Tre ledande vänsterpartister (Karin Rågsjö, Björn Fries och Håkan Jörnehed) publicerade i Dagens Arena 5/11 en artikel ”Missbruksvården har tappat greppet” vad som behöver göras utifrån Uppdrag Gransknings program om missbruksvården. Deras artikel hittar ni här (http://www.dagensarena.se/opinion/vansterpartiet-missbruksvarden-har-tappat-greppet/)
Jag sände in ett svar som refuserades snabbt så jag lägger det här i stället och behåller hela artikeln, inte den förkortade som man måste hålla sig till på Dagens Arena
En ny solidarisk narkotikapolitik
Debatten om missbruksvården blossar upp igen, nu bl.a. på grund av Uppdrag Gransknings granskning av vad som hände runt två unga missbrukares död.
I Dagens arena lanserar nu Karin Rågsjö, Håkan Jörnehed och Björn Fries ( R,J.F.) tankar om en ny narkotikapolitik och det behövs. Frågan är bara hur den ska se ut och om Vänsterpartiets nuvarande linje är rätt väg att gå.
R.J.F. vill nu se en utökning av en politik i form av att sprutbytesprogrammen utökas och att landstingen får makten i dessa frågor. Denna linje är en del av så kallad harm reduction, – en linje för att kapitulera inför missbruket och att i stället verka för att hantera skadorna. En del sådana förslag kan vara rimliga, andra innebär att man i stället för att stå för en lösning blir en del av problemet.
I de aktuella fallen skulle det inte på minsta sätt förändrat de unga missbrukarnas tragiska död, de dog av överdos och inte av smutsiga sprutor. Det finns svagt stöd för att hävda att sprutbyte har stor betydelse. I den studie som publicerades på Mittuniversitet (Stenström 2008) visade det sig att ett fåtal missbrukare står för nästan all uthämtning av sprutor och att de flesta tycks skaffa sig kanyler på annat håll.
R.J.F. undanber sig att bli anklagad för att verka för en legalisering av narkotika och det ska de inte anklagas för. Däremot vill jag hävda att den skademinskningslinje de driver riskerar att sluta där. En boll sätts i rullning. Man börjar med en förändring (t.ex. sprututbyte eller utskrivning av droger). Sedan föreslår någon att programmet ska utökas, åldersgränser sänkas, fler droger legaliseras. Om det krävs 4 misslyckade behandlingar innan man kan få metadon, varför inte sänka till 2 och sen 0? Om 20 åringar kan få metadon, varför inte 18-åringar? Om en drog kan legaliseras, varför inte en annan? Denna utveckling syns tydligt i den kraftigt ökande förskrivningen av legala opioder som metadon och Subutex . Kraven för att få dessa ” läkemedel” har flera gånger sänkts.
Gränsen mellan harm reduction och legalisering är inte skarp. Ibland leder vissa åtgärder som ska minska skadorna till att en ”smyglegalisering” sker. Vid sprututbytesprogrammen medverkar läkare till att dela ut verktyg till ett missbruk som han enligt annan lag kan vara skyldig att anmäla till socialnämnden.
I Sverige och i hela västvärlden har missbruksvården och narkotikapolitiken medikaliserats till fromma för läkemedelsindustrin. Man ser hjärnan (helt korrekt) som kidnappad av drogerna. Äntligen börjar man (med rätta) se missbruket som en sjukdom. Men man drar inom den landstingsstyrda missbruksvården ofta helt felaktiga slutsatser av detta. Det har bl.a. hävdats att missbrukaren måste förses med droger livet ut, att drogfri narkomanvård inte fungerar och unga människor har ibland lämnat denna medicinskt inriktade vård mer nerdrogade än de var innan de togs in. Narkomaner som vill bli drogfria motarbetas. R.J.F. vill ge denna medicinskt ensidiga vård utökad makt vilket i dagens läge vore förödande för de drabbade: missbrukarna.
Vad ska vi göra i stället?
Vänsterpartiet bör, i stället för att utveckla en liberalistisk och osolidarisk uppgiven narkotikapolitik verka för en offensiv och solidarisk politik. Dagens nedskärningar och medikalisering har gjort att missbruksvården har havererat och dessutom straffas sjukdomen narkomani med verkningslösa bötespåföljder och fängelsestraff. Vi borde i stället lära, utan att kopiera, av exemplet Portugal.
Man införde där en politik som innebär att de vanliga missbrukarna hålls utanför fängelsesystemet och erbjuds vård i stället. Den som ertappas med mindre innehav erbjuds vård första gången men kan tacka nej och hävda att vård inte behövs. Upprepas förseelsen kan han/hon åläggas vård eller andra restriktioner.
Allt är inte perfekt i det portugisiska systemet. Den vård man erbjuds kunde t.ex. vara bättre.
Kräv att det tillsätts en ny narkotikakommission!
Om vi ska lösa upp åratals ineffektiva motsättningar om narkotikapolitiken behövs en ny narkotikakommission med direktiv om att
- Lägga fram ett förslag om att förändra narkotikalagstiftningen så att missbrukare inte sätts i fängelse för små innehav. Böter är också verkningslöst.
- Införa ett vårdalternativ för de som ertappas med narkotika.
- Bygga ut missbruksvården och ta pengarna till detta från besparingarna inom kriminalvården när missbrukarna i stor utsträckning inte längre hamnar där.
- Se över om staten kan gå in och garantera en viss minimistandard på vården oavsett var man bor. En narkotikakommission kan studera exemplet Portugal och lära av det men inte kopiera det. Vi kan skapa en svensk version av vad Portugal gjorde.
Se över läkemedelsbehandlingen
En narkotikakommission behöver också se över vårdens innehåll. Sedan flera år tillbaka är det fler som dör av ersättningsdrogerna metadon och buprenorfin (känt som Subutex) än av heroin. Förskrivningen har ökat kraftigt och idag är ca 70 % av alla opiatmissbrukare i Sverige inskrivna i dessa program.
Man ger upp hoppet om dessa människor, parkerar dem i livslånga program samtidigt som användningen av drogfria behandlingsalternativ blir allt färre. Detta behöver ses över. Vi är inte hjälpta av en ny narkotikapolitik om den innebär att staten tar över som den som förser missbrukarna med droger. Idag händer ofta att missbrukare avråds från att försöka bli drogfria! Här behövs en kursändring.
Gunnar Bergström, Alkohol och drogterapeut.
Gunnar Bergström 