena vad gäller skola och arbete.
  • En förändring av socialtjänstens arbetssätt och tolkning av LVU-lagen med ett tidigare ingripande när ungdomar far illa
  • En förändring av påföljdsystemet när ungdomar och vuxna döms för olika brott. Frivårdspåföljderna  (när man döms till vård inom socialtjänsten eller skyddstillsyn, (övervakning)  skall innehålla helt andra krav och större vårdinsatser än idag. Påföljderna skall komma omedelbart efter dom, inte långt senare som idag.
  • Förändring av lagen om vapeninnehav så att de som grips med vapen inte omedelbart släpps fria.
  • Ge de så kallade Sociala Insatsgrupperna (SIG) större mandat, egen budget och omfattande resurser för avhopparverksamhet – idag kan de nekas resurser för avhoppsplaceringar. SIGgrupperna över landet behöver nationella direktiv och vägledning.

Allt detta kräver stora resurser – för detta krävs att man t.ex. tar tillbaka de 100 miljarder per år som jobbskatteavdragen kostar

Att låta det pågå som nu kostar mer än vad insatserna kostar – om man tänker längre än till nästa mandatperiod

Hur löser militären detta?

Publicerat i Kriminalitet | 2 kommentarer