Knarkarna dör, Linton ger upp

En debatt om svenska narkotikapolitik blossade upp i DN och, i viss mån, i Aftonbladet med utgångspunkt i 2 bokrecensioner av en bok av Johann Hari. I DN hävdade Linton att drogberoende inte beror på preparaten i sig,  att vissa droger inte kidnappar hjärnan och kan gärna legaliseras. I AB hävdade Carl-Michael Edenborg ungefär samma saker under den märkliga rubriken ”Knarkarna vann” (????)  och anklagade Sverige för att vara en dödsfabrik för missbrukare och de som försvarat Sveriges politik för ”satans mördare”.

Linton ursprungliga artikel finner du här: Linton DN 17/4. Edenborgs artikel finns här: AB 22/4

Jag fick in ett förkortat svar till Linton i DN. Det svaret kan ni läsa här: DN 22/4

På detta replikerade Linton den 3 maj. Det kan ni läsa här: DN 3 maj

Aftonbladet tog inte in några inlägg eftersom man inte tar in debatt om bokrecensioner på kultursidan och debattsidan inte tar in inlägg kring kultursidans artiklar. Dagens Nyheter tog in min replik men när Linton i sin andra replik 3 maj svarade med osakligheter  (se nedan) skickade jag in en ny kort replik som varken tagits in eller refuserats. Det kommer inget svar från DN. Så jag publicerar den här – i något omarbetad form än det som skickades till DN.

Knarkarna dör, Linton ger upp.

Mina invändningar mot dagens alltmer uppgivna drogpolitik och mot Magnus Lintons inlägg i DN 17/4 får Linton att bemöta mig, huvudsakligen med argument av typen ”guilt by association”, d.v.s. att om man saknar argument kan man försöka smutskasta motståndaren med annat, i mitt fall mitt 38 år gamla stöd till Pol Pot som jag övergav för 37 år sedan.  Om detta, och vad jag gjort i frågan sedan dess, kan ni bl.a läsa om här (min egen sida):  Kambodja.   Ni kan också läsa om detta att ha fel och rätta till det så gott det går här (en artikel från DNs Jens Liljestrand 98 2012).  DN artikel om Kambodja och att ha fel .

Vilket värde argumenten om en 38 år gammal ståndpunkt om Pol Pot har i en debatt om dagens missbruksvård får läsaren avgöra.

Lintons enda sakargument är påståendet att jag missförstår en norsk studie som inte ger samma positiva bild av läkemedelsbehandling (Laro) som andra studier. Jag ska ha missat att Larogruppen var mer belastad från början. Forskargruppen hade förstås tänkt på det problemet och skriver så här

 Imidlertid var situasjonen i 1998 slik at det var de mest belastede misbrukerne som ble prioritert først som pasienter i LAR, og de utgjorde dermed en meget selektert gruppe som sannsynligvis var lite representativ for de heroinmisbrukerne som siden skulle bli LAR-pasienter. Kohorten fra 1998 ble imidlertid fulgt videre med fire nye oppfølgingsundersøkelser i løpet av en tiårs periode og dermed ble det mulig å beskrive hvem som i løpet av observasjonstiden søkte seg inn som nye pasienter i LAR fra Østlandsområdet, samt å sammenligne disse nye LAR-brukerne med andre missbrukere i samme tidsperiode. (Nordic studies on alcohol and drugs, vol 32 2015).

 

I klartext på svenska:  (LAR = subutex och metadonklienter. LARO på svenska):

Man tog alltså hänsyn till att första gruppen var mer belastad och kompletterade med fyra ytterligare ”normalbelastade” grupper för att göra jämförelser möjliga och sammantaget gav inte studien stöd för att Laro är en framgång.

Linton undviker konsekvent problemet att dödsfallen i Larogruppen i Sverige är dubbelt så stor som av heroin orsakade dödsfall. Sen uppfattar Linton inte att jag ser positivt på delar av vad Portugal gjort i frågan. Jag har föreslagit, och med namninsamling uppvaktat sjukvårdsminister Wikström med kravet att  en kommission tillsätts för att se vad Sverige kan lära och göra i Portugals anda, men med bättre vård än i Portugal. Där har man styrt över resurserna från kriminalvård till missbruksvård – utmärkt!

Vad vi är oense om är hans uppgivna syn på missbruksbehandling och att han vill överge huvudmålet drogfrihet. Han har fallit för myten om att drogfri vård inte fungerar och vill som slutsats överge missbrukarna.

Gunnar Bergström

 

 

Annonser

Om Gunnar

Nu är jag äntligen 66 år. Och mest känd för att syssla med kriminalitet! Men mot - inte för. Och sen har jag ett andra hemland - Kambodja - efter att ha trampat i klaveret, stött Pol Pot och försökt ställa det till rätta. Och hjärtat sitter på vänster sida.
Det här inlägget postades i Kriminalitet. Bokmärk permalänken.

7 kommentarer till Knarkarna dör, Linton ger upp

  1. Jakob Lindberg skriver:

    Läste ditt nya inlägg i diskussionen med Linton. Jag vill bara tacka dig för din tydliga, sakliga och skarpa replik. Och din uthållighet; det är svårt att driva sin uppfattning i den atmosfär som nu dominerar den offentliga narkotikadebatten. I den hårda motvinden ger många upp. En del byter ståndpunkt, och börjar plötsligt driva åsikter som de för bara några år sedan ivrigt bekämpade. Fler
    håller nog fast vid sin grundläggande syn, men orkar inte längre plädera för den öppet. De tystnar.

    De som inte tystnar utan har tillräcklig mod, kraft och hederlighet att stå fast vid sin uppfattning och driva den vidare med intellektuellt goda argument och i enlighet med centrala humanistiska värderingar förtjänar stor respekt.

  2. Ingrid Axelsson skriver:

    Rabiat drogfrihet har inneburit att vård och behandling abrupt avslutas av unga människor med beroendeproblematik. Drogfrihet som behandlingsmodell används godtyckligt och prognoser fastställs också godtycklig angående vilka som klarar ett liv i drogfrihet.
    Människors beroendeproblematik är individuell och skall därför behandlas individuellt. Debatten är enkelspårig och fortfarande alltför fokuserad på antingen eller. Det som krävs är olika inriktning av behandling i samråd med klient och ansvarig vårdgivare. Människor, både vuxna och barn som lever med svåra krigstrauman/övergrepp behöver ofta utprovade smärtstillande medicinering för att klara av att leva ett värdigt liv i sin vardag. Denna grupp ökar i världen – att bemöta denna stora grupp med diskuterande om drogfrihet är cyniskt och korkat!

    • Gunnar skriver:

      Visst ska missbrukarna behandlas individuellt. Men det gäller alla sjukdomar och ingen får väl detta att betyda att all behandling är i enlighet med vetenskap och beprövad erfarenhet. Att ge drogberoende droger som behandling är att hålla sjukdomen vid liv och att säga att den beroende själv skall avgöra det är att bortse från dubbelheten i beroendets natur. Det finns ett frisk jag och ett beroendejag och en aktiv missbrukare som tillfrågas om han vill ha en behandling med eller utan droger kommer nästan alltid att välja drogen . Det ligger i sjukdomens natur
      Du skriver att drogfrihet används godtyckligt . Oklart vad du menar. Drogfrihet var en gång ett solklart begrepp. Och den beroende behöver läka sin kidnappade hjärna med att avstå droger. Numera är drogfrihet vad som helst. Enligt somliga beroendemottagningar är man drogfri när man går på Subutex.
      Du skriver att prognosen över vilka som kan bli drogfria är godtycklig. Just därför är det skrämmande att människor övertalas och lockas in i en livslång drogmedicinering. Nyligen föreslogs en missbrukare som använt heroin en gång att han skulle börja med Subutex.
      Motståndet mot medicineringspolitiken handlar om att rädda liv, inte att djävlas med människor. Och jag tror att de flesta som tror på medicinerna säger samma sak. Vad som gör oss oense är att vi ser på beroendet på olika sätt. Jag anser att det inom varje beroende finns en frisk sida som vill sluta, men som länge är nedtystad av den andra sidan, Beroendepersonligheten. Samhällets insatser bör riktas som stöd till den friska sidan, inte som idag till Beroendepersonligheten.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Somliga lever tack vare Subutex utskriven av professionella vårdgivare. Att agera in sig på metadonbehandling genom att först passera ett visst antal överdoser på heroin som samhället tidigare använt som metod, har inneburit onödiga dödsfall. Användandet av att hjärnan är kidnappad av beroendebeteendet är en kategorisk förklaring och övertygelse som förefaller passa Dig som pedagog. Vi som förespråkar vård och terapeutisk behandling har en annan syn på människors olika beroendebeteende. Människors rättigheter att ges vård och professionell behandling bottnar i en helhetssyn av människan hela livssituation, och inte genom att dela upp människans beteende i en sjuk och en frisk sida. Att skuldbelägga människor med ett drogberoende har ju visat sig vara föga framgångsrikt eftersom dödstalen fortsätter öka.
        Tolvstegsprogrammen kombinerat med enskild samtalsbehandling är den vård som fungerar.

      • Gunnar skriver:

        Uttrycket att hjärnan är kidnappad används just av många som förespråkare Subutex och metadon. Detta gäller t.ex. Magnus Linton som menar att detta bara gäller heroin och metamfetanin.

        Så det är inte min id’e att se hjärnan som kidnappad och har inget med dubbelheten i beroendet att göra. Däremot drar vi olika slutsatser av detta med kidnappningen. Jag menar att den innebär att den beroende måste avstå sinnesförändrade preparat för att tillfriskna medan förespråkarna tvärtom säger att den beroende måste förses med dessa droger, oftast livet ut

        Om du först säger att man ska förskriva droger åt missbrukare och sedan förespråkar tolvstegsbehandling blir det motsägelsefullt. Även om några behandlingshem nu slirar på målet har tolvstegsbehandling hitills i normala fall betytt att man rekommenderar klienterna att avstå alla sinnesförändrande preparat. Tolv Steg kommer ju från AA som bygger på total drogfrihet. Det blir en självmotsägelse att jobba med Första Steget, acceptera sin maktlöshet för att sedan underhålla sitt beroende med en statlig drog.

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Livet är inte antingen eller. Jag förespråkar att livet går före absolut drogfrihet.
        Människor behöver både medicinering och behandling som fungerar utifrån varje individs förutsättningar. Drogfrihet innebär att människor dör i onödan och det Du och dina anhängare förespråkar vet vi har misslyckats efter decennier av rabiat drogfrihet. Det går inte att diskutera med Er frälsta som endast anammar en väg – Drogfrihet.
        Människor behöver friheten att leva ett värdigt liv!

      • Ingrid Axelsson skriver:

        Thailand är en diktatur som vissa gärna åker till trots deras drogpolitik – paradis för pedofiler och grovt utnyttjande av kvinnor och barn både i landet och i Sverige.
        Vi lever i en grym värld och drogerna kommer inte att minska för att drogfrihet råder i teorin.
        Medicinering av tolvstegsprogrammet, kemiska substanser och terapi utesluter inte varandra.
        Varken människor eller olika behandling skall inte uteslutas från vårt samhälle.
        Jag känner väl till all förnedrande behandling vissa kollektiv använt sig av när deras enda rätta väg varit drogfrihet. Människor har inte fått tillgång till behandling med motiveringen att de inte är motiverade, trots att de är döende och tigger om hjälp och till slut dör när kommunerna helt sonika undvikit att agera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s