Nya reträtter för missbruket!

 

iStock_000001185545Small

Nya reträtter för missbruket – sprutor till ungdomar och dömda

Nu skickar regeringen ut nästa förslag på remiss i den pågående nedmonteringen av vård som syftar till drogfrihet för missbrukarna.  Nu skall ungdomar och dömda kunna delta i så kallade sprututbytesprogram. Tidigare har förskrivningen av narkotiska preparat som ska ersätta heroin ökat lavinartat. Fler dör nu av statens ersättningsdroger än av heroin. Ökningen skedde efter 2006 då det blev lättare att få preparaten utskrivna.

Absurda förslag

Den ökande dödligheten, främst bland unga, beror också på den nedmonterade vården som nu ofta endast erbjuds som öppen vård, d.v.s. att missbrukaren bor kvar hemma (om han/hon alls har en bostad). Alla klarar inte det. Många nekas dessutom all form av vård.

Nästa led i sänkningen av ambitionerna är nu att ta från kommunerna del i beslutet om att ge sprutor till narkomaner. Här vet regeringen inte vad den vill eftersom den samtidigt står fast vid att missbruksvården, förutom avgiftning, ligger på kommunerna. Kommunerna står alltså som ansvariga, men fråntas detta avgörande beslut. De kan planera missbruksvård, till och med tvångsomhändertagande, för en klient som samtidigt får sprutor av landstinget.

Ännu märkligare är förslaget att sprutorna ska ges till ungdomar under 20 år. Lagen om Vård av Unga (LVU) gäller under 20 år. Hur är detta tänkt? Man kan tvångsomhänderta ungdomar upp till 20 år – kan man då ha en lag som samtidigt möjliggör att de får sprutor av landstinget?

En annan ny absurditet är att de  som döms till skyddstillsyn eller annan frivård ska ingå i sprutbytesprogrammen.  Det innebär att regeringen föreslår att man godtar att den som avtjänar ett straff samtidigt skall kunna missbruka narkotika utan att påföljden undanröjs. Vilka andra lagar anser regeringen att man ska kunna bryta mot under pågående påföljd? Det bör förstås finnas, som hittills, ett krav på drogfrihet under tiden man avtjänar ett straff. Detta är ett dessutom mer solidariskt med den som vill vara drogfri än att samhället agerar medberoende och möjliggör fortsatt missbruk.

Dessa förslag är ett led i den pågående utvecklingen av en missbrukspolitik på vårdområdet som inte längre syftar till drogfrihet utan till att nöja sig med att man minimerar skadorna. Hur stora ansträngningar har gjorts för en 19-åring missbrukare som numera erbjuds statliga droger och snart fria sprutor? Det kan inte vara rätt att samhället på detta  överger ungdomar och lämnar dem i klorna på sitt beroende.

En politik utan stöd i forskning

Argumenten för sprutbyte är oftast att man dels ska minska spridningen av hepatit C, dels att man ska nå missbrukarna för att motivera till fortsatt vård. Ingen av dessa ambitioner har stöd i forskningen. Vad gäller hepatit C har man inte kunnat visa på någon minskning av hepatit C med hjälp av sprutbyte, vare sig i den enda studien i Sverige (Stenström 2008)  eller t.ex. Danmark där sprutbyte är vanligt, men där 90 % av injektionsmissbrukarna  trots det har hepatit C. Inte heller i studier i England har spridningen av hepatit C visat sig minska med hjälp av sprututbyte.

Inte heller har man kunnat visa på att narkomaner som står i väntrummet för att sina sprutor i större  utsträckning just då är mottagliga för vårdsamtal. I den svenska studien fann man att man lyckats motivera endast 8 % av de som var okända för socialtjänsten att söka vidare vård. Så här berättar en sjuksköterska som arbetat i England med sprututbyte:

”Tanken är att man ska använda besöket till ett motiverande samtal om hur klienten skulle kunna bli drogfri. Det funkar inte på en injicerande heroinist som är där för att hämta verktyg.” (Vivi Lovelock)

Lönar sig vård?

En orsak till att politiker av olika färg accepterat nedrustningen av missbruksvården är en myt som spridits – att missbruksvård inte fungerar och inte lönar sig. Däremot är en förutsättning att den ges möjlighet att verka efter vetenskap och beprövad erfarenhet vilket inte är fallet idag. Myten om den dåliga vården sprids bland annat av anhängarna till utdelningen av ersättningsdroger. I en nyligen publicerad norsk studie fann man tvärtom att de som fått dessa ersättningsdroger, i större utsträckning än de som fått drogfri behandling, missbrukade  andra droger vid en uppföljning efter 10 år. De som fått ersättningsdrogerna uppvisade också mer ångest och depression än de som fått drogfri behandling. (Nordic Studies on alcohol and drugs Vol. 32 2015)

Vad behövs?

Vad som krävs för att bryta den stigande kurvan för dödlighet i missbruk är bland annat:

  • Att samhället bestämmer sig för att målet för missbruksvård är drogfrihet
  • Att en kommission tillsätts som ser över föreskrifterna för utdelning av ersättningsdrogerna och får som direktiv att strama upp nuvarande frikostiga utdelning och att inga ungdomar under 20 är aktuella för förskrivning av ersättningspreparat.
  • Att kommunerna får behålla medbestämmande om sprututbyte eftersom de är huvudansvariga för vården och att inga ungdomar under 20 är aktuella för sprututbyte
  • Att den nedrustning av missbruksvård och socialtjänst som skett de senaste åren ersätts av en ny rejäl satsning och med en ny inriktning på rehabilitering och inte bara att minska skadorna

Gunnar Bergström

 

Annonser

Om Gunnar

Nu är jag äntligen 67 år. Och mest känd för att syssla med kriminalitet! Men mot - inte för. Och sen har jag ett andra hemland - Kambodja - efter att ha trampat i klaveret, stött Pol Pot och försökt ställa det till rätta. Och hjärtat sitter på vänster sida.
Det här inlägget postades i Droger, Kriminalitet. Bokmärk permalänken.

47 kommentarer till Nya reträtter för missbruket!

  1. Ingrid Axelsson skriver:

    Beroendeproblematik kräver behandling hela livet. All behandling skall ske i samråd med den som är utsatt för beroendeproblematik i första hand, men även med personens fungerande sociala nätverk.
    Kriminalitet kopplat till droger skall i domen kompletteras med en föreskrift där klienten skall ges behandling där Landsting, Kriminalvårdens Frivård och kommunen har skyldighet att planera och gemensamt bekosta behandlingen. Det fungerade tillfredsställande under 80 – 90 talet.
    Dina förslag lyfter upp viktiga lösningar som jag till fullo stödjer.

  2. Jan Brikell skriver:

    ja herregud vad ska allt sluta? Jag jobbar ju i branschen och har haft som ambition att jobba för att hjälpa människor att bli drogfria. Det går ju i princip inte längre att jobba med det. Klienterna får ju droger (medicin) av staten och vill inte lyssna på vad jag har att säga. Vilken drogberoende som får droger av staten vill ta till sig tolvstegsprogrammet?

    • Ingrid Axelsson skriver:

      De som engagerar sig bör ta en paus om/när de börjar bli uppgivna i sin behandlarfunktion. Behandling kräver långsiktig närvaro och intentionen att nyfiket och intresserat fortsätta komma vidare med nya lösningar utifrån individens olika möjligheter.
      Tolvstegsprogrammet kombinerat med individuella samtal i början av behandlingen är ett alternativ till kortsiktiga medicinska kemiska substanser.

      • Jan Brikell skriver:

        Jo det tycker ju jag med. Men på den institution jag jobbar så finns förutom de som jag (som vill erbjuda behandling) också läkare och psykologer som ser allt på ett annat vis och i stället erbjuder mediciner (droger)

        Då är det ju inte så svårt att förstå att en ungdom som är beroende av droger och som har svårt att se i ett längre tidsperspektiv, väljer mediciner som ger ett bättre mående omedelbart, i stället för behandling som ger ett bättre mående på sikt och som kräver ett engagemang och arbete.

        Vi som har erfarenhet och arbetar med detta vet ju att det i längden aldrig ger ett bra mående med livskvalitet att äta mediciner eller ta droger. men …

        Nej. Jag har inga planer på att ta en paus. Eventuellt byta arbetsställe då. Men det är nog inte heller aktuellt.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Glädjande med engagerade behandlare som fortsätter arbetet tillsammans med läkare och psykologer/terapeuter. Människor är individer med olika förutsättningar, där vissa är mer resursstarka än andra. I boken Knark – en svensk historia av författare Magnus Linton lyfter han fram berättelsen om Sverige och knarket, ett både idéhistoriskt och aktuellt gatureportage om missbrukets dödliga dilemma. Vi som verkat inom vård och behandling av människor med beroendeproblematik redan från sjuttiotalet och framåt, ifrågasätter den förda politiken som resulterat i en extremt hög narkotikadödlighet i Sverige.

    • Yvonne Malmgren skriver:

      En person som fortfarande underhåller sitt beroende lyssnar inte på kloka ord
      Ungefär som en nikotinberoende som slutat röka men snusar istället
      Vården som ska leda till drogfrihet har utökat sina områden.Det handlar allt om allt om från massage till djurhållning till kognitivt och NA arbetsinriktat psykiskt inriktat osv
      Vården kan ske som skolform eller jobbform eller boendeform
      Byte av miljö hjälper ibland och tankarna på annat håll upptagna med viktiga saker som back to earth projekt odlingar mindfulness osv
      Vården ska ske på klientens önskemål om förverkligande av densamme
      Säger sig själv att medicinering tar bort all egenlust till livet och isolerar klienterna i ett utanförskap där all ångest över livet som slipprar förbi ökar

  3. Jan Brikell skriver:

    narkotikadödligheten med statens egna knark man kallar mediciner är högre än med den illegala. Det är så galet som det bara kan bli.

    Läs Anna Fugelstads forskarrapport om narkotikarelaterade dödsfall 1994-2011.

    http://stad.org/sites/default/files/media/STADRAPPORT54okt17.pdf

    Det är galet när staten är den som har tagit över att tillhandahålla narkotika som de nu kallar mediciner. Tro mig! Jag vet vad jag pratar om! Precis som Gunnar pratar om så dör nu fler av statens ersättningsdroger än av heroin. Ökningen skedde efter 2006 då det blev lättare att få preparaten utskrivna. Trenden är tydlig.

    Man medicinerar inte bort ett beroende. I det fall man är intresserad av att göra drogmissbrukare friska vilket jag betvivlar att man är. Det är inte jag som har gett upp eller tappat modet. Det anser jag det är staten och andra som förespråkar ersättningsdroger i stället för behandling.

    Jag tror att det helt enkelt är så att man inte anser det vara värt kostnaderna att satsa på riktiga behandlingar. Det är billigare att ge mediciner och missbrukarna blir lugnare och nöjda. De är ju beroende!

  4. Jan Brikell skriver:

    Du Ingrid säger att jag arbetar tillsammans med läkare och psykologer. Tja, det är svårt att få att få med en drogberoende för mina idéer om behandling mot beroendet när det finns en annan hand som erbjuder droger. Vad väljer en person som är beroende av just droger då tror du?

    Personen i fråga har ju en kidnappad hjärna (typ)

    • Ingrid Axelsson skriver:

      De som erbjuder vård och behandling ( landsting, stat och kommun) bör dela gemensamma värderingar så vårdtagarna gemensamt med vårdgivarna långsiktigt planerar deras behandling.
      Medicinera patienten till döds med kemiska substanser är endast en kortsiktig lösning.

  5. Jan Brikell skriver:

    Nej! Jag vill nog påstå att de som förespråkar ersättningsdroger och till och med kanske vill att vi ska börja dela ut legalt heroin är de som har gett upp och kanske borde ta en paus från sin behandlarfunktion.

    Vart är vi på väg när vi diskuterar s.k heroinkliniker? Alltså att dela ut legalt heroin? Är det att kalla missbruksbehandling och vilket liov ger det? Som före detta beroende och missbrukare var jag med på den tiden dessa ersättningsdroger började delas ut. I dag är jag drogfri med ett bra liv. Jag tackar gud att jag inte fick tillgång till dessa legala droger. Jag hade i så fall aldrig slutat med droger och i dag säkert varit ett vrak.

    Du ska veta att jag med alla medel och på alla sätt försökte få Subbutex och andra ersättningsdroger. Jag blev nekad då det på den tiden ändå var svårare att få dem. I dag hade jag säkert fått dem utskrivna då det inte verkar vara svårt alls. Det vet jag då jag känner många som går på dessa mediciner (eller rättare sagt, droger)

  6. Ingrid Axelsson skriver:

    Vis av erfarenheten som socialarbetare/familjeterapeut så finns det inga enkla svar på komplexa problem. Jag har fattat beslut att omhänderta människor för att deras rädda liv från drogmissbruk. Vissa har sjukpensionerats p.g.a beroendesjukdom och lever numera anständiga liv utan droger med medicinen tolvstegsprogram och enskilda samtal. Andra snurrar runt i vården och ges kortsiktiga behandlingar med Subutex kombinerat med korta vistelser på diverse behandlingshem eller familjehem. Alltför många dör när samhällets nedmontering av vård och behandling ersätts med öppen vård och uppgivenhet. Vård och behandling bygger på långsiktighet och varaktiga fungerande relationer.

  7. Anonym skriver:

    Man börjar ju undra vad som har hänt i ditt liv Gunnar som gör att du så tvunget sätter dig på tvären som en tjurig tre-åring när människor med allvarlig , lägg märke till ordet allvarlig, opiat beroende problematik nu får en chans till minskad kriminalitet och ett normalt liv med hjälp av Laro programmet.
    Kan det vara så att du är sur för att din ideologi har visat sig vara ineffektiv? Eller för att du helt enkelt inte tjänar lika mycket pengar längre?
    Folk blir utslängda från tolvstegs programmet för att dom tar ETT återfall. Ni hjälper inte människor hantera ett återfall utan ni ger dom ryggen.
    Sen att du säger att folk med amfetamin problem och endast amfetamin problem ges tillgång till Laro är ren lögn.

    • Jan Brikell skriver:

      Jag vill svara lite på det här känner jag. Jag jobbar också inom branschen. har du inte läst hela inlägget? Har det gått dig helt förbi att i dag avlider fler av statens legala droger än av heroin? Till det kommer att det är svårt att motivera missbrukare/drogberoende att lägga ner jobb att gå en behandling och därmed kunna bli ”riktigt drogfria på grund av att det är så lätt att få droger utskrivna av en läkare och därmed aldrig behöva ta itu med sitt drogberoende, utan ständigt gå i sus och dus. Att gå från att vara beroende av droger till att bli avgiftad och kunna leva utan droger är nämligen jobbigt och smärtsamt, men leder till ett verkligt bra liv. Men när det finns läkare som delar ut legala droger så tar ju den drogberoende tyvärr hellre den lättare och mindre krävande vägen (vilket ligger i sjukdomens natur) och jag tror personligen att vi kommer att få fler och fler som går omkring och i princip hela sitt liv äter mediciner (droger). Jag ser det i mitt arbete och jag har sett utvecklingen sedan 80 talet och den skrämmer mig. Beroendesjukdomen är stark och vi skulle behöva stå enade i kampen mot den. Det lättaste vägen är ju naturligtvis att bara skita i allt och ge dem som vill ha droger och mediciner det de vill ha och så slipper vi problemet, men får en massa missbrukare som lever i sus och dus och som dör i överdoser av i stället legala droger.

      Det tuffa är att stå kvar i det jobbiga, men rätta och hjälpa den drogberoende när dennes drogpersonlighet talar som vill ha droger. Det kräver en genuin vilja att vilja hjälpa utan att få direkta belöningar och gillande av den beroende. I stället så får man räkna med att, åtminstone till en början, ta mycket skit av de som är beroende och som vill ha droger.

      Det kräver så klart också att man skaffar sig kunskap om sjukdomen och dess natur. Jag vill tillägga att jag själv har ett 25 årigt missbruk bakom mig och att jag i dag sedan 11 år är drogfri och nykter. Jag är glad att jag i dag är helt drogfri vilket jag själv aldrig trodde var möjligt. Hade jag blivit erbjuden ersättningsdroger hade jag säkert aldrig stått i mot suget av det.

    • Ingrid Axelsson skriver:

      Beroendesjukdom är individbaserad och kräver olika behandlingar. Det viktiga är att människor med beroendesjukdom utreds och behandlas utifrån sina individuella behov. Behoven för en individ ser dessutom olika ut i livet. Vissa som behandlades från åttiotalet och framåt lever drogfria liv idag, andra är döda. Vissa människor är mer resursstarka än andra och har dessutom tur att möta engagerade socialarbetare. Socialarbetarna har lön för sitt arbete, en lön som dessutom är alldeles för låg i förhållande till utbildning och ansvar.
      Gunnar Bergström är expert inom området och fortfarande engagerad.
      All behandling som räddar liv behövs oavsett metod.

  8. Gunnar skriver:

    Det har kommit några kommentarer som är upprörda över motståndet mot läkemedelsförskrivning (LARO). Berättelserna visar att problemet inte är enkelt. Det finns de som ser sig hjälpta av LARO, medan andra dör av det. I berättelserna kan man ibland se att dessa människor aldrig fick chansen till drogfrihet genom att de var på behandlingar med dålig kvalitet. Var enda räddningen att de fick LARO? Jag tror inte det – men vem kan säga att han vet? Ingen behandling räddar alla för beroendesjukdomen är stark. Vad vi vet när vi väger ihop alla fakta är att fler dör av de statliga läkemedlen än de som dör av heroin. Jag vet (inte en lögn) att beroende som aldrig använt heroin också erbjuds LARO. Tyvärr talar alla fakta för att dagens medicinpolitik kostar liv. Därav motståndet.

    • Jan Brikell skriver:

      Jag vet också att beroende som inte använder heroin utan har amfetamin som huvudsaklig drog får ersättningsdroger som subutex och metadon av läkare med hjälp av LARO. Jag har en kamrat som jag känner väl som numer går och får dessa ”mediciner” som jag anser vara droger. Han känner sig rätt nöjd över att nu få droger legalt utskrivet. Han är gammal amfetaminmissbrukare. Han kommer troligtvis aldrig att bli drogfri, komma ut i arbetslivet eller kunna diskutera annat än droger och mediciner. Sorgligt men sant!

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Hur många dog under åttio och nittiotalet när vissa socialarbetare drev nolltolerans för droger i absurdum??? Socialarbetare och ansvariga politiker i socialnämnderna nonchalerade unga tungt drogberoende människors behov av behandling och långsiktig vård.
        De som var beroende skulle nå den så kallade botten av sitt drogande innan de fick ta del av ett eget boende och ett värdigt liv. Att alltför många dog för att de inte överlevde att leva på botten var en del av metoden. Den godtyckliga behandlingen är inget att sträva efter. Det är cyniskt och rent ut sagt för jävligt att det pågått så länge, och att det fortfarande finns de som tror att det är ett medmänskligt bemötande.
        Människor är individer och behöver olika behandling för att överleva. Att arbeta är ingen saliggörande lösning för alla individer. Arbetet att klara sin vardag och att leva ett värdigt liv är tillräckligt för vissa människor. Krigstraumatiserade med svåra upplevelser som behöver smärtstillande medicinering har andra behov och där kan medicinering vara den enda utvägen.
        Behovsprövad medicinering är den bästa utvägen.
        Livet kommer alltid före metoderna.
        Människors lika värde kräver olika behandling av deras behov av medicinering.

      • Jan Brikell skriver:

        Tja. jag har inte siffror på hur många som dog av droger under 80 och 90 talet. men det går väl att ta fram om man är intresserad. jag tycker absolut inte att man ska nonchalera tungt drogberoende människors av vård och behandling. Jag tycker däremot det kan vara bra att veta en del om sjukdomens natur (beroendet) och att den beroende är i klorna av sin beroendesjukdom som vill ha just droger. Det dör fler av statens legala droger än av heroin just nu och jag känner till en hel del av vad de mediciner tar vägen som delas ut av läkarna. Jag har själv köpt och använt en hel del av dem, tyvärr.

        Jag kan tala om för dig att jag inte tycker det känns kul att träffa gamla kamrater och medmänniskor som en gång i tiden varit pigga bra grabbar och tjejer men som numer går på LARO kliniker och får Metadon eller Subutex, och som faktiskt inte pratar om annat än när de ska få nästa dos. Det är inte kul att se dem och det gör mig ledsen i ögat, samtidigt som väldigt arg.

        Jag har heller aldrig menat att det står på prio ett att bli arbetsför eller att ett arbete skulle vara saliggörande på något vis. Men visst är väl visionen att den som går i behandling ska kunna ha ett vanligt liv som för de flesta även inkluderar att ha ett arbete och en vanlig inkomst?

        När det gäller smärtstillande medicinering vet jag ingenting, annat än att jag hoppas att den läkare som skriver ut dessa är väldigt restriktiva med det då det gäller individer som är beroende av droger så klart.

    • Jan Brikell skriver:

      Jag vill också säga att jag för ett antal år sedan gick igenom en avgiftning som var ett rent helvete. Det tog mig två år innan jag kunde börja fungera något sålunda normalt utan vare sig illegala eller legala droger (mediciner)

      Det var i samband med ett fängelsestraff och jag hade inget annat val. Jag hade aldrig gjort det frivilligt och jag hade aldrig klarat det om jag inte vart inspärrad. Jag hatade dem som vägrade mig mediciner och jag kände mig så darrig, rädd och fylld av ångest både dag och natt att jag inte vet hur jag ska beskriva det.

      Jag fick hjälp med att trappa ner på piller och droger. Men inget annat alternativ. Jag trodde aldrig jag skulle kunna må bra utan mediciner och droger. Det fanns inte i min värld att det skulle kunna ske.

      efter två år kände jag mig abstinensfri och någotsånär att jag kunde gå i behandling. Min största skräck var att sitta i grupp (så klen var jag) Jag fick hjälp att fortsätta vara drogfri och att sedan ta reda på bakomliggande orsaker till att jag börjat droga och sedan alternativa strategier till att ta droger för att reglera känslor och dåligt mående.

      Jag jobbar fortfarande med detta. Ett 25 årigt gravt narkotikamissbruk tillfrisknar man inte från i ett nafs och kanske aldrig helt. Jag har fått börja om från början att lära mig det som de flesta lär sig redan i tonåren. Men jag är drog och alkoholfri.

      Jag känner mig verkligt tacksam för att det fanns människor i min omgivning som inte gav upp och som gav mig livslång medicinering som alternativ.

      Då när jag ser de kamrater, som liksom jag en gång i tiden var unga och friska och som trodde vi hade hittat lösningen på alla våra problem i droger och som nu både samhället och de själva gett upp hoppet om att någonsin kunna bli drogfria och friska, så kämpar jag och hoppas ändå på att kunna förmedla eller tända ett ljus om att det ”finns en lösning” och en gemenskap.

      Min tro är att de flesta människor inte alls behöver mediciner och/eller droger. Min tro är också att de allra flesta inte behöver några diagnoser.

  9. Ingrid Axelsson skriver:

    Min övertygelse är att människors behov är olika. Dessutom är människor inte sin diagnos men de blir hjälpta av att förstå sina olika förmågor. Samhällets rabiata narkotikapolitik under åttio och nittiotalet förorsakade onödigt höga dödstal. Samhällets extrema öppenvård utan långsiktiga behandlingar förorsakar fortfarande onödigt höga dödstal.
    Viss medicinsk behandling är inte att ge upp. Det är att rädda liv och att ge människor en möjlighet att leva ett värdigt fungerande liv. Det som fungerat för Dig fungerar inte för andra.
    Medmänsklighet är att all behandling utgår från individens behov.
    Heroinmissbruket ökar, och det varnade socialarbetarna och polisen för redan på nittiotalet.
    Varför?

    • Jan Brikell skriver:

      Viss medicinsk behandling? Ja men som det ser ut nu så tycker jag inte det verkar vara ”viss medicinsk behandling”. Av de klienter jag träffar har ju de allra flesta en diagnos utöver drogberoendet och det är mer regel än undantag att de alla har en stor dosett mede mediciner. javisst det stämmer säkert att heroinmissbruket ökar. Men missbruket av mediciner skjuter ju i höjden och som sagt fler dör av de så kallade medicinerna än av några andra droger. Hur sjukt är inte det? Har för mig att Sverige ligger i topp att ge ADHD diagnoser och medicin för det. LARO behandlingarna bara ökar och kraven för att få ingå bara minskar. Vad jag har förstått så ökar både tillgången av och konsumtionen av även illegala droger och rösterna för att legalisera blir fler. Tja, hm

      Men det kanske är så att vi människor är ämnade att behöva äta mediciner eller ta droger för att stå ut med tillvaron och att det är ett nytt steg i evolutionen då? Eller?

  10. Ingrid Axelsson skriver:

    Heroinmissbruket ökar p.g.a. flera bidragande orsaker – befolkningen i världen ökar, krigstraumatiserade barn och barnsoldater med PTSD bor i vårt land och priset är lågt.
    Människors behov att använda droger har alltid funnits. Människors behov av att medicinera bort komplexa emotionella trauman ökar i samband med krig och komplexa separationer från sitt land och familjer. Samhällets försök att vårda och behandla fortsätter utvecklas och LARO är en av flera försök. Professionella engagerade behandlare behövs – likaså våra olika synsätt.
    Vår personlighet, livserfarenhet, yrkeserfarenheter och utbildning påverkar synsättet.
    Det gäller även människor som medicinerar och nyttjar droger.
    Nolltolerans är ett naivt ogenomförbart önsketänkande där människors liv offras för principerna.
    Ingen som söker och behöver vård och behandling skall nekas vård.

    • Jan Brikell skriver:

      Att befolkningen är en väldigt marginellt bidragande orsak till att heroinmissbruket ökar, visar statistik. Man kan dividera och bolla med statstik som man vill visserligen och man kan även tala om detta hur länge som helst. men jag ser med egna ögon och vet att det skrivs ut oerhört mycket droger som somliga vill kalla medicin. Krig och problem har alltid funnits så det är inget nytt. Jag kan säga dig att jag har en arbetsplats där jag kommer i kontakt med många människor med PTSD.
      Jag har en tro på människan och att det naturliga är att vi inte behöver mediciner i första hand när vi mår dåligt. Vi behöver behandling av något slag och när jag tänker på behandling så tänker jag inte i första hand på medicinering. Jag tror inte att vi är ämnade att äta mediciner eller ta droger för att stå ut med tillvaron eller tycka att livet är ok. Jag tror inte att det är ett naturligt sätt vi människor tar till droger och mediciner när vi mår dåligt. Jag upplever att utvecklingen går åt det håll då vi människor mer och mer kommer att tänka på att vi ska stoppa i oss piller och droger så fort vi inte mår bra. Precis som att vi inte skulle vara felkonstruerade allihop. Jag anser inte att vårt naturliga beteende är att vi söker oss till piller och droger när vi behöver reglera känslor eller när vi mår dåligt. Jag anser att vårt naturliga beteende borde vara att vi söker oss till varandra, får tröst, råd och hjälp.

      Men precis som Gunnar skriver rustas ju den vård som syftar på drogfrihet hela tiden ner till fördel för bl. a LARO klinikerna. det är så klart billiga lösningar som man tycker sig se direkta resultat av Missbrukaren kommer regelbundet till klinikerna och slutar kanske t. ex att begå brott. Men drogfria blir de ju mycket mycket sällan.

      Dessutom vill jag säga att den problematik jag anser mig ha kunskap om och både utbildning samt erfarenhet av är beroendet och då framför allt drog och alkoholberoendet. Det är framför allt det jag diskuterar.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Eftersom jag förespråkar terapeutisk behandling när människor lider så är det inom det området jag verkat i drygt fyrtio år. Där ingår inte kemisk medicinering som behandling.
        Däremot förespråkar jag olika försök att tillmötesgå människors olika behov av behandling i olika situationer. Att förkasta LARO alltför snabbt är ingen framkomlig väg om alternativet blir döden för de som inte klarar kravet att leva drogfritt. Informationen att fler dör av missbruk i Sverige än i övriga EU är allvarligt och något som behöver åtgärdas oavsett socialarbetarnas olika synsätt.
        Livet går före ideologiska diskussioner, även om dessa också behövs.
        Min egen närvaro som medmänniska och socialarbetare/familjeterapeut bland ungdomar på sjuttiotalet och därefter vuxna grundar sig på tillit och goda relationer. Människor som begärt och behövt hjälp från socialtjänsten har alltför ofta och lättvindigt kastats ut från behandling, eller inte tillhandahållit behandling alls. Hellre försök med LARO än ingen vård och behandling överhuvudtaget. Min inställning är inte emot det ena eller andra när alla försök som görs behövs.
        ”Hjälparna ger upp för lätt” citat från en man 64 år som nu lever utan droger sedan 22 december 2002. Han började redan som 16 åring med Amfetamin.
        Dialog och kommunikation via 12 stegsprogrammet varje dag och egna samtal under några år har varit hans medicin, men även en fysiskt stark kropp och intelligens.

  11. Ingrid Axelsson skriver:

    Nolltolerans kopplat till beroendebeteende är en cynisk grundinställning till människors olikheter att leva sina liv.
    Noll tolerans överensstämmer inte med människors lika värde.
    Vem vill bli tolererad.
    Vi människor är komplexa och behöver bli accepterade, respekterade och lyssnade på.

    • Jan Brikell skriver:

      För det första vet jag inte vem som har pratat om någon nolltollerans mer än du i det här inlägget. För det andra är det ju som jag säger väldigt svårt att motivera drogberoende personer att gå in i en behandling som bygger på att få känslomässig kontakt med sina konsekvenser, och som därav såklart skapar en del ångest och dåligt mående, men som ofta kan leder till riktig drogfrihet när det samtidigt finns läkare som erbjuder mediciner (droger) som ger ett direkt bättre mående men som klart inte är att bli drogfri.

      Jag tror det finns många drogberoende i dag som struntar i att jobba på att bli drogfria när den väg de sedan tidigare känner till (att ta droger nu också erbjuds och tillhandahålls av staten och som kan ske helt lagligt. det har alltid vart svårt att motivera drogberoende att gå in i behandlingar som vart jobbiga känslomässigt. Men sedan staten börjat erbjuda sin godispåse som de kallar mediciner så är det väl snart omöjligt.

      att vi kan få folk att må bättre genom att ge dem olika narkotiska preparat är ju ingen nyhet. Det har vi ju vetat länge. tidigare jobbade vi för att få dem drogfria. nu känns det som att vi gett upp och ger dem det de vill ha. eller snarare det deras beroendeperson vill ha.

      Herregud vi kan bota allt med mediciner. Det finns ju något mot och för allting. Men det har vi ju vetat länge. Tidigare var vi ju nästan överens om att det inte var något liv att prata om. Men nu kommer föräldrar med barn som har problem i skolan och det tar inte lång stund innan diskussionen är i gång om ungdom i fråga har ADHD och sedan följer per automatik diskussionen om på vilka mediciner som kan hjälpa. I mitt arbete kommer jag i kontakt med ungdomar som har medicin mot både ADHD och andra problem utan att någon ens gjort en utredning eller ställt en diagnos.

      Jag sitter i möten och diskuterar åtgärder för ungdomar där det är helt uppenbart att deras primära problem är att de är beroende av droger och där man ändå direkt vill sätta in mediciner som är starkt beroendeframkallande utan en tanke på vad det för med sig. Man kan tycka att jag överdriver, men det gör jag inte. Jag har vart med i några år nu och sett utvecklingen. Narkotikamissbruket har inte gått ner. Medicinmissbruket och missbruket av dessa mediciner man använder i LARO har ökat lavinartat. Jag har kontakt med missbrukare hela tiden både som jag känner privat och som jag ser genom mitt arbete och jag vet hur mycket av dessa ”mediciner” som missbrukas. flera unga människor i den lilla stad jag bor har avlidit av överdoser som Subutex och metadon de senaste åren och jag hör och vet att det är likadant i hela landet. Till det kommer som sagt även det faktum att vi missar att fånga in många i behandling som leder till drogfrihet tack vare att staten erbjuder en mycket lättare väg med medicinering. tyvärr finns ingen lättare och mindre krävande väg ut ur drogberoendet. Jag önskar att det gjorde det, men tyvärr!

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Som jag tidigare påtalat. Den ena behandlingen behöver inte utesluta den andra.
        Absolut drogfrihet fungerar inte för alla människor. Medicinering under kontrollerade former kan vara livsnödvändigt som alternativ till att fler dör i tungt narkotikamissbruk.
        Beroendebeteendet botas inte av medicinering, det vet socialarbetarna med kunskaper om beroendeproblematik sedan länge. Det krävs långsiktig behandling för att bemöta beroendebeteendet utifrån varje individs förmåga och livssituation. Dilemmat med höga dödssiffror p.g.a. narkotikamissbruk föranleder desperata åtgärder.
        Även om människor tar sina liv med narkotika eller utskriven medicin så är det fruktansvärt olyckligt. Det vi kan vara överens om är att minska antalet människor som dör. Mediciner är ingen framkomlig väg i mitt yrkesutövande som familjeterapeut.
        Däremot accepterar jag även den behandlingen när så krävs.

      • Jan Brikell skriver:

        Ok, det låter ju väldigt bra det du säger. Men nu tillbaka till hur det faktiskt ser ut i dagen Sverige. Jag beskrev i min tidigare kommentar hur jag upplever läget. Jag tycker det är bortom all kontroll!

        Det blir mindre och mindre tal om behandlingar som ger drogfrihet och där man tänker behandling för beroendet. läkarna får ta över och i stället medicinera. Det ska vara snabba lösningar där man ser direkta resultat.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Vård och behandling är prestationsinriktad och det har pågått i flera decennier. Eländes Elände…
        Varför är då socialarbetarna så tysta…Protestera så det märks istället för att enbart klaga i tysthet!!! Ett upprop angående problemen du beskriver vore att föra de utsattas talan i handling.
        Upp till Kamp!!!

      • Jan Brikell skriver:

        I tysthet?

        Jag är för det första ingen socialarbetare.
        För det andra så uttrycker jag mina åsikter och det jag tror på, på olika sätt. Många andra gör det också. Som t. ex forskaren Anna Fugelstad som genom sin forskning visar hur narkotikadödligheten sett ut över tid och hur fler nu dör av de legala drogerna än av de illegala.

        https://www.folkhalsomyndigheten.se/documents/livsvillkor-levnadsvanor/andts/narkotika/skadeverkningar/dodlighet/akuta-narkotikarelaterade-dodsfall-2012.pdf

        Sedan handlar ju detta inlägg av Gunnar just också om det ämnet. Det finns många som är emot trenden av att det skrivs ut mer och mer mediciner och att behandlingen som syftar till drogfrihet bantas ner. Det finns många som tycker som jag att LARO och annan medicinsk behandling ges ut alldeles för lättvindigt och att det sker utan kontroll.

        Jag och vi försöker göra våra röster hörda, men det är svårt då trenden just nu pekar åt ett annat håll med behandlingar som tycks ge direkta effekter och som dessutom är billiga för samhället.

        Det är kanske som med allt annat att det måste få pågå och testas ett antal år innan konsekvenserna blir helt uppenbara och det inte längre går att förneka. även där kanske en s. k ”botten” och vi får ge upp och börja om från början. Men det får vi veta om ett X antal år och jag får lov att erkänna att jag tills dess är maktlös i detta och bara en liten människa som kan säga vad jag tycker och tror mig veta. men en sak är klar. Fler avlider av statens droger i dag än av illegala.

        Ha en fin kväll.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Vi som möter människor med socialt inriktade behov ingår i socialarbetarkåren oavsett om det är familjeterapeuter, psykologer, terapeuter, behandlingsassistenter, läkare eller socionomer.
        Min vision inför framtiden är att landstingen och försäkringskassan övertar vård och behandling för människor som lever med ett behov av medicinering för sin beroendeproblematik. Läkaretiken att rädda liv – är nödvändig som vägledning när det gäller vård och behandling. Det är alltför mycket godtycklighet och okunskap inom socialtjänsten i bemötandet av människor med beroendeproblematik.
        Att fler avlider av utskrivna mediciner än illegal narkotika är ett felaktigt påstående.
        Fler avlider p.g.a. bristande behandling för sitt drogberoende, långvarigt utanförskap, utsorterad från bostadsmarknaden för all framtid, kriminalitet och bristande resurser från samhället att socialt stötta människor att klara ett värdigt liv.
        Enkla svar på komplexa problem är inte en framkomlig väg att gå!!!

      • Jan Brikell skriver:

        Jaha, så ser du på det. Jag har läst Anna Fugelstads rapport och det finns många andra liknande. Jg ser och hör också med egna ögon och öron vad som händer och vad missbrukarna avlider av för preparat. jag litar på Anna Fugelstads rapport och tycker det är helt åt helsike att staten står för drogerna. För droger, det är det, och starka sådana också.

        jag tycker det är en bristande behandling att erbjuda drogberoende droger (mediciner) i den omfattning som görs i dag. Jag tycker att det är väldigt, väldigt, väldigt enkelt svar på ett komplext problem att erbjuda drogberoende dessa mediciner!

        Vi får kanske vara överens om att vi inte är överens i den frågan. Ha det fint.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Jag är inte överens om att vi inte är överens..
        Vi är överens om att omfattningen av att dödstalen p.g.a. droger är för hög.
        Även att människor behöver vård och behandling för att inte dö i förtid.
        Däremot är det komplexa problem som kräver olika behandling och där ingår utskriven medicinering.
        Liv går före principer.
        Kroniskt beroende skall inte behöva dö i förtid.
        Vidga vyerna och nyanserna angående vård och behandling för människor som är beroende.

    • Jan Brikell skriver:

      som jag säger tror jag inte på att mediciner botar ett beroende och tydligen inte du heller. Då skulle man kunna medicinera de kroniskt beroende, i den mån det finns sådana, resten av livet. Det skulle i sådana fall ske under strikt kontroll och vara begränsat till ett väldigt litet fåtal. Men då ska man samtidigt vara medveten om att så länge man har en sådan dörr öppen så kommer det alltid att väckas en tanke hos missbrukaren om att det finns möjlighet till att få gratis legala droger resten av livet. Droger man kan få utan att behöva anstränga sig det minsta. Jag är övertygad om att det finns många som skulle gått en behandling som syftar till drogfrihet om det inte funnits en möjlighet att få statens droger i stället. Behandling som syftar till drogfrihet bygger på att man tar itu med bakomliggande orsaker till missbruket vilket kan vara känslomässigt jobbigt. Medicinering ger direkt resultat i bättre mående med de problem man går och bär på blir aldrig bearbetade utan dövas bara av mediciner (droger)

      Jag kan förstå att man använder mediciner i abstinensbehandling för att trappa ner på drogerna. abstinensen blir ju fruktansvärd annars och kanske ändå. Kanske är en del människor så skadade att inget annat går heller. Men all medicinering med beroende framkallande måste ske under strikt kontrollerande former. Som det är nu är det helt galet. Metadon och Subutex är ju bland de populäraste drogerna på den ort jag bor och flera ungdomar har på kort avlidit i överdoser av det.

      Jag säger som det är. Jag tror att det är en billig och enkel lösning för staten med dessa LARO kliniker och behandlingar. Jag tror inte att det huvudsakligen är av medmänskliga skäl utan först och främst av ekonomiska och att man gett upp hoppet.

      Detta är mina åsikter. jag tycker som Gunnar att vi ska ha som i missbruksvård att drogmissbrukarna ska bli drogfria. Detta är mina åsikter tycker jag det är viktigt att poängtera.

      ”Bara för att jag har rätt behöver inte alla andra ha fel”

      • Ingrid Axelsson skriver:

        ”De som har rätt saknar insikt”
        Beroendebeteende går inte att bota. Ledsen att behöva upplysa Dig om fakta som grundar sig på långvarig erfarenhet från behandling inom området. Däremot går det att leva ett liv utan droger om förutsättningar finns. Dessa förutsättningar saknas för fler och fler människor i vårt land idag.
        Därav använder samhällets instanser billigare och enklare lösningar. Alternativet att utrota människor som är drogberoende styr regelverket. Tyvärr så går det trots våra regelverk att undvika att ge behandling.
        Det är ett gissel och sorgligt att det kan fortgå utan att ansvariga ställs till svars.

      • Jan Brikell skriver:

        Jag har aldrig menat att man kan bota ett beroende. Det vet nog du också :-). Du ville nog bara få mig att känna mig lite mindre. Det är en vanlig teknik vissa använder. 😉 Jag kan tala om för dig att jag lever nykter och drogfri sedan 12 år tillbaka och går på möten regelbundet fortfarande, och har så tänkt fortsätta. Just på grund av att jag är medveten om min beroendeproblematik och att den inte går att bota. Den kunskapen fick jag av min terapeut och av mina vänner i tolvstegsprogrammet långt innan jag skolade mig i ämnet.

        Jag tycker det verkar som att du anser dig ligga in med en massa absoluta sanningar och att det i din värld inte finns några andra. Jag talar om vilka mina åsikter är och vad jag grundar dem på. Du talar om vad som är rätt och vad som är fel. Kan du se skillnaden?

        Du har säkert läst mycket mer böcker än mig och så vidare. men det betyder inte att jag och andra inte får säga vad vi tycker eller att dina åsikter är mer värda än någon annans. Men jag har mina åsikter och dem står jag för. Det Gunnar för fram stämmer väldigt väl överens med vad jag tror på och tycker.

        Jag tycker mig se tydligt att vi har olika åsikter i mycket. Det är märkligt att du inte kan vara överens om det. 🙂
        ———————————————————————————————————————————–

        Vad som krävs för att bryta den stigande kurvan för dödlighet i missbruk är bland annat:

        Att samhället bestämmer sig för att målet för missbruksvård är drogfrihet
        Att en kommission tillsätts som ser över föreskrifterna för utdelning av ersättningsdrogerna och får som direktiv att strama upp nuvarande frikostiga utdelning och att inga ungdomar under 20 är aktuella för förskrivning av ersättningspreparat.
        Att kommunerna får behålla medbestämmande om sprututbyte eftersom de är huvudansvariga för vården och att inga ungdomar under 20 är aktuella för sprututbyte
        Att den nedrustning av missbruksvård och socialtjänst som skett de senaste åren ersätts av en ny rejäl satsning och med en ny inriktning på rehabilitering och inte bara att minska skadorna

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Målet är att människors lika värde och olika förutsättningar att påverka sina liv.
        Om Du nu uppfattar det jag skriver som bristande ödmjukhet, så har du uppenbarligen missförstått syftet med diskussionen.

      • Jan Brikell skriver:

        Nä. Det tycker jag inte att jag har.

        ——————————————————————————————————

        Den första punkten som Gunnar anser krävs för att bryta den stigande kurvan för dödlighet i missbruk är:

        ——————————————————————————————————-
        Att samhället bestämmer sig för att målet för missbruksvård är drogfrihet
        ——————————————————————————————————-

      • Jan Brikell skriver:

        som sagt. Inte som jag ser det.

  12. Ingrid Axelsson skriver:

    Samhällets beslut att drogfrihet enhälligt skall gälla innebär att dödstalen fortsätter öka.

    Beslutet som skall råda är människors rättigheter att enligt lag ges behandling för sitt drogberoende. Behandlingen skall utformas utifrån människors olika behov och förutsättningar.

    • Jan Brikell skriver:

      Att samhället bestämmer sig för att målet för missbruksvård är drogfrihet. Det är en åsikt jag delar med Gunnar.

      Jag tror inte dödstalen ökar av det.!!!!

    • Jan Brikell skriver:

      Jag tycker det är en väldig skillnad på att uttrycka åsikter mot att göra rena beskrivningar. Beskrivningar tillåter inte andra att ha andra åsikter, eller att andra ser saker på ett annorlunda sätt.

  13. Ingrid Axelsson skriver:

    Dialog och kommunikation kombineras med både åsikter, beskrivningar, förklaringar,övertygelser, visioner, hopp, olika erfarenheter och engagemang.
    Jag har fört drogande föräldrars talan att få tillgång till långvariga behandlingar, som ekonomiskt finansierats av socialtjänsten och kriminalvården. Det har inneburit att de klarat sitt föräldraskap och att barnen inte omhändertagits.
    Jag har drivit HVB hem för familjer med drogproblem.
    Varit arbetsledare på utredningshem för familjer med relationsproblem, krigstrauman och sexuella övergrepp m.m.
    Rekryterat personal till nystartade verksamheter inom vård och behandling.
    Utrett, utbildat och handlett familjehem.
    Arbetat som frivårdsinspektör och varit handläggare och chef på en missbruksenhet.
    Handlett chefer och socialarbetare inom olika missbruksenheter.
    Besitter en hel del livserfarenheter som förälder till två fungerande vuxna barn.
    Tänker utanför ramarna där andra kört fast.

    Ta hand om Dig!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s