Amnesty trampar snett

I tusentals år har kvinnor varit handelsvaror för män och problemet är inte över. Men i Sverige har vi åtminstone förbjudit den ojämlika och förtryckande prostitutionen genom att kriminalisera köparna – männen. Det är inget lätt brott att upptäcka och bevisa men det har ändå en betydelse. Det är också en markering av hur samhället ser på att kvinnor görs till handelsvaror.

Nu har Amnesty International beslutat verka för en avkriminalisering av prostitution, d.v.s. att män som köper kvinnor skall gå fria att göra det. Den svenska sektionen av Amnesty har blivit nedröstad.

Och hur skall den göra som hittills stött Amnesty? Vill jag betala medlemsavgift och eller stödpengar till en organisation som verkar för fri kvinnohandel? Knappast – men svenska Amnesty har gjort vad de kan för att motverka detta.

Så man kanske ska vara kvar i svenska Amnesty. Mina stödpengar skall dock inte hamna i propaganda för kvinnohandel så jag stryker min månadsgåva till Amnesty t.v. och ger det till Läkare utan Gränser i stället.

Något måste man göra.

Annonser
Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Det behövs en ny solidarisk narkotikapolitik – inte legalisering!

I Dagens Nyheter den 25 juli publicerades en artikel av Markus Bergström som föreslog att Sverige ska legalisera narkotika. Hans artikel kan du läsa här  http://www.dn.se/debatt/

Jag fick en in  replik och den kan du läsa här: Replik

Replikreglerna säger att medan den ursprungliga artikeln kan vara på över 6000 tecken så får repliken bara vara hälften så lång. Därför var jag tvungen att strypa min artikel och publicerar här den längre versionen.

Det behövs en ny solidarisk narkotikapolitik – inte legalisering!

I DN 25/7 får vi i en debattartikel av Markus Bergström läsa att Sverige behöver ompröva sin traditionellt restriktiva hållning mot narkotika. Han är inte helt tydlig med om han vill helt legalisera all droganvändning eller bara cannabis – fast artikeln lutar åt legalisering av all konsumtion. Krav i denna riktning har blivit allt vanligare. Ibland handlar det om ett frisläppande av all konsumtion, ibland om att de som etablerat ett beroende ska få sin drog utskriven.

Internationellt finns det en ”hård” linje med nolltolerans och med stränga, orimliga straff för det minsta innehav. I detta läger återfanns tidigare USA. Det finns också en liberal linje med tolerans för eget bruk – t.ex. i Holland och Danmark. Sverige stod tidigare för en tredje väg som Bergström inte nämner – en restriktiv politik med vård för de ”vanliga” narkomanerna när de åkte fast.

Den svenska linjen har sedan urholkats genom att vården kraftigt nedrustats och många missbrukare nekas idag vård på ett sätt som var otänkbart för 15 år sedan. Men utvecklingen av missbruket och den ökade dödligheten är oroande – där har Bergström rätt. Men innan man ropar på legalisering bör man känna till att bland dödsfallen i opiatmissbruk (den dödligaste drogen) så  stod de opiater som ges till missbrukarna som ersättning för heroin för den största delen av ökningen av dödligheten. Mer än dubbelt så många dog i överdos av dessa ”läkemedel” än i heroinöverdos.

Den amerikanska varianten av krig mot drogerna har misslyckats – där har Bergström också rätt. Den har delvis misslyckats för att den aldrig riktats mot efterfrågan på droger utan på en fruktlös jakt på storlangare och på grund av korruption och maktpolitik. I stället slår Bergström ett slag för den liberala lösningen och nämner legalisering av cannabis i Colorado och Uruguay samt heroinkliniker i Schweiz m.fl. länder som framgångar. Det finns en annan bild än Bergströms av vad som hänt i Colorado. Några siffror ur en studie av Rocky Mountain HIDTA ( ett samarbetsorgan mellan staterna i området):

  • Trafikolyckor med marijuana inblandat har ökat med 100 %
  • Colorado har den 4:e högsta frekvensen av cannabisbrukare bland ungdomar i USA, den 3:e högsta bland vuxna
  • Marijuaanvändning fanns hos 48 % av de alla gripna för brott, en ökning med 16 % sedan 2008
  • Besöken på akutmottagningarna p.g.a. marijuanaanvändning har ökat med 57%, inläggning på sjukhus med 82 %
  • Barn mellan 0-5 år som exponeras för marijuna har ökat med 268 %
  • Kriminaliteten gick upp 6,7 % under 2014

Tillgängligheten fortfarande avgörande

Fortfarande gäller att tillgången på en drog ökar med legalisering och ju större tillgång ju fler missbrukare. I USA fann man att i de stater som släppt s.k. medicinsk marijuana fritt så hade man dubbelt så många missbrukare som i restriktiva stater (Drug Alcohol Depend. 2012 Jan 1; 120(1-3): 22–27)

Vad gäller heroinklinikerna, som alltså förser missbrukarna med heroin, så när de ytterst små grupper av avancerade missbrukare som förses med heroin. Isolerat, utan hänsyn taget  till vad deras existens innebär för andra missbrukare utanför dessa program,  så kan de vara framgångsrika i form av minskad dödlighet men de når inte så många missbrukare att man dra slutsatsen som Bergström gör, att detta är ett argument för en allmän utdelning av droger till narkomaner. Dessutom minskar motivationen hos stora grupper av missbrukare att söka drogfri vård om de ser att de kan droger av staten. I Sverige har man redan utökat denna typ av utdelning (med metadon och Subutex) med flera hundra procent de senaste åren med ökad dödlighet som resultat. Denna typ av förskrivningsprogram har, så fort de blir stora och omfattande, en tendens att läcka så att preparaten når nya grupper som introduceras i missbruk. Detta sker just nu i Sverige där dödligheten ökar bland unga vuxna missbrukare.  Eller menar Bergström att alla vuxna som vill ha ska förses med heroin, kokain o.s.v.? Detta är i så fall en hänsynslös form av liberalism där all solidaritet med de beroendesjuka saknas.

Exemplet Portugal

Men man måste ge Bergström rätt i att det behövs en ny politik även om hans förslag skulle mångdubbla lidandet för alla beroendesjuka och deras anhöriga. Han nämner intressant nog Portugal som avkriminaliserade innehav för eget bruk år 2001. Det betyder inte samma sak som  legalisering. Avkriminalisering innebär att det är en administrativ förseelse ungefär som en P-bot. Den som har upp till vad som räknas som egen konsumtion (för upp till 10 dagar) kallas till en slags kommitté. Denna kommitté bedömer om det gäller en rekreationsmissbrukare utan ett problematiskt missbruk eller en missbrukare. Alla får ett samtal och kommittén kan utdela ganska tydliga sanktioner eller vård vad gäller missbrukare. Den som bedöms sakna missbruksproblem får bara ett samtal första gången, sanktioner utdöms om förseelsen upprepas. Den som har ett missbruk åläggs att ta mot vård eller uppvisa drogfrihet redan efter första gången, annars utdöms sanktioner. Fängelse finns dock inte som sanktion enbart för innehav.

En del drogliberaler som Bergström ser Portugal som ett exempel på lyckad legalisering. Men oftast ger man en falsk och förskönad bild av vad som skett i Portugal, så även Bergström. Det är ju faktiskt ingen legalisering som ägt rum. Brottsligheten har gått upp och ned. Gaturån och bilstölder och stölder ur bilar har ökat medan postrån och apotekstölder har minskat. Bergström citerar hjärnan, João Goulão , bakom Portugals nya politik: ”Drogmissbruk är inte ett brott utan en sjukdom” – vilket man kan hålla med om. Men Goulão säger också:

”– De goda resultaten, menar João Goulão, beror på hela paketet med utökad vård och prevention. Det finns inget orsakssamband mellan avkriminalisering och minskade problem.”   (Accent 16/20 2011)

För att tänka utanför boxen och försöka komma ut ur en eländig missbrukssituation har jag föreslagit att vi i Sverige skulle tillsätta en kommission som jag gärna kallar en haverikommission eftersom nuvarande medicinska narkotikapolitik misslyckats. Denna kommission skulle ha till uppdrag att lägga fram en svensk version av försöket i Portugal. Det skulle innebära att

  • Innehav av narkotika för eget bruk aldrig kan leda till fängelse utan vård. Böter tas också bort som påföljd då de inte betalas under ett aktivt missbruk och bara är ett hinder för att komma tillbaka till samhället som drogfri.
  • Vården måste också omfatta de missbrukare som blir kvar inom kriminalvården p.g.a mer omfattande försäljning av droger.
  • Att pengarna som sparas genom att avlasta kriminalvården öronmärks till missbruksvård
  • Den nuvarande vårdinriktningen att medicinera missbrukare ersätts med en satsning på en drogfri narkomanvård.

Detta ser jag som betydligt mer humanitärt än Bergströms uppgivna legaliseringsförslag.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | 6 kommentarer

Ny hemsida om Konspirationsteorier och Pseudovetenskap

På Internet (och i andra media) florerar en massa konspirationsteorier som okritiskt förmedlar en världsbild som bara kan förvilla människor. I stället för att peka ut en orättvis ekonomisk världsordning bakom världens orättvisor och problem läggs skulden på inbillade konspirationer:

Man hävdar att vi blir besprutade av gifter (Chemtrails) dagligen för att hjärntvätta eller döda oss

Man hävdar att det finns en hemlig sammanslutning (Illuminati) som ska ta över världen och införa en satanistisk diktatur

Man påstår att USA skapade Hiv och Ebola.

Och mycket, mycket mer. Till detta kommer pseudovetenskaper som lurar av människor pengar genom att betala för bluffmediciner som kolloidalt silver eller för att få tala med sina döda anhöriga. Man lurar människor att avstå behandling för att i stället stoppa i sig innehållslösa homeopatiska preparat.

Nu har jag gjort en hemsida om detta: www.verklighetskontakt.se. Den är en försmak till en kommande bok ”Vad ska man tro?.

Besök gärna den nya sidan. Synpunkter välkomna!

Publicerat i konspirationer, pseudovetenskap | Märkt , | Lämna en kommentar

Missbrukarna dör och politiken blundar och utreder

Nedanstående artikel, i förkortad form, sändes 9 juni till Expressen, som tackade nej. För fyra år sedan tog Expressen in fyra artiklar för medicinering av missbrukare och ingen mot. Man fortsätter i samma anda. Jag har ändrat något i artikeln idag p.g.a den ledare som publicerades i Expressen igår.

Missbruksdöden – vad beror den på?

Då och då syns de annars osynliga missbrukarna i debatten, nu senast i TVs Aktuellt den 4 juni och Expressen 6-8 juni.  Den ökade dödligheten hos missbrukarna påtalades, men där lösningen sades i Aktuellt vara att ge upp kampen om ett drogfrihet för dessa människor. I stället föreslog experten Börje Olsson, i linje med nuvarande politiska vindar, att vi ska ge upp vår restriktiva narkotikapolitik och acceptera missbruket, men försöka begränsa det. Denna politik brukar kallas ”Harm Reduction” (skademinskning). Han menar, och tycktes ha Aktuellts journalister och Expressen med sig på detta, att orsaken till vår höga narkotikadödlighet beror på den svenska narkotikapolitiken. Den sägs vara mycket högre än i drogliberala länder i EU. Denna linje hörs nu också allt oftare i media och vinner politiskt gehör. Men det finns fakta som talar för att den ökande dödligheten har helt andra orsaker, bl.a. minskade vårdinsatser.

Statistik

Det är svårt att jämföra dödsorsaker mellan länder eftersom statistiken bygger på olika arbetssätt. T.ex. obduceras 24 % av alla döda i Finland, men bara 1 % i Danmark. Portugal, som framhålls som lyckat exempel, har till nyligen ingen ordentlig statistik och dödligheten där har ökat senaste åren. [1]Statistiken ljuger alltså i viss mån och kan lika gärna tolkas i motsatt riktning. Norge har gått oerhört långt i liberalisering av politiken och har ett stort sprutbytesprogram, man har s.k. sprutrum och omfattande utskrivning av ersättningsdroger. Men Norge har också ett av Europas högsta dödstal i missbruk.

Men oavsett statistikens kvalitet är det oacceptabelt med alla dödsfall i missbruk och den ökning vi sett. Men vad beror den på? Det finns andra svar än de som kom fram i Aktuellt där förespråkarna för liberalisering stod oemotsagda.  På senaste tiden har dessa förespråkare alltmer fått politikernas öra, och Gabriel Wikström, vår sjukvårdsminister, stod svarslös i Aktuellts utfrågning och hänvisade till en utredning.

Den svenska utvecklingen

Den svenska restriktiva narkotikapolitiken vilade ursprungligen på två ben – nolltolerans mot narkotika men vård vid upptäckt. På senare år har denna politik raserats genom att alltfler missbrukare nekas drogfri vård eller att vården tvärtom i ökad utsträckning förser missbrukare med droger. Behandlingshem har lagts ned på löpande band i takt med att kommunerna låter även gravt utslagna missbrukare gå i en öppen vård som de saknar alla förutsättningar att klara av. Här har vi en stor del av förklaringen till de ökade dödstal vi ser sedan 2007.  Som exempel på nedläggningsivern kan man nämna Stockholms stad som efter att ha drivit ett 20-tal behandlingshem idag har ett kvar.. Av rent ekonomiska skäl offrar man utslagna människor.

Ett växande bekymmer är den nuvarande medicinska inriktningen på vården som för vissa grupper helt tagit över den drogfria vården. Över 70 % av alla opiatmissbrukarna i Sverige medicineras nu med legala opiater som också kan missbrukas, säljas till andra och som leder till fler dödsfall än heroinet de skulle ersätta. Nyligen kom socialstyrelsen med rekommendationen att detta skall vara förstahandsbehandling vid heroinmissbruk. Detta kommer att göra det ännu svårare för den vill ha en drogfri behandling.

Denna medicinska drogbehandling har utökats varje år och för varje gång man lättat på reglerna för detta har dödstalen ökat. Många av de behandlade säljer en del av sin dos och en ny marknad har därmed skapats. Polisen uppger att cirka 20% av dessa preparat som de beslagtar kommer från de svenska mottagningarna. Till detta kommer all överlåtelse mellan inskrivna missbrukare och andra nya kunder som polisen aldrig kommer åt.

Några av de som handlade på gatan förut är nu inskrivna i medicinprogrammen och får sina droger av staten. Men langarna finns kvar och har nu hittat nya kunder: blandmissbrukare och ungdomar som köper bl.a. ersättningspreparaten Subutex och metadon.

Man har också utökat sprututbytesprogrammen i samma anda och med bristande argument. I Expressen 8 juni påvisas med rätta hur socialtjänsten svikit Jim 21 år, som dog av en överdos heroin och Subutex. Men Expressen slår sedan, som lösning på problemet, ett slag för sprutbyte. På vilket sätt skulle det ha räddat Jims liv? Han dog i brist på vård. Skälen för sprutbyte sägs av Gabriel Wikström vara att kunna motivera missbrukare att söka vård.   I den svenska studien om sprutbyte fann man att bara 8 % av deltagarna som inte redan hade kontakt med socialtjänsten lyckades man motivera att ta en behandlingskontakt.(Stenström 2008)

Problemet med uppgivenhetens politik

Det budskap som nu lanseras, och som verkar locka många politiker, är ”det är inte så lyckat att du knarkar, men vi ska försöka få dej att göra det på ett sätt som är mindre farligt.”.  Inom missbrukaren finns ett ”Beroendejag” som vill fortsätta missbruka och ett friskare Jag som ibland vill sluta. Problemet med  skademinskningspolitiken är att den erbjuder den drogberoende missbrukaren en hjälp att fortsätta sitt missbruk, vilket försvårar för missbrukaren att välja en drogfri väg.  Det som låter som en human  hållning, att minska skadorna, blir på detta sätt  i stället ett sätt att underhålla fortsatt missbruk. Unga människor som vill sluta knarka kan idag få höra, som en 21-åring fick göra på socialtjänsten, att ”du har knarkat så länge att det går inte för dig att bli drogfri. Du måste medicinera resten av ditt liv”.  Denna 21-åring är idag 25 och varit drogfri i 4 år för att han vägrade att lyssna på detta budskap. Det finns drogfri behandling som fungerar. Trots det ställs idag tusentals missbrukare in på dessa narkotikaklassade läkemedel, och det gäller även de som inte använt heroin. De förväntas gå på denna medicinering livet ut och vill de sluta finns det myndigheter som hotar med repressalier, t.ex. indraget körkort. De som fastnat på illegalt Subutex erbjuds som behandling statligt Subutex. Man botar alltså knark med knark. Man placerar tusentals människor i livslånga medicineringsprogram. Det ligger en människosyn bakom detta som är obehaglig – att se människor som hopplösa fall som inte kan bli drogfria.

Vad behöver göras?

Man behöver tillsätta en haverikommission utan ensidig medicinsk inriktning. Redan innan den är tillsatt kan man som akut åtgärd börja använda den nya nässpray som kan rädda livet på överdoserade heroinister. Det behöver inte utredas mer. Men det kunde Gabriel Wikström i Aktuellt inte ta ställning till utan hänvisade till en utredning.

Utredningen bör se över de insatser som görs för missbrukarna och de nuvarande förödande riktlinjerna om öppen vård och läkemedelsbehandling.

Vill man vara politiskt modig kan man också se om det går att göra en svensk och uppdaterad  version av Portugals politik: att ta bort fängelsestraff och bötesstraff för mindre narkotikainnehav och ersätta det med föreskrifter och vård. Vi kan inte fortsätta som nu, det kan man vara överens med de liberala krafterna om. Men deras  lösning på problemet är omänsklig, dyr och onödig. Det finns en annan väg – att återupprätta den restriktiva svenska narkotikapolitiken i modern tappning.

[1] Är det möjligt att jämföra statistik över narkotikarelaterade dödsfall mellan olika länder? Anna Fugelstad, psykolog, med dr, Karolinska Institutet

  1. Stenström N (2008) Sprutbyte vid intravenöst narkotikamissbruk. Mittuniversitetet. Palmateer N, Addiction 2010/105

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | 1 kommentar

Mera om sprutor till narkomaner!

Mötet jag skulle på om sprutbyte för narkomaner blev inställt. Så bilderna jag gjort i ordning lägger jag här. Synpunkter välkomna.

Bild01

Bild02

Bild04Bild05

Bild06

Bild07

Bild08

Bild09

Bild10

Bild11Bild13

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

Är sprutor till narkomaner hälsosamt?

Nu vill folkhälsoinstiutet utöka sprututbytesprogrammet för narkomaner till att gälla hela landet. Orsaken är att man vill minska spridningen av Hepatit C. Syftet är vällovligt men är det en bra idé?

De studier som finns har visat på en minskning av spridning av HIV men inte av hepatit. Se t.ex. Nils Stenströms studie (Sprutbyte vid intravensöst narkotikamissbruk. En longituinell studie av sprututbytesprogrammet i Malmö. Mittuniversitetet)

Det tycks som om ett fåtal missbrukare hämtar ut stora mängder medan många inte besöker mottagningarna alls. I Stockholm delar dessutom Brukarföreningen ut sprutor utan minsta kontroll och erbjuder samtidigt instruktioner om hur man knarkar bäst.

Det är en smula paradoxalt om läkarna med ena handen delat ut sprutor och sedan i nästa sekund förväntas följa lagen: ”En läkare skall genast göra anmälan till socialnämnden, om han eller hon i sin verksamhet kommer i kontakt med någon som kan antas vara i behov av omedelbart omhändertagande enligt 13 § eller vård enligt denna lag om läkaren bedömer att denne inte kan beredas tillfredsställande vård eller behandling genom läkarens egen försorg eller i övrigt inom hälso- och sjukvården. Lag (2005:467). 

Vad som oftast händer är att personalen i programmet tvingas börja lära ut injektionstekniker, ge rådgivning om hur man knarkar och inte hur man  blir drogfri och så småningom krävs också att polisen blundar för svensk lag i närheten av programlokalerna. I många länder har nästa steg varit sprutrum där man aktivt hjälper missbrukaren att droga.

Detta föreslås i ett land som Sverige där allt färre erbjuds drogfri vård. Detta är ett led på vägen till en kapitulation inför drogerna.

Alternativet till hepatit C är inte fler sprutor utan drogfri vård.

Publicerat i Kriminalitet | Märkt , | Lämna en kommentar

Öppet brev till Sven Wollter (och alla med hjärtat till vänster)

Den 31/12 publicerade Sven Wollter en artikel i Aftonbladet (http://www.aftonbladet.se/kultur/article20067860.ab)  där han med rätta var bekymrad för högerkrafternas framfart i Europa och i synnerhet Sverige. Dagen innan medverkade han i Min Sanning i TV2 där även andra frågor om kommunismen kom upp. Med anledning av detta skickade jag in nedanstående artikel till Aftonbladet samma dag men har idag, 8 dagar senare och efter 3 påminnelser inte fått något svar. Varken refusering eller publicering. Bara tystnad,  Debattredaktionen hänvisar till kulturredaktionen som inte svarar. Så nu publicerar jag det här:

Öppet Brev till Sven Wollter (och alla med hjärtat till vänster)

Vi tillhör 68 års vänsterrörelse du och jag. Vi trodde (och tror än) på en värld där människor får samma chans, behandlas lika och där marknadskrafterna inte får styra allt. Denna dröm hade många före oss och efter oss. Många trodde drömmen förverkligats, först i Sovjet, sedan i Kina (eller Albanien eller Nordkorea). För min del ledde den kommunistiska visionen till att jag hamnade hos maoisterna, t.o.m. i knät på Pol Pot, du bl.a. hos Stalin och i Nordkorea.

Nu skriver du i ditt inlägg i Aftonbladet (31/12) om din dröm och förhoppning att du innan du går bort skall få uppleva en ljusning i det högermörker som drar över Europa. Den förhoppningen delar vi, liksom upprördheten över främlingsfientlighetens framgångar i Sverige och Europa.

Men denna upprördhet bottnar i den känsla för rättvisa och människovärde som en gång fick oss engagerade, och den kräver att vi också lär oss att erkänna misstag och visa empati och solidaritet med de som drabbats av kommunismens praktik. Den fick mig att åka tillbaka till Kambodja och erkänna att jag haft fel och be folket om ursäkt.

De tusentals döda i Stalins fångläger, de torterade i Nordkoreas läger och de mördade och torterade i Pol Pots Kambodja hade samma rätt till ett värdigt liv och mänsklig behandling som de människor som du vurmar för: t.ex. de som fryser och spelar dragspel på Storgatan i Luleå.

Samma dag som din artikel publiceras i AB sändes intervjun med dig (Min Sanning) i Svt. Du fick frågan om hur du kan hålla kvar vid dina gamla kommunistiska ståndpunkter efter allt som hänt. Och dina svar var snåriga – du hänvisade bl.a. till Nordkoreas isolering. Men inget USA (eller andra) gjort tvingar Nordkorea att terrorisera sina invånare. Inget USA gjorde före 1975 tvingade Pol Pot att handla som han gjorde.

Att behålla sin vänsterståndpunkt är hedervärt i dessa tider av individualism och marknadslösningar och många gamla vänsteraktivister har flyttat sig långt åt höger. Men att behålla ståndpunkt kan kräva att man byter åsikt. Vår kritik av kapitalismen var och är korrekt – men svaret på vad som skall komma i stället kan inte vara att ersätta kapitalismens förtryck med något ännu värre. Vi måste hitta ett nytt svar på frågan om hur människovärde, frihet och demokrati skall uppnås och bibehållas.

Eftersom du är en modig människa kan du säkert erkänna att du haft fel om kommunismens praktik och att det behövs en ny karta för vägen framåt. Så behåller vi vår gamla ståndpunkt men blir inte försvarare av terror och förtryck.

Gunnar Bergström

Publicerat i Kriminalitet | 3 kommentarer

Vård – inte fängelse för Sveriges narkomaner!

socdep

Ovanstående svar på uppropet nedan kom idag. Det tog ett halvår och utmynnade i – ingenting. Man fortsätter samma poltik. Kampen går vidare!

UPPROP

Detta inlägg är publicerat tidigare men är nu underskrivet av många och postas idag till båda ministrarna. Hela inlägget finns tidigare på bloggen men publiceras nu med underskrifter. Hela nya situationen med nyval gör att det läget för politisk påverkan blir förändrad – kanske kan några av oss undertecknare ordna en uppvaktning av regeringen – eller så står allt stilla tills efter valet? Men vi ger oss inte! Till Barn-, äldre- och jämställdhetsminister Åsa Regnér och Justitieminister Morgan Johansson Det finns många viktiga frågor för en tillträdande minister att ta tag i. En av dem handlar om den stora dödligheten i narkotikamissbruk. Dödligheten ökar och år 2013 avled minst 590 personer i direkt anslutning till narkotikamissbruk. (Toxregistret). Det betyder att vi har mer än ett dödsfall per dag, och det handlar ofta om unga människor mitt i livet som går bort. Dessutom är ju dödsfallen många fler om vi räknar in andra dödsfall där drogmissbruk är den egentliga orsaken. Alla missbrukare avlider ju inte heller men orsakar sig själva och andra ett stort lidande. Om detta är det ganska tyst. Ett skäl till tystnaden är kanske att debatten tidigare ofta slutat i ett ställningskrig mellan olika uppfattningar om vad som är rätt väg att gå och motsättningarna har ibland varit ganska oförsonliga. Vi har idag förespråkare för att ta bort kriminaliseringen av missbruket utan att ersätta den med någon annan reaktion. Andra vill ge upp och antingen dela ut narkotika till missbrukarna eller legalisera vissa (eller alla) droger med ökat missbruk som följd. Dags för en kursändring! För missbrukarnas skull behöver vi lösa upp gamla socialpolitiska motsättningar om vård och straff. Det finns exempel att lära av. Det handlar om vad man gjorde i Portugal för några år sedan. Man införde en politik som innebär att de vanliga missbrukarna hålls utanför fängelsesystemet och erbjuds vård i stället. Den som ertappas med mindre innehav erbjuds vård första gången men kan tacka nej och hävda att vård inte behövs. Upprepas förseelsen kan han/hon åläggas vård eller andra restriktioner. Allt är inte perfekt i det portugisiska systemet. Den vård man erbjuds kunde t.ex. vara bättre. Viss kriminalitet har ökat, annan minskat. Men man har ersatt fängelsestraff med vård. 75 miljoner kr avsattes till denna vårdsatsning. Tillsätt en Narkotikakommission! Om vi ska lösa upp åratals ineffektiva motsättningar om narkotikapolitiken behövs en ny narkotikakommission med direktiv om att

  • Lägga fram ett förslag om att förändra narkotikalagstiftningen så att missbrukare inte sätts i fängelse för små innehav. Böter är också verkningslöst.
  • Införa ett vårdalternativ för de som ertappas med narkotika.
  • Bygga ut missbruksvården och ta pengarna till detta från besparingarna inom kriminalvården när missbrukarna i stor utsträckning inte längre hamnar där.
  • Se över om staten kan gå in och garantera en viss minimistandard på vården oavsett var man bor
  • En narkotikakommission kan studera exemplet Portugal och lära av det men inte kopiera det. Vi kan skapa en svensk version av vad Portugal gjorde.

Se över läkemedelsbehandlingen En narkotikakommission behöver också se över vårdens innehåll. Sedan flera år tillbaka är det fler som dör av ersättningsdrogerna metadon och buprenorfin (känt som Subutex) än av heroin. Förskrivningen har ökat kraftigt och idag är ca 70 % av alla opiatmissbrukare i Sverige inskrivna i dessa program. Man ger upp hoppet om dessa människor, parkerar dem i livslånga program samtidigt som användningen av drogfria behandlingsalternativ blir allt färre. Detta behöver ses över. Vi är inte hjälpta av en ny narkotikapolitik om den innebär att staten tar över som den som förser missbrukarna med droger. Idag händer ofta att missbrukare avråds från att försöka bli drogfria! Här behövs en kursändring. Gunnar Bergström, alkohol och drogterapeut Roger Borén, alkohol o drogterapeut, beroende, drogfri Johan Arnell, socialsekreterare Patrik Kindsjö, behandlare Stefan Johansson, beroende, drogfribehandlare Tina Norrgran, alkohol och drogterapeut Tommy Dyckstedt, alkohol och drogterapeut Hillevi Petterson, behandlingsassistent Jeanette Grahn, behandlingsassistent Anna Larsson Petrus Björklund, Vision Omsorg Sophia Hegner, Fryshuset Passus & Exit Peter Svensson, Fryshuset Passus & Exit Marit Strand Pettersen, alkohol och drogterapeut Hanna Gillberg, behandlare Ulrika Fernqvist, behandlare Daniel Nilsson, behandlare Mikael Lundberg behandlingsassistent Chris Barret, socialsekreterare, utbildare Martin Hietala, alkohol o drogebehandlare, beroende, drogfri Raynor Dahl, alkohol och drogbehandlare B Robert Andersson, vårdgivare Peter Lundh, KRIS Mariestad Jennifer Isaksson, beroende, drogfri Elisabeth Hellman, socialpedagog Siavash Bador, behandlare Svante Englund, behandlare Karim Hännikäinen, bostödjare Henrik Byström, vägledare Sven Erik Hagman, alkohol och drogterapeut P-G Johansson, Kris Helsingborg, beroende, drogfri Ebon Kisajuntto, näringslivsutvecklare, anhörig Lars Karlsson, addiktolog Magnus G Bergström, anhörig Stefan Newstam, behandlare, anhörig Patrik Bergström, beroende, drogfri Catarina Tjärnlund, undersköterska Lars Lindholm, boendestödjare Annika Herr Lindgren, försäljningsassistent Sven-Åke Stenberg, beroende, drogfri, Rebecka Svart, behandlingsassistent Lena Eliasson, behandlingsassistent, beroende, drogfri Monica Brännström, undersköterska, behandlingsassistent Eva Lindholm, Behandlingsassistent Kevin Stenberg, egen företagare, beroende, drogfri, Mimmi Tuncer, egenföretagare, Lisa Hållstrand Skoog, rehabiliteringskoordinator, alkohol och drogbehandlare Chiko Okaymaa, uppsökare, beroende, drogfri, anhörig Joachim Mattson George Konstantinidis, behandlingschef Ricky Holmqvist, behandlingsassistent Peter Gerke Raija Malinen, beroendeterapeut Henrik Jauhiainen, anhörig Lisa Codek, strateg brottsföebyggande Peter Roth, alkohol och drogterapeut Malin Wallace, socialsekreterare

Publicerat i Kriminalitet | Märkt , | Lämna en kommentar

Debatt i Flamman

Som ni kanske sett har jag försökt få en debatt om narkotikapolitiken med Vänsterpartiets talesperson Karin Rågsjö. Hon skrev både i Dagens Arena (där jag blev refuserad) och i Flamman (där mitt svar kom in starkt förkortad form). Det går inte att läsa inlägget på nätet utan bara i papperstidningen. Därför lägger jag ut den här oavkortad – tyvärr blir det några oundvikliga upprepningar på slutet jämfört med tidigare publicerad artikel.

Vård – inte fängelse – för Sveriges narkomaner!

Som ny medlem i Vänsterpartiet hoppar jag in i debatten som blossat upp om missbruksvården och narkotikapolitiken. Här vill jag ta upp tanken på en ny väg att gå – en svensk version av vad som genomförts i Portugal. Det debattinlägg som Karin Rågsjö publicerat i Flamman 5/11 öppnar för en ny debatt om vad som ska vara vänsterns politik i dessa frågor. Dock anser jag att hennes förslag skulle innebära en övergång till en osolidarisk, individualistisk narkotikapolitik av typiskst europeiskt slag. Man slåss i debatten ofta med siffror om hur det ser ut i Europa och säger att Sverige ligger dåligt till. Så hävdar även Rågsjö. Men allt beror på vilka siffror man väljer ut. Den enda studien med jämförbar metodik i flera länder (CAN, Hubell 2012) visar på andra siffror: De länder som högst problemmissbruk i befolkningen är Luxemburg, Portugal och Storbritannien (6–9 personer per 1 000 invånare) och lägst i Tyskland, Nederländerna och Österrike (ca 3), medan antalet med problematiskt missbruk beräknades till 5 per 1000 invånare för Sveriges del.

Men även om argumentet att Sverige ligger så dåligt till är tveksamt så är läget ändå allvarligt. Dödligheten i missbruket ökar och år 2013 avled minst 590 personer i direkt anslutning till narkotikamissbruk, Alla missbrukare avlider ju inte heller men orsakar sig själva och andra ett stort lidande.

Frågan är bara i vilken riktning man ska söka en ny lösning. Sverige har haft en ganska tuff restriktiv narkotikapolitik och den har delvis varit framgångsrik. Men den byggde på att missbrukarna, när de ”åkte fast” skulle få hjälp. Detta har blivit allt svårare och har i stället inneburit att samhället antingen avslår ansökan om vård eller erbjuder droger åt narkomaner, d.v.s. att man ger upp om dessa människor

Vi har idag i Sverige förespråkare för att ta bort kriminaliseringen av missbruket utan att ersätta den med någon annan reaktion (Vänsterpartiet). Andra vill ge upp och antingen dela ut narkotika till missbrukarna (företrädare för detta finns i alla läger) eller legalisera vissa (eller alla) droger med ökat missbruk som följd (förslag i denna riktning från olika borgerliga ungdomsförbund).

Den som följt narkotikafrågan länge märker att förslag och idéer kommer och går men att det inte är mycket som är nytt under solen. En historisk tillbakablick:

A. Liberal samhällsorienterad politik – En oskuldsfull tid

Detta är den position där nästan alla kulturer startar. Var och en får använda vilka droger han/hon vill men får ta alla konsekvenser själv. Han/hon kan inte komma till samhället och kräva vård för konsekvenserna

B. Restriktiv individorienterad politik. Narkotikautdelning och kontroll

Man får hämta ut olika slags droger på särskilda mottagningar. Detta har alltid gått överstyr. Denna politik återkommer nu på 2000-talet som program för utdelning av metadon och buprenorfin (Subutex) till opiatmissbrukare

C. Restriktiv samhällsorienterad politik.

En politik mot det enskilda missbruket – kamp mot efterfrågan
Under den restriktiva politiken förbjuds all obehörig befattning med droger och brott mot detta får konsekvenser. Politiken har ibland kunna slå över i förtryck, då missbrukare bara jagats och låsts in och inte erbjudits vård. Även när den restriktiva politiken fungerat, har den så småningom ibland övergivits på grund av andra politiska förändringar. Det är det som hänt i Sverige och jag tillhör dem hävdar att Sverige skall hålla fast vid en modern version av en restriktiv politik. Den linje Rågsjö förespråkar ser jag som ett utslag av en liberalistisk individcentrerad politik

D. Liberalistisk individcentrerad politik. Minska skadorna av missbruket.

I slutet av 40-talet växte en nyliberal tankegång sig stark. Det var inte drogerna i sig som skapade problemen, utan de hårda lagarna. Man föreslog förskrivning av droger till missbrukarna och förutom förskrivning verkar man för att minska skadorna av missbruket i stället för att bekämpa det. Givetvis ska ingen politik gå ut att på att terrorisera missbrukarna men man måste dra en gräns så att åtgärderna hjälper missbrukarna att lämna missbruket i stället för att förlänga lidandet. Rågsjö vill utöka sprututbytesprogrammen med ett hälsoperspektiv som argument. Effekten av sprututbytesprogrammen är omdiskuterad. Det har minskat spridningen av HIV, men inte av hepatit C som är mycket smittsammare. Ett fåtal missbrukare hämtar ut hela sitt behov på dessa mottagningar, några så mycket att de misstänks sälja vidare. De flesta kommer så sällan att de tycks införskaffa kanyler även på annat håll. (Stenström N (2008) Sprutbyte vid intravensöst narkotikamissbruk. En longitudinell studie av sprututbytesprogrammet i Malmö. Mittuniversitetet )

Dags för en kursändring! Nya tag i narkotikapolitiken

För missbrukarnas skull behöver vi lösa upp gamla socialpolitiska motsättningar om vård och straff. Det finns exempel att lära av. Det handlar om vad man gjorde i Portugal för några år sedan. Man införde en politik som innebär att de vanliga missbrukarna hålls utanför fängelsesystemet och erbjuds vård i stället. Den som ertappas med mindre innehav erbjuds vård första gången men kan tacka nej och hävda att vård inte behövs. Upprepas förseelsen kan han/hon åläggas vård eller andra restriktioner.

Allt är inte perfekt i det portugisiska systemet. Den vård man erbjuds kunde t.ex. vara bättre. Viss kriminalitet har ökat, annan minskat. Men man har ersatt fängelsestraff med vård. 75 miljoner kr avsattes till denna vårdsatsning.

Tillsätt en Narkotikakommission!

Om vi ska lösa upp åratals ineffektiva motsättningar om narkotikapolitiken behövs en ny narkotikakommission med direktiv om att

  • Lägga fram ett förslag om att förändra narkotikalagstiftningen så att missbrukare inte sätts i fängelse för små innehav. Böter är också verkningslöst.
  • Införa ett vårdalternativ för de som ertappas med narkotika.
  • Bygga ut missbruksvården och ta pengarna till detta från besparingarna inom kriminalvården när missbrukarna i stor utsträckning inte längre hamnar där.
  • Se över om staten kan gå in och garantera en viss minimistandard på vården oavsett var man bor
  • En narkotikakommission kan studera exemplet Portugal och lära av det men inte kopiera det. Vi kan skapa en svensk version av vad Portugal gjorde.

Se över läkemedelsbehandlingen

En narkotikakommission behöver också se över vårdens innehåll. Sedan flera år tillbaka är det fler som dör av ersättningsdrogerna metadon och buprenorfin (känt som Subutex) än av heroin. Förskrivningen har ökat kraftigt och idag är ca 70 % av alla opiatmissbrukare i Sverige inskrivna i dessa program. Många missbrukare som aldrig använt heroin erbjuds ändå metadon och Subutex. De som vill avgifta sig motarbetas och straffas (man kan t.ex. hotas med att bli av med körkortet om man trappar bort sin s.k. medicinering) och missbrukare som varit drogfria i flera år försöker man övertala att börja ta dessa ”läkemedel”. Det korrekta påståendet att hjärnan blivit kidnappad av drogen använder man som argument för livslång medicinering. Många med mig hävdar tvärtom att den kidnappade hjärnan måste skyddas från all påfyllning av sinnesförändrande substanser. Så länge en ensidig och felaktig medicinsk syn dominerar inom landstingens beroendevård så vore det förödande om de ensamma fick hand om missbruksvården eller fick ensamrätt om sprutbyte vilket är vad Rågsjö föreslår.

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar

En ny solidarisk narkotikapolitik

Tre ledande vänsterpartister (Karin Rågsjö, Björn Fries och Håkan Jörnehed) publicerade i Dagens Arena 5/11 en artikel ”Missbruksvården har tappat greppet” vad som behöver göras utifrån Uppdrag Gransknings program om missbruksvården. Deras artikel hittar ni här  (http://www.dagensarena.se/opinion/vansterpartiet-missbruksvarden-har-tappat-greppet/)

Jag sände in ett svar som refuserades snabbt så jag lägger det här i stället och behåller hela artikeln, inte den förkortade som man måste hålla sig till på Dagens Arena

En ny solidarisk narkotikapolitik

Debatten om missbruksvården blossar upp igen, nu bl.a. på grund av Uppdrag Gransknings granskning av vad som hände runt två unga missbrukares död.

I Dagens arena lanserar nu Karin Rågsjö, Håkan Jörnehed och Björn Fries ( R,J.F.) tankar om en ny narkotikapolitik och det behövs. Frågan är bara hur den ska se ut och om Vänsterpartiets nuvarande linje är rätt väg att gå.

R.J.F. vill nu se en utökning av en politik i form av att sprutbytesprogrammen utökas och att landstingen får makten i dessa frågor. Denna linje är en del av så kallad harm reduction, – en linje för att kapitulera inför missbruket och att i stället verka för att hantera skadorna. En del sådana förslag kan vara rimliga, andra innebär att man i stället för att stå för en lösning blir en del av problemet.

I de aktuella fallen skulle det inte på minsta sätt förändrat de unga missbrukarnas tragiska död, de dog av överdos och inte av smutsiga sprutor. Det finns svagt stöd för att hävda att sprutbyte har stor betydelse. I den studie som publicerades på Mittuniversitet (Stenström 2008) visade det sig att ett fåtal missbrukare står för nästan all uthämtning av sprutor och att de flesta tycks skaffa sig kanyler på annat håll.

R.J.F. undanber sig att bli anklagad för att verka för en legalisering av narkotika och det ska de inte anklagas för. Däremot vill jag hävda att den skademinskningslinje de driver riskerar att sluta där. En boll sätts i rullning. Man börjar med en förändring (t.ex. sprututbyte eller utskrivning av droger). Sedan föreslår någon att programmet ska utökas, åldersgränser sänkas, fler droger legaliseras. Om det krävs 4 misslyckade behandlingar innan man kan få metadon, varför inte sänka till 2 och sen 0? Om 20 åringar kan få metadon, varför inte 18-åringar? Om en drog kan legaliseras, varför inte en annan? Denna utveckling syns tydligt i den kraftigt ökande förskrivningen av legala opioder som metadon och Subutex . Kraven för att få dessa ” läkemedel” har flera gånger sänkts.

Gränsen mellan harm reduction och legalisering är inte skarp. Ibland leder vissa åtgärder som ska minska skadorna till att en ”smyglegalisering” sker. Vid sprututbytesprogrammen medverkar läkare till att dela ut verktyg till ett missbruk som han enligt annan lag kan vara skyldig att anmäla till socialnämnden.

I Sverige och i hela västvärlden har missbruksvården och narkotikapolitiken medikaliserats till fromma för läkemedelsindustrin. Man ser hjärnan (helt korrekt) som kidnappad av drogerna. Äntligen börjar man (med rätta) se missbruket som en sjukdom. Men man drar inom den landstingsstyrda missbruksvården ofta helt felaktiga slutsatser av detta. Det har bl.a. hävdats att missbrukaren måste förses med droger livet ut, att drogfri narkomanvård inte fungerar och unga människor har ibland lämnat denna medicinskt inriktade vård mer nerdrogade än de var innan de togs in. Narkomaner som vill bli drogfria motarbetas. R.J.F. vill ge denna medicinskt ensidiga vård utökad makt vilket i dagens läge vore förödande för de drabbade: missbrukarna.

Vad ska vi göra i stället?

Vänsterpartiet bör, i stället för att utveckla en liberalistisk och osolidarisk uppgiven narkotikapolitik verka för en offensiv och solidarisk politik. Dagens nedskärningar och medikalisering har gjort att missbruksvården har havererat och dessutom straffas sjukdomen narkomani med verkningslösa bötespåföljder och fängelsestraff. Vi borde i stället lära, utan att kopiera, av exemplet Portugal.

Man införde där en politik som innebär att de vanliga missbrukarna hålls utanför fängelsesystemet och erbjuds vård i stället. Den som ertappas med mindre innehav erbjuds vård första gången men kan tacka nej och hävda att vård inte behövs. Upprepas förseelsen kan han/hon åläggas vård eller andra restriktioner.

Allt är inte perfekt i det portugisiska systemet. Den vård man erbjuds kunde t.ex. vara bättre.

Kräv att det tillsätts en ny narkotikakommission!

Om vi ska lösa upp åratals ineffektiva motsättningar om narkotikapolitiken behövs en ny narkotikakommission med direktiv om att

  • Lägga fram ett förslag om att förändra narkotikalagstiftningen så att missbrukare inte sätts i fängelse för små innehav. Böter är också verkningslöst.
  • Införa ett vårdalternativ för de som ertappas med narkotika.
  • Bygga ut missbruksvården och ta pengarna till detta från besparingarna inom kriminalvården när missbrukarna i stor utsträckning inte längre hamnar där.
  • Se över om staten kan gå in och garantera en viss minimistandard på vården oavsett var man bor. En narkotikakommission kan studera exemplet Portugal och lära av det men inte kopiera det. Vi kan skapa en svensk version av vad Portugal gjorde.

Se över läkemedelsbehandlingen

En narkotikakommission behöver också se över vårdens innehåll. Sedan flera år tillbaka är det fler som dör av ersättningsdrogerna metadon och buprenorfin (känt som Subutex) än av heroin. Förskrivningen har ökat kraftigt och idag är ca 70 % av alla opiatmissbrukare i Sverige inskrivna i dessa program.

Man ger upp hoppet om dessa människor, parkerar dem i livslånga program samtidigt som användningen av drogfria behandlingsalternativ blir allt färre. Detta behöver ses över. Vi är inte hjälpta av en ny narkotikapolitik om den innebär att staten tar över som den som förser missbrukarna med droger. Idag händer ofta att missbrukare avråds från att försöka bli drogfria! Här behövs en kursändring.

Gunnar Bergström, Alkohol och drogterapeut.

Publicerat i Kriminalitet | Lämna en kommentar